I en förbisedd genre

Trots talrika framföranden av ”Nu tändas tusen juleljus” under advent och jul i kyrkor, hem och skolor har kvinnan bakom text och musik, Emmy Christina Köhler (f. Welin), hamnat i skymundan musikhistoriskt. Att musikforskningen inte uppmärksammat detta mästarverk i högre utsträckning kan bero på att sången innehåller flera av de element som majoriteten av musikforskare uppmärksammar minst i musik. Texten ger en social förankring, sången har en specifik funktion (julfirande), melodiken är relativt enkel och såväl notkunniga som andra kan lära sig att sjunga den genom muntlig överföring.

Allt detta ger sången, som komponerades 1898 och för första gången publicerades i jultidningen Korsblomman 1899, ett lågt kulturellt kapital. Utan inslag av förväntningar om materiella ting, men däremot stjärnor som glittrar som juleljus, knyter texten till ”Nu tändas tusen juleljus” under den mörkaste tiden på året an till julens glada budskap om glädje, kärlek, frid och hopp. Från 1943 ingick sången bland svenska skolans stamsånger och från 1986 kom den att ingå som psalm 116 i den svenska psalmboken.

Familj, studier och lärarverksamhet

Emmy Köhler var dotter till hovkamreren Armand Welin och friherrinnan Wilhelmina Rappe, och hon var syster till uppfinnaren Axel Welin. Hon studerade vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm och kom att bli verksam som lärarinna, kompositör och författare − inriktad på barnvisor och uppbyggliga berättelser samt julspel. Hon gifte sig med kanslirådet på finansdepartementet, Sven Köhler, och bosatte sig i Sollentuna på Norrsätra gård.

Som lärarinna vid hovet lärde hon bland andra prins Erik (Gustav V:s yngste son) att läsa och skriva. Köhler gav även ut Berits visor och Lill-Berits visor. Med illustrationer av Elsa Maartman (senare Elsa Beskow) publicerade hon också ”Den lille vedhuggaren” 1894 i Jultomten, skolbarnens egen jultidning. I Gunnar och Ingas roliga bok (1898) finns en sektion med lekvisor med anknytning till lek och dans.

Fabulerande och moraliska sånger

I Köhlers fabulerande och äventyrslika sånger personifieras djuren. Till exempel låter hon i Svalebarnen svalpojken få en jacka och svalflickan en klänning, troligen i förhoppning om att barnen ska känna igen sin egen värld i djurens. I alla tänkbara situationer låter hon djuren prata, utföra mänskliga handlingar, ha kläder på sig och därmed fungera som identifikationsobjekt. Ofta låter hon djur och människor uppträda i samma sång.

Köhler skrev också sånger om lek och friluftsliv och om de vuxnas arbete. Påverkad av nationellt och provinsiellt natursvärmeri i samtidens Sverige visar Köhler i ”Utmarschen” nationalism och känslor för Sveriges natur. I hennes vaktpostvisa ”Vaktpostparaden” sjunger den lilla soldaten i tidstypisk stil om att skydda sitt hemland. Detta inskärptes hos sekelskiftets pojkar, då en våg av patriotism i försvarsrörelsen, nationalism och kärlek till fosterlandet svepte över Sverige. Nationalism märks även i sången ”Brandkåren” i Gunnars och Ingas roliga bok.

I kontrast till trenden i de vuxnas fin de siècle-litteratur finns det, i likhet med i övriga barnvisor under inledningen av ”barnens århundrade”, i Köhlers sånger något moraliserande. Hon låter oss stifta bekantskap med en mängd sunda, friska och raska pojkar och flickor. Det moraliserande innehållet i enskilda sånger med hög pekfingerföring kan verka lite märkligt idag. Med inlagda symboler för manlighet och därtill hörande könsstereotyper växlar uttrycket i flera av dessa sånger mellan det pretentiösa och det käcka. Trots det var sångerna förankrade i samtida pedagogiska idéer och kunde delvis användas till att göra barnuppfostrandet mera lustbetonat för såväl vuxna som barn. Långt in i vår egen tid är Köhlers sånger en del av barns och vuxnas sånguniversum. Fortfarande sjungs hennes sånger i hem, skolor och kyrkor, och trots pekfingret i vissa visar hon på en genuin insikt i barnasinnet.

Camilla Hambro © 2016