Liv

Från Tyskland till Sverige

Hinrich Philip Johnsen var född 1716 eller 1717, troligen i Tyskland. Johnsen avled i Stockholm 1779, enligt kyrkoboken 62 år gammal. Om hans tidiga år vet vi mycket lite, men han var sannolikt anställd som både betjänt och ”claverist” vid hovet i Eutin (Hollstein-Gottorp) från 1735. När furst Adolf Fredrik kallades till Sverige som kronprins 1743, följde Johnsen med som medlem av det furstliga hovkapellet. Redan två år efter sin ankomst utnämndes han till organist i Klara kyrka. Den snabba utnämningen antyder att Johnsen var väl ansedd vid hovet, något som ytterligare styrks av att Johnsen var en av de tre högst betalda musikerna vid den Kungl. begravnings- och kröningsmusiken 1751, och att han 1753 utsågs till drottning Lovisa Ulrika lärare i cembalospel och generalbas. 1763 utnämndes han till hovorganist.

Johnsen var välkänd för sitt improvisatoriska orgelspel och var en uppskattad lärare med många elever, enligt Abraham Abr:son Hülphers flera än 30 stycken. Bland dessa märks Johan Wikmanson, organist i Storkyrkan i Stockholm, och Hinric Bäck, organist i Gustafi kyrka i Göteborg. Den koralbok som Johnsen utarbetat finns tack vare Bäck bevarad i kopia.

Johnsen utgav ett kortfattat teoretiskt arbete om generalbasspel. Han skrev både företalet till A.A. Hülphers bok Historisk afhandling om musik och instrument och bokens bihang som omfattar ”Orgelwerkens-Beskrifning”.

Musiker, kapellmästare och stiftare av Musikaliska akademien

Adolf Fredriks hovkapell gav flera konserter i Rådhussalen under 1740-talet. Första gången Johnsen finns omnämnd är i november 1745 då han gav konserter tillsammans med konsertmästare Anton Perichon (den 2 och 7 november). Få konsertannonser innehåller programdetaljer, men den 13 januari 1749 framträder Johnsen med ett eget verk, en kantat, för att fira prins Gustafs 4-årsdag. Ett liknande stycke av Johnsen, Pastoral eller Herda Qväde, framfördes på Adolf Fredriks födelsedag den 28 april 1750. Därefter försvinner Johnsen ur konsertannonserna för att återkomma som solist den 20 april 1760 i en klaverkonsert på Riddarhuset. Johnsen ledde även framföranden av Pergolesis Stabat Mater 1761, 1762 och 1764 och gav två solokonserter på clavecin 1761 respektive 1762.

1763 utnämndes Johnsen till kapellmästare vid den franska skådespelartrupp som kommit till Stockholm 1753. När Gustav III tillträdde som kung förändrades den musikaliska scenen i Stockholm: Den franska truppen, som kommit till Sverige på kungahusets initiativ, avskedades 1771. De två hovkapellen, det furstliga och kungliga, slogs ihop till en orkester vars huvuduppgift var att spela vid den nya operan.  Johnsen var kvar i det nya hovkapellet fram till sin pensionering 1778.

Johnsen var en av stiftarna till Kungl. Musikaliska akademien 1771. Han var ansvarig för akademiens samlingar av litteratur och noter 1771−72 (med titeln arkivarie) samt lärare vid undervisningsverket i musikens teori under samma tid.

Verk

Sceniska verk

Det ingick i Johnsens arbete som kapellmästare för den franska teatertruppen att sammanställa, bearbeta och även skriva ny musik till truppens föreställningar. Det är därför rätt märkligt att ingen musik av honom återfinns i det bevarade materialet. De verk för scenen som Johnsen bidragit till är alla, med ett undantag, skrivna för Kungl. Teatern.

Undantaget är den opera Johnsen skrev 1742, Die verkaufte Braut, i fem scener med endast fyra roller. Det är en opera buffa efter italienskt mönster som visar på Johnsens ”idérikedom och gestaltningsförmåga” (Hans Eppstein), med mångsidig och livlig musik och arior avsedda för skolade sångare. Verket har så vitt känt aldrig framförts.

I Kungl. Teatern finns en operabalett, Neptun & Amphitrite, i Johnsens autograf. Hur mycket av verket som är komponerat av honom är ovisst, men uvertyren räknas av Stig Walin som Johnsens tredje sinfonia. Till operan Procris och Cephal, har musiken sammanställts av Lars Lalin efter André Grétrys originalverk och några arior och körer av Johnsen samt även med bidrag av andra. I en heroisk ballett baserad på Georg Friedrich Händels Acis och Galathea ingår några körer skrivna av Johnsen. Till divertissemanget Birger Jarl och Mechtild är musiken komponerad av Johnsen och Francesco Uttini. I den ingår en kort enaktsopera av Johnsen Aeglé. Det är en pastoral om herdinnan Aegé som Apollo söker vinna (i förklädnad!). Musiken är anspråkslös och skildrar lantlivets behag och Aeglés oskuld.

