Liv

Bakgrund och bana

Sven Körling tillhörde en musikersläkt. Han föddes den 27 januari 1879 i Ystad som son till August Körling (1842−1919), musiklärare, organist och tonsättare. Även den äldre brodern Felix var musiker, verksam i Halmstad. 1907 ingick Sven Körling äktenskap med Anna Elisabet Lindholm från Falun.

Han växte upp i Ystad. Efter läroverksstudier bedrev han studier vid Musikkonservatoriet i Stockholm, där han avlade organist-, kyrkosångar- och musiklärarexamen 1901. Från 1905 var han verksam först som kantor och senare, 1917–48, även organist vid Kristine svenska och tyska församling i Göteborg. Åren 1907–46 var han samtidigt musiklärare vid olika skolor i Göteborg, längst vid Göteborgs gymnasium för flickor och Göteborgs högre realläroverk.

Körledare och utgivare av sångböcker

Sven Körling var även en flitig och uppskattad körledare, bland annat som förste förbundsdirigent för Västergötlands sångarförbund och för Göteborgs och Bohusläns sångarförbund. Han anlitades också som ackompanjatör. Åren 1903, 1912 och 1915 företog han studieresor till Tyskland.

Därtill var Sven Körling verksam som författare till och utgivare av sång- och läroböcker. Tillsammans med Birger Anrep-Nordin publicerade han Dikt och ton, en sångbok för realskolor och kommunala mellanskolor, 1934. Den kom i nya upplagor ända fram till 1955 och har därmed varit en grundläggande lärobok i musik för flera generationer skolbarn. Han gav också ut samlingar med egna barnvisor. I serien ”De små läroböckerna” skrev han En saga om sången (1935, 2:a uppl. 1939), en pedagogisk berättelse med invävda moment för att lära taktarter, skala och notläsning, till illustrationer av Saga Walli.

Sven Körling avled i Göteborg den 8 oktober 1948.

Verk

Sven Körlings verkförteckning är inte särskilt omfattande och består uteslutande av vokal musik. Hans sånger för en röst och piano samt för manskör skrevs alla mellan åren 1910 och 1920. Hans senare produktion består av barnvisor.

Många av hans sånger för en röst och piano har en enkel, lyrisk ton, till exempel hans Sju blomvisor, medan andra sånger med mer genomarbetad pianostämma har nationalromantisk karaktär. Till manskörssångerna har Körling ofta använt sig av högstämt fosterländska texter, bland andra K.G. Ossiannilssons, vilka också satt sin prägel på tonsättningarna. Ett exempel på det senare är sången ”De svenske”, som Körling framförde med sin kör vid sångarfesten i samband med Olympiska spelen i Stockholm 1912. Denna sång har också fått låna sitt namn till det sångsällskap som bildades 1923 och som gjorde omfattande turnéer i USA på 1920- och 1930-talen och som än idag finns kvar.

Den pedagogiska tanken sätter sin prägel på Körlings barnvisesamlingar. Hans fyrtio barnvisor till Anna Maria Roos texter är publicerade med de elementärt enkla visorna först och sedan ökande i svårighetsgrad. Samlingarna har också pedagogiska kommentarer till vägledning för den som sjunger med barnen. I motsats till brodern Felix Körlings barnvisor har Sven Körling inte skrivit egna texter till barnvisorna, utan enbart tonsatt kända texter för barn, främst av Anna Maria Roos. I samlingarna finns flera välkända och allmänt sjungna visor som ”Pilleman”, ”Positivvisa” och ”Pelle Sjöskum”; den senare ingår i Dikt och ton.

Märta Ramsten © 2016