Studieår och yrkesbana

Erik Åkerberg (1860−1938) inledde efter skoltiden juridikstudier i Uppsala, men övergick 1882 till musikbanan och började i orgelklassen vid Musikaliska akademiens konservatorium med August Lagergren som lärare. 1883 tog han organistexamen och fortsatte sedan fram till 1886 med studier i kontrapunkt för Josef Dente. Åkerberg komponerade flitigt redan under studietiden: en symfoni, en konsertuvertyr, balladen Skogsrået för baryton och orkester, en stråkkvartett m.m.

1887 reste Åkerberg till Paris där han tillbringade drygt ett år. Hans ursprungliga plan var att studera för Camille Saint-Saëns. Detta gick dock inte att förverkliga, och i stället blev det César Francks undervisning som kom att prägla Parisvistelsen. Av betydelse för Åkerbergs estetiska orientering blev även hans kontakt med kretsen kring Wagner-anhängaren Antoine Lascoux, i vilken bland andra tonsättarna Vincent d’Indy och Emmanuel Chabrier ingick. Under Paristiden tjänstgjorde Åkerberg som organist i Svenska kyrkan, och han umgicks med andra svenska och nordiska musiker som vistades i den franska huvudstaden. Åkerberg avrundade sin kontinentala studieresa med ett månadslångt besök i Berlin. Efter hemkomsten 1888 blev han mycket efterfrågad som kördirigent, men han tjänstgjorde också som kantor i Tyska kyrkan i Stockholm 1889−92, som organist i Stora synagogan i Stockholm 1890−1928, som musiklärare vid Norra latin i Stockholm 1895−1923 samt som lärare vid R. Anderssons musikskola 1897−1909. Åkerberg blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1900.

Komponisten Åkerberg

Åkerberg hade symfoniska och musikdramatiska ambitioner, men som tonsättare och dirigent kom han huvudsakligen att ägna sig åt körmusik, solosånger och kammarmusik, vilket avspeglar det arbetsfält som stod honom till buds. Hans enda opera, Turandot (1907), bygger på samma sagostoff som Puccinis kända verk men har förblivit ouppförd.

Enligt Anders Edling tog Åkerberg avgörande intryck av César Francks musik, influenser som avspeglas i de cykliska formtendenserna och den kontrapunktiska behandlingen i hans större instrumentala verk, men kanske särskilt i harmoniken och i de täta modulationerna. Ett tydligt exempel på hans komponerande i Francks anda är pianokvintetten i a-moll op. 18, som troligen påbörjades redan under paristiden. Verket vann Musikaliska konstföreningens kompositionstävling 1888 och markerar hans genombrott som tonsättare. Enligt musikforskaren Bo Wallner tillhörde Åkerbergs kammarmusik med piano länge Aulin-kvartettens repertoar.

Efter ett tidigt försök under studietiden dröjde det till 1931 innan Åkerberg återkom till symfoniformen. Den tresatsiga symfonin i e-moll för stor orkester uruppfördes i Stockholm 1940. Den kännetecknas av impulser inte bara från Franck, utan även från Mendelssohn och Berwald. Enligt Lennart Hedwall skrev Åkerberg här ”en lugnt återblickande musik som speglar hans ungdoms rikaste upplevelser.”

Organist i Stora synagogan

Ett intressant inslag i Åkerbergs verksamhet är organisttjänsten i Stora synagogan. Här bör klargöras att uppdraget inte krävde eget religiöst engagemang. Han var han anställd som musiker med uppdrag att inrama och ackompanjera vissa delar av den judiska gudstjänsten. Dåvarande mosaiska församlingen i Stockholm tillhörde den liberaljudiska reformrörelsen och hade tagit starka intryck av 1800-talets nydanande gudstjänstliv i tysk-judiska kulturcentra som Berlin, Hamburg och Breslau. Den traditionella judiska gudstjänsten bygger på kantorns oackompanjerade och till stor del extemporerade gestaltning av bönetexterna. Introduktionen av orgeln och körverksamheten var en konsekvens av reformrörelsens strävan att anpassa religionsutövningen till tidens allmänna estetiska ideal. Det fanns följaktligen få professionella judiska organister att tillgå, och dessutom kunde orgelspelet fortfarande framstå som ett under sabbaten olämpligt fysiskt arbete. Därför blev det relativt vanligt att dessa församlingar anlitade icke-judiska organister. I Göteborg verkade den katolske tonsättaren Joseph Czapek i över att halvsekel som organist i synagogan.

Under Åkerbergs tid som organist präglades det judiska församlingslivet i Stockholm av de framstående rabbinerna Gottlieb Klein och Marcus Ehrenpreis. Åkerberg skrev en del originalmusik för synagogan, bland annat två kantater till synagogans tjugofem- och femtioårsjubileer 1895 respektive 1920. Han komponerade också ”koraler”, d.v.s. fyrstämmiga körsättningar av tehillim, Psaltarens texter, men han tycks inte ha tagit några djupare inryck av den kantoriala traditionen. Däremot anger han i en av dessa autografer Louis Lewandowski, den legendariske organisten i Neue Synagoge i Berlin, som melodikälla.

I Åkerbergsamlingen på Musik- och teaterbiblioteket finns tolv verk för synagogan, men större delen av Åkerbergs judiska produktion ligger i Judiska församlingens i Stockholm arkiv (Riksarkivet). Där finns partituren till hans genomarbetade liturgiska arrangemang för fredags- och sabbatsgudstjänsterna och för de viktigaste judiska helgerna samt ett flertal band med koraler. Det är också rimligt att tänka sig att Åkerbergs hos César Franck uppodlade improvisationskonst kom väl till pass i de talrika preludier och mellanspel som behövdes under gudstjänsterna i synagogan.

Anders Hammarlund © 2015