På min örtagård blekt faller kvällsstjärnans ljus, i min lind går den suckande höstvindens sus och höstkvällens skuggfloder flöda. Blicka milt, o min stjärna, gå sakta, o vind, sjung din sorgesång vyssjande stilla, min lind, som du sjöng för slumrande döda!

Ty här vilar en ros, som jag förr hade kär. Förvissnad och fallen i hösten hon är. Signad är sömnens gåva! När man givit sin glans och sin färg och sin doft, är det gott att få somna och varda till stoft.