Jag vet ett litet, litet ord, som ofta gjort mig glad.
Som blicken vänt från stormig jord till himlens lugna stad.
Det varit för mig sol och sång,
när ökenfärden synts mig lång,
och det är ordet: Kom!

Det är en ton, så rik och klar, från Höjders ljusa trakt,
som över hjärtats missljud har en oemotståndlig makt.
Som vågen dör vid klippig ö,
de måste tystna, måste dö,
när Herren ropar: Kom!

Så följer Han och leder mig, till dess min väg tar slut.
Ej rädes jag att gå den stig, där Han har gått förut.
Men när min ängel hem mig för,
den sista gången här jag hör
min Konungs ljuva: Kom!