Bakgrund och familj

Friherre Ulrik Koskulls far, Gustaf Fredrik Koskull, blev efter en militär karriär överinspektör vid Åbo landtullkammare 1789 och i denna stad föddes Ulrik 1792. Eftersom fadern 1795 förflyttades till Göteborg, för att verka där till sin död 1813, kom Ulrik att tillbringa sin barn- och ungdom där. Hans äldre syster Constance utmanade samtidigt moralen i staden med sitt omskrivna och äventyrliga liv.

Det militära spelade en viktig roll för släkten och Ulrik Koskull ägnade sig åt olika militära engagemang. Han skrevs in för krigstjänst redan som femåring och utsågs till sergeant vid arméns flotta året därpå. År 1814 deltog han i det norska fälttåget och avancerade slutligen till överste i armén 1831, med skiftande uppgifter inom generalstaben och hovet. Han verkade som ordonnansofficer hos kronprins Oscar och som adjutant hos kung Karl XIV Johan. År 1830 utnämndes han till kabinettkammarherre och därefter till ledamot av krigshovrätten.

År 1838 gifte han sig med friherrinnan Anna Sofia Antoinette Cederström. I äktenskapet föddes två barn − den i åttaårsåldern avlidna dottern Margareta och sonen Gustaf Jakob Ulrik (1841−1894), som vid sidan av en militär karriär även gjorde sig känd som målare och sånglärare.

Vägen till musiken

Musiken fanns tidigt närvarande i Ulrik Koskulls liv. Flera inom familjen Koskull hade mycket täta och nära kontakter med hovet och även Ulrik kom att vara verksam i hovkretsarna, både administrativt och konstnärligt. Under hans tid som ordonnansofficer hos kronprins Oscar, anmodades prinsen att överta ledningen för Kungl. Teatern, en uppgift som i praktiken genast överläts på Koskull. Den tjänstgöringen varade emellertid endast tre veckor i november 1818, då friherre Gustaf Fredrik Åkerhielm tog över ledningen.

Koskull ägnade sig mellan 1812 och 1844 sporadiskt åt att komponera. I hans verkförteckning hittar man pianostycken, solosånger och manskvartetter, en del teatermusik och några orkesterverk. Den sorgmarsch han skrev till Karl XIV Johans begravning 1844 blev ett av hans sista verk, men den kom inte att ingå i de officiella ceremonierna. Däremot framfördes den i Östgöta Nations trädgård i Uppsala den 14 juni 1845. Marschen finns bevarad i olika sättningar: för stor blåsorkester (21 stämmor), för mindre blåsorkester (12 stämmor) och i förkortad version för piano, som trycktes i en vacker utgåva. I juni 1830 valdes Koskull in som ledamot av Kungl. Musikaliska akademien. Koskull var även en erkänt skicklig pianist, och hans pianostycken är i allmänhet hållna i en hövisk salongsstil.

I sångens tecken vid hovet

Inom en sluten krets runt hovet grundade Koskull 1826 musikföreningen ”Sällskapet för sångöfningar”, som lockade musikintresserade hovfröknar och kammarherrar. Han ledde verksamheten fram till 1838, då han intrigerades bort. Strax därpå lades verksamheten ner. Föreningens sångare ackompanjerades på piano av Edmond Passy medan Koskull dirigerade kören med stor framgång, ”ty han hade blott för ögonmärke ett godt utförande och förstod att elektrisiera alla och gifva det hela hållning, så att de mest glänsande resultat uppnåddes”, som medlemmen Johan Magnus Rosén skriver i sina memoarer Några minnesblad (1877). De mycket musikbegåvade kungligheterna prinsessan Joséphine och kronprins Oscar deltog i träffarna, då även prinsens egna kompositioner utprovades.

Repertoaren bestod till största delen av utdrag ur musikdramatiska verk, och man introducerade många i Sverige då okända verk av Giacomo Meyerbeer, Gioacchino Rossini, Vincenzo Bellini, Carl Maria von Weber och Friedrich Kuhlau. Ur detta sällskap utkristalliserades också en manskvartett, bestående av kammarherre Bernhard von Beskow och Koskull som tenorer samt baron Fabian Wrede och Rosén som basar. För denna kvartett komponerade Koskull en lång rad kompositioner av olika ambitionsgrad, flertalet helt korta, några få tämligen omfattande. Textförfattarna är i allmänhet inte angivna, förutom när von Beskow bidragit och då signaturen ”U. K.” vid enstaka tillfällen förekommer. Språket är mestadels franska, men även svenska och tyska finns det prov på. Manskvartetterna bjuder på vacker stämföring, men är varken avancerade eller krävande.

Stig Jacobsson © 2017