Orkestrala verk

Johnsens har skrivit tre sinfonior. De två första är båda i F-dur och är uppbygda enligt den dåtida vanliga italienska operasinfonian. Det är lättlyssnade verk, den första mer välprofilerad än den andra. Det är möjligt att de var avsedda att spelas på konserter, men verkar mera lämpade som inledningsmusik eller mellanaktsmusik vid teatern. Tredje sinfonian − uvertyren till operabaletten Neptun och Amphitrite − är också tresatsig enligt italienskt mönster. Med sin fylligare instrumentering är den rikare än de två övriga.

Johnsen komponerade fyra konserter, två för cembalo, båda i D-dur, en för två fagotter samt en för horn. Konserterna för cembalo är skrivna i klassicistisk stil. Man kunde ha förväntat sig en rik soliststämma, cembalo var ju Johnsen eget instrument, men så är inte fallet. Det är möjligt att Johnsen räknade med att denna stämma skulle improviseras vid framförandet. Även de båda blåskonserterna är präglade av klassicismen. Det är musik skriven med mycket engagemang och Lennart Hedwall betraktar den som ”något av det bästa i hela hans instrumentalmusik”. Fagottkonserten är tacksam att spela, men överträffas konstnärligt av hornkonserten. Johnsen visar i hornkonserten enligt Hans Eppstein prov på ”god melodisk utveckling och fint växelspel mellan solist och orkester”.

Kammarmusik

Johnsens kammarmusikaliska verk består av tio triosonater för två violiner (i två anges tvärflöjter som alternativ) och basso continuo. Sonaterna är tresatsiga, enligt modellen snabb−långsam−snabb och snarast att betrakta som en senbarock kvarleva, något ju själva genren också var. Sonaterna är inte enhetliga, utan en har titeln ”Ouvertyr”, en annan ”Sinfonia”. Även stilistiskt varierar sonaterna. De är ganska okomplicerade men välgjorda. Detsamma gäller en sonat för violin och basso continuo i galant stil.

Musik för klaverinstrument

Det ansedda förlaget Hummel i Amsterdam gav ut sex fugor för orgel (alt. för cembalo) av Johnsen. De kan verka något formelmässiga, men det är möjligt att Johnsen har sett dem som ett ramverk för improvisationer. Johnsen intresserade sig för ett ”vältempererat” system. Han planerade en utgåva med klaversonater i alla 24 tonarterna, något han nämner i ett brev till Hülphers. Ett dylikt verk finns inte bevarat och har sannolikt aldrig givits ut. Däremot finns sex sonater som möjligen var tänkta som en början till den vältempererade samlingen. Dessa ensatsiga sonater, inspirerade av Domenico Scarlatti, har goda kvaliteter som spelstycken. Johnsen skrev även en flersatsig cembalosonat (utgiven i Nürnberg 1757). Framförallt i mellansatsen visar han sitt tekniska kunnande i en vacker, känslosam stil.

Vokalmusik

Med dikter hämtade från den av Tankebyggarordens utgivna samlingen Våra försök utgav Johnsen 1754 på egen bekostnad 24 oder af våra bäst poeteres arbeten. Oden d.v.s. visor med generalbas, var ganska vanliga i Tyskland vid denna tid och Johnsen tycks ha haft dessa som förebild. Sångerna visar en melodisk begåvning, men är inte utpräglat vokala. Och enligt förordet kan sångstämman följaktligen även spelas av violin eller flöjt.  Verket innehåller även "Korta och nödiga reglor till General Bas".

Av Johnsens kantater är endast två fullständigt bevarade.  Pastoralen till prins Adolph Friedrichs födelsedag (1750), med text av Anders Hesselius Americ, är skriven för sopran, tenor och bas med kör och orkester. Det är en konstnärligt omsorgsfull och välklingade komposition.  För Leufsta bruks kyrka komponerade Johnsen 1757 Kyrko-Musique på Påska-Dagen, för sopran, två flöjter, två violiner och basso continuo. Enligt Hans Eppstein är det en väldisponerad och omsorgsfullt genomförd komposition.

Johnsen tonsatte sju koraler för kör och stråkar och utarbetade även en koralbok med melodistämma och besiffrad bas. Enligt Johann Christian Friedrich Haeffner var Johnsens koralbok ”författad med […] noggrannhet och grundlig kännedom”.

Veslemøy Heintz © 2014