Bakgrund och studieår

Armas Järnefelt föddes i en inflytelserik familj i Finlands kulturliv. Hans far Alexander Järnefelt (1833−1896) var generallöjtnant och guvernör, modern Elisabeth, född Clodt von Jürgensburg (1839−1929) kom från S:t Petersburg. Paret höll en välkänd salong i Helsingfors. Hans syskon poeten Arvid (1861−1932) och konstnären Erik (Eero) Järnefelt (1863−1937) var såväl nationellt som internationellt uppmärksammade. Hans yngre syster Aino (1871−1969) var gift med Jean Sibelius, vilken introducerades i familjen av studiekamraten Armas. De båda förblev vänner livet ut. Trots faderns finlandssvenska bakgrund och moderns tysk-fransk-ryska härstamning, uppfostrades syskonskaran på finska. Familjen var känd i Finland för sin fennomanska hållning.

Armas Järnefelt visade talang som pianist och inledde sina formella studier i Helsingfors 1887 vid Martin Wegelius musikinstitut. Hans inriktning var komposition och pianospel. Som musikstuderande var Järnefelt särskilt fäst vid musik av Ludwig van Beethoven, Pjotr Tjajkovskij och Edvard Grieg. Till skillnad från sin något äldre studiekamrat Jean Sibelius, övertog Järnefelt den gemensamma läraren Martin Wegelius’ wagnerianska hållning. Som dirigent blev Järnefelt en omvittnat skicklig tolkare av Wagners verk genom hela sin karriär; han satte även upp några av dem och flera av hans egna orkesterverk präglas av inflytanden från den nytyska skolan.

Efter studierna i Helsingfors, där Ferruccio Busoni tillhörde lärarna, flyttade Järnefelt 1890 till Berlin, där han studerade komposition för Albert Becker. Ett år tidigare hade Sibelius gjort detsamma, därefter fortsatt i Wien. Järnefelt bodde i Berlin och i andra tyska städer fram till 1894. Under dessa år besökte han konserter och upplevde för första gången Wagners operor på scenen. Sista delen av hans formella utbildning som tonsättare utgjordes av en vistelse i Paris, där han tog lektioner för Jules Massenet 1892−93. Från 1895 till 1898 försökte han etablera sig som professionell musiker i Tyskland genom att arbeta som repetitör vid teatrarna i Breslau (Wrocław), Magdeburg och Düsseldorf.

Åren i Viborg och Stockholm

1898 flyttade Armas Järnefelt till Viborg för att bli dirigent för stadsorkestern, ett uppdrag som varade till 1903. 1904 gjorde han sitt första gästspel som operadirigent i Stockholm. Och han efterträdde Wegelius som ledare för Helsingfors’ musikinstitut 1906. 1907 flyttade Järnefelt till Stockholm för permanent bosättning.

Under sina tidiga år komponerade Järnefelt merparten av sina orkesterverk. Han fokuserade på att skriva för orkester efter 1892, och inledde med Lyrisk uvertyr. I hemlandet Finland, men också utanför det, blev satsningen en framgång. Den symfoniska dikten Korsholm (1894), Järnefelts centrala verk, utgavs i Breitkopf & Härtels serie Salonorchesterbibliothek.  Han siktade uppenbarligen på att få dessa orkesterstycken framförda i Tyskland, detta eftersom flera verk har titlar på tyska, likaså är föredrags- och tempobeteckningar på tyska. Sedan han på allvar inlett sin karriär som professionell dirigent, upphörde han emellertid med att komponera orkestermusik vid sekelskiftet 1900.

Tonsättning av sånger och pianoverk

Armas Järnefelt var verksam som sångtonsättare under hela sitt yrkesliv. Den närmaste bakgrunden till detta förhållande finns i hans båda äktenskap med operasångerskor, för vilka han skrev nästan alla sånger. Tillsammans med första hustrun, Maikki Pakarinen (1871−1929), försökte han etablera sig som ackompanjatör och sångtonsättare i Finland i början på 1890-talet. De spelade in ett antal sånger 1904. Äktenskapet varade från 1893 till 1908. Andra hustrun, Olivia Edström (1876−1971), som han gifte sig med 1909, var mezzosopran. Alla 82 sånger är komponerade för hög röst eller för mellanregistret. Vid sidan av tyska, nordiska och franska influenser kan man höra påverkan från ryska tonsättare som Alexandr Skrjabin och Sergej Rachmaninov. Järnefelt komponerade huvudsakligen till svenska och finska texter, han skrev även vissa sånger till texter på tyska.

