Stadsmusikant och organist i Ystad

Baltzar Knölcke härstammade från en släkt av stadsmusikanter med namnet Knölcke från städerna Wilster och Itzehoe i tyska Holstein. Efter att Johann Christian Bauermeister, stadsmusikant och organist i Ystad, avlidit 1729 kallades Knölcke till Ystad för provspelning och blev slutligen också dennes efterträdare. Han var vid tidpunkten en oerfaren gesäll och det var förmodligen Bauermeisters änka som genom kontakter i Holstein lanserade honom som kandidat. Ämbetet som stadsmusikant var inte enbart bundet till vissa uppgifter, utförda av en specifik innehavare, utan rent socialt medförde positionen ofta ett större befintligt hushåll med gesäller som naturlig arbetskraft. Det var inte ovanligt att stadsmusikantens hustru och änka själv upprätthöll ämbetets yttre organisation och var delaktig i att förbereda dess succession.

Den unge Knölcke erhöll förmodligen tjänsten tack vare sina blygsamma ekonomiska anspråk och fick sedan också vid tillträdet genom kontrakt med änkan både förbinda sig att överta det befintliga hushållet och personligen avstå från större delen av inkomsterna. Redan från Knölckes första år i Ystad (1730−32) finns en rik dokumentation av rättstvister mellan honom och änkan kring detta kontrakt, något som gör Knölckes förhållanden i Ystad till en viktig socialhistorisk källa till tidens musikliv. En kritisk inlaga över hans tjänsteutövning från prosten Lacander till stadens magistrat ger också inblickar i tidens koralspelspraxis, musikaliska gesällväsen och undervisning samt uppgiften att anordna så kallad tornblåsning vid större högtider.

Domkyrkoorganist och koralreformator i Linköping

1739 erhöll Baltzar Knölcke positionen som domkyrkoorganist i Linköping och kom sedan att förbli vid denna tjänst fram till sin död 1754. Som organist i stiftsstaden drogs han in i samtidens strävanden att revidera och uppdatera den kritiserade koralpsalmboken från 1697. Stadens biskop Eric Benzelius var också talesman för riksdagens prästestånd och lämnade vidare till Knölcke en memorial där organisten Ferdinand Zellbell d.ä. 1741 dömde ut koralpsalmboken som avvikande från samtidens sångsätt i församlingarna. I ett svar på Zellbells inlaga instämde Knölcke 1742 i behovet att ta fram en ny koralbok, men avvisade uppfattningen att koralboken (och därmed organisterna) skulle anpassa sig till församlingarnas praxis. Han förordade i stället en drastisk reducering av antalet brukade melodier (till ett antal under 20) och att folket fick lära sig att sjunga i enlighet med fastställd ordning och god ton, inte minst för att uppnå en nationell likvärdighet.

I ett eget memorial till prästeståndet från 1746 sökte Knölcke stöd för ett arbete som han under tre år hade bedrivit med att ta fram en ny koralbok. Enligt skrivelsen har han systematiserat melodiernas utformning och omfång ”enligt konstens regler” och dessutom skapat underlag för ett ordnat fyrstämmigt ackompanjemang utifrån en enhetlig generalbasbesiffring. Knölcke framstår därmed åtminstone enligt egen utsaga som företrädare för en långtgående regelbaserad rationalisering av både melodiformer och koralspel, en utveckling som kan sättas i samband med smakriktningar inom en framväxande borgerlig musikkultur. Under de kommande åren fick han också privilegium för bruk av sin koralbok, av domkapitlet i Linköping 1748 och av kungen 1751.

I en ny inlaga till prästeståndet från 1752 åberopar sig Knölcke på att ha utformat sin koralbok på biskop Benzelius anmodan och att den tillkommit efter intensiv brevväxling med landets främsta musiker. Denna gång ledde påstötningarna till att prästeståndet inledde diskussioner kring psalmboken och på så sätt blev Knölckes memorial i förlängningen ett incitament till den revision som 1765 resulterade i en (slutligen icke antagen) provpsalmbok.

Tonsättaren

De bevarade verken efter Baltzar Knölcke ger knappast underlag för en helhetsbild av hans aktivitet som tonsättare. De finns spridda och nedtecknade i diverse samlingsband samt i några av 1700-talets mer välkända musiksamlingar (från efterträdaren i Ystad Christian Wensters släkt och efter Friedrich Kraus samt Hinrich Christopher Engelhardt, directores musices vid universiteten i Lund respektive Uppsala). Rent stilistiskt visar dock materialet på en konventionell och habil musik i en nordtysk galant stil från en övergångsperiod mellan barockens kontrapunktiska former och den efterföljande klassiska stilen med den utvecklade sonatformen som bärande element.

Instrumentala verk

Två bevarade orkesterverk från Akademiska kapellet i Uppsala visar på en likartad mindre tresatsig typ av sinfonia (i det ena fallet med en kortare överledning till den sista satsen). I ett av verken utgörs den inledande satsen av uvertyr som med konsekvent punkterade rytmer möjligen är tänkt som allusion till militärmusik och krigsguden Mars. Det andra verket imiterar i stället klockklanger i en carillonsats. Musiken är som helhet strikt homofon och är trots sina försök till visst tonmåleri konventionell vad gäller såväl rytmik och harmonik som melodik.

Några kortare kammarmusikverk, främst för cembalo, upptar oftast bara en eller ett par manuskriptsidor. Både de bevarade duetterna för violin eller oboe och klaverstyckena är genomgående miniatyrer med en enkel, galant och uttalat lättsam ton, uppbyggda från figurationer inom en mycket enkel harmonik.

Vokalmusiken

Den femsatsiga kantaten Skal tå ock the Ceders stammar utaf dunder skadde bli? är utan tvivel det mest ambitiösa och inspirerade bevarade verket av Knölcke. I den första satsen visas prov på ett mer visionärt tonmåleri då stråkarna gestaltar den kommande storm och det dunder som texten varnar för. Efter ett recitativ följer ytterligare två arior där inte minst den förstas ornamenterade tema bidrar till en uttrycksfull sats med viss virtuositet i sångstämman. Den avslutande satsen är skriven för blandad kör och fastslår definitivt kantatens uppmaning att sätta sitt hopp till Herren snarare än till världens fåfänglighet. Till en av ariorna finns också bevarade sångstämmor med tre alternativa andliga texter, förmodligen en produkt av Engelhardts långtgående praxis i Uppsala att återanvända befintlig musik till skiftande sammanhang.

I Engelhardts samling finns två arior för sopran och stråkar som tillsammans med ytterligare en tredje (av annan identifierad tonsättare) tycks ha bildat en festkantat vid kronprins Gustavs (senare Gustav III) födelse 1746. Källan anger Knölcke som tonsättare till den första arian och möjligen härstammar båda satserna från honom. Bevarade tryckta texthäften från högtidliga festgudstjänster i Linköpings domkyrka visar att Knölcke hade erfarenhet att foga samman flersatsig musik för ceremoniellt bruk.

Jonas Lundblad © 2016