1. Grenarna luta nära, nära över oss ned sin snöbukett, vindarna vagga skära, skära hängen, som böja sig mjukt och lätt. Häggen står brud för sommarens vind, vinden smeker dess vita kind.

Drömmarna flyga ljusa, ljusa, sländorna svärma mot himlens blå. Höga häggarna susa, susa, vaja och viska och vita stå. Runt om mig sommar och du i min famn! Liv, jag välsignar i jubel ditt namn!

2. Sommer ett silversmycke vilar i en bädd av mörkgrön sammet, vilar månen nu i skogens famn, Och dess smala strimma silar sig ur strandens krans av viden, darrar till i glans på fjärdens dunkelblåa siden. Det är stillheten och friden. Det är natten utan namn.

Skogen har sin skatt i famnen, och en skatt, en kostbar, vilar som ett smycke i min famn. Och som månens strimma silar sig ur strandens krans av viden, silar sig mot mig en strimma, mellan ögenfransar gliden. Det är stillheten och friden, det är natten utan namn.

3. Härlig och hög i hägring förstorad stiger en seger ur nederlagen. Liv, hav tack för de tuktande slagen, tack för den vår, som i frost gick förlorad!

Hastigt som skyarnas här ilar fram, nalkas föryngringens öden och under. Se, ur en törnkronas torkade stam, sväller det rosor i segerns stunder!