Hans verk för pianosolo är inte många, inte heller de kammarmusikaliska verken; de flesta kom till under studieåren. Pianostyckena bär spår av musik av Oskar Merikanto, Sibelius, Chopin, Schumann och Liszt. Hans sena orgelverk är influerade av senromantisk fransk orgelmusik. 

Skådespelsmusik, filmmusik, kantater och körverk

Armas Järnefelt skrev musik till fem pjäser. Ett anmärkningsvärt faktum är att han var den förste tonsättaren i Norden som fick i uppdrag att komponera filmmusik, nämligen för filmen Sången om den eldröda blomman (1919). Det lär vara den enda musiken till en svensk stumfilm som bevarats. Järnefelt arrangerade några nummer ur partituret för separata framföranden. Trots att filmmusiken blev en framgång, blev den Järnefelt enda försök i genren.

Efter sekelskiftet 1900 ägnade sig Järnefelt mer och mer åt beställningskomponerande. I den raden av verk finns Festivaluvertyr (1902) och kantaten Jordens sång (1934). Sammanlagt skrev han 13 kantater mellan 1897 och 1948. En stor del av hans körverk tillkom sent i karriären. Flertalet, 23 av totalt 36 körstycken, är skrivna för manskör.

Förkomna verk och fragment

Det är ovisst hur många av Järnefelts kompositioner som gått förlorade. I sin korrespondens nämner han verk som troligen aldrig fullbordats. Exempelvis berättar han i ett brev till sin mor att han slutfört två satser av en symfoni som inte bevarats. Möjligen använde han musiken i Korsholm eller Symfonisk fantasi.

Autograferna till några verk har förkommit, bland annat till orkesterverket Från barndomens dagar, vilket senare blev Finsk rapsodi. Av den symfoniska dikten Kanteletar med fyra satser har en enda sats, ”Pastoral”, bevarats. Vidare är några stycken för orkester, vilka komponerades på 1930-talet, förkomna, och av Järnefelts skådespelsmusik finns några verk bara i form av sångstämmor eller fragment.

Stilistiska drag

Som helhet är Armas Järnefelts oeuvre ganska begränsat. En vanlig åsikt i litteraturen är att svågern Sibelius framgång som tonsättare minskade Järnefelts intresse för att komponera större verk, till och med att komponera över huvud taget. Det bör noteras att den erfarne operadirigenten Järnefelt uppenbarligen aldrig försökte skriva någon opera, och att han avstod från att skriva Kalevala-relaterade verk, trots sin fennomanska bakgrund. På det hela taget avtog hans intresse för komposition efter 1900. Hans mest komplexa och mest ambitiösa verk är Symfonisk fantasi för orkester från 1895. Förutom från Wagner hörs i den influenser från Richard Strauss orkesterverk, bland annat i den rika instrumentationen. Finska kritiker uppskattade dock inte detta verk, vilket innebar en vändpunkt för honom som tonsättare.

Efter Symfonisk fantasi skrev Järnefelt enklare och mindre verk för orkester, av vilka två blev hans allra mest framförda och inspelade: Berceuse (ca 1904) och Preludium. Det sistnämnda verket utgjorde ursprungligen en sats i hans Svit i Ess-dur för orkester (1897). Från början komponerades Berceuse för violin och piano. Han arrangerade själv stycket för liten orkester och andra instrumentkombinationer, andra har senare utökat antalet arrangemang. Sammanlagt finns ungefär 100 tillgängliga arrangemang av detta verk.

Efter framgången med dessa verk omtalades Järnefelt som en miniatyrist. Hans kompositionsstil och hans estetik förblev genom hela karriären knutna till senromantiska ideal. Han uppskattade aldrig musik av 1900-talets modernister, varken som musiker eller dirigent. Hans verk framförs och spelas in regelbundet i Finland och Sverige, någon gång också i Storbritannien.

Martin Knust © 2016
Översättning: Gunnar Ternhag