Liv

Ignaz Lachners far var organist och ett par av hans bröder (Franz 1803−1890, Vincenz 1811−1893) blev också musiker. Ignaz Lachner fick tidigt undervisning i violin- och pianospel, först av sin far och senare av andra musiker. Redan som femtonårig blev han violinist vid en teater i München och som sjuttonåring kom han till Wien, där brodern Franz redan var aktiv musiker. Genom brodern kom Ignaz Lachner i kontakt med kretsen kring Franz Schubert, något som fick stor betydelse för honom. Han fick anställning som violinist i hovoperaorkestern och avancerade till vice kapellmästare. 1831 lämnade han Wien och var sedan verksam som dirigent vid operateatrar i Stuttgart (1831−42), München (1842−53) samt Hamburg (1853−58). I Hamburg satte Ignaz Lachner upp aktuella operor av både Giuseppe Verdi (Trubaduren 1856) och Richard Wagner (Tannhäuser 1853, Lohengrin 1855).

Den stora arbetsbördan innebar att han inte hann komponera. Han uttryckte därför en önskan om att få komma till en plats hos en ”konstkännande furste”, exempelvis till Sverige. Om han redan hade kontakter med Sverige vet vi inte idag, men känt är att han 1837 tillägnat kung Oscar I en komposition. I Stockholm hade hovkapellmästaren Jacopo Foroni hastigt avlidit i den koleraepidemi som härjade i staden och i början av hösten 1858 stod man därför utan ledare för hovkapellet. I sin jakt på en ersättare för Foroni kom operachefen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i kontakt med Lachner, som engagerades som hovkapellmästare och kom till Stockholm 1 oktober 1858. Samma år blev han också invald i Kungl. Musikaliska akademien. Påföljande år blev han upptagen i frimurarlogen S:t Erik i Stockholm.

Lachners verksamhetstid vid den kungliga scenen blev dock kort, endast tre säsonger. Förutom arbetet med att leda orkestern skrev han musik till Oscar I:s begravning 1859 och till Karl XV:s kröning samma år. Han gjorde också en ny instrumentering av Johann Gottlieb Naumanns opera Gustaf Wasa, som sattes upp 1859 efter att inte ha framförts sedan början av 1820-talet. När Hyltén-Cavallius lämnade sin post 1860 och efterträddes av baron Eugène von Stedingk förändrades förhållandena för Lachner. von Stedingk förordade att man skulle engagera den svenske dirigenten Ludvig Norman, och så blev det. Med en avskedsföreställning av Verdis Rigoletto lämnade Lachner Stockholm sommaren 1861 och ersattes som dirigent av Norman.

Lachner återvände till Tyskland som kapellmästare i Frankfurt am Main. Där satte han upp operor framför allt av Mozart och Verdi. 1875 firade han sitt 50-årsjubileum som dirigent med ett uppförande av Mozarts Figaros bröllop. Han avled i Hannover den 24 februari 1895.

Verk

Ignaz Lachners produktion är i huvudsak skriven för de sammanhang i Tyskland där han verkade. Hit hör exempelvis tre operor, sångspel, baletter, symfonisk musik samt kammarmusik för olika besättningar och en mängd sånger. Det är knappast troligt att Lachner under den korta tiden i Sverige fick möjlighet att komponera så mycket som han önskat. Även här fick han skriva musik för speciella tillfällen. I svenska arkiv finns endast ett mindre antal verk av Lachner, främst ett par sånger, en stråkkvartett samt ett par stycken för violin och piano.

Två sånger, op. 40 (”Bellarosa” och ”Das Ständchen”), gavs ut i tryck. De visar en liedtonsättare som utgår från en wienklassisk stil försedd med en romantiskt färgad harmonik och en viss uppluckring av den tydliga periodiken. Relationen till Mozart och Schubert ger sig tydligt till känna i dessa båda sånger, som handlar om starka känslor och innerlig kärlek. Även en stråkkvartett, op. 54, i C-dur (”Grosses Quartett C”) kan hänföras till samma stil.

Ignaz Lachner kan ses som en representant för de tyska musiker som kom till Sverige endast för en kort period. De gjorde betydelsefulla insatser genom att berika det svenska musiklivet med sin kompetens och sina internationella erfarenheter. Musikaliskt anslöt sig Lachner framför allt till en tidig romantisk stil. Han betraktades i sin samtid som en tämligen konservativ tonsättare.

Karin Hallgren © 2015