Amalia Hjelms familjebakgrund ger en påminnelse om att många bruksherrgårdar var betydelsefulla musikmiljöer, där familjens medlemmar kunde få livsavgörande impulser att ägna sig åt musicerande. I sådana byggnader stod alltid ett klaverinstrument i salen, vilket framför allt husmodern och husets döttrar trakterade. Döttrarnas pianolektioner kunde ges av någon framstående musiker. Herrgårdsumgänget var i regel stort och musikinslag hörde till det självklara − både för lyssning och dans. Och musiken var samtidens modernaste. Ur sådana miljöer har ett ansenligt antal musiker, sångare och tonsättare kommit. Amalia Hjelm är alltså en av dem.

Liv

Amalia Hjelm föddes 1846 i Grycksbo, ett pappersbruk strax utanför Falun. Hennes föräldrar var bruksägaren Johan Henric Munktell och hans maka Augusta (f. Eggertz), båda upplysta och mångsidigt begåvade personligheter. Paret fick nio barn, varav tre döttrar kom att ägna sig åt konstnärlig verksamhet. Förutom Amalia gällde detta hennes båda yngre systrar: Helena Munktell blev en framstående tonsättare och Emma (gift Sparre) valde bildkonstens bana.  Herrgårdshemmet var musikfyllt, därtill förmöget, vilket var en avgörande förutsättning för barnens odling av musik, konst och övrig kultur. Fadern var en god pianist som under sin studietid i Uppsala hade umgåtts med namn som Erik Gustaf Geijer och Adolf Fredrik Lindblad. Den sistnämnde besökte för övrigt sin vän bruksdisponenten i Grycksbo och skrev där den kända körsången ”Över skogen, över sjön”.

Amalia Hjelm bör ha fått sin inledande musikskolning i hemmet, fastän detaljerade uppgifter om den saken inte bevarats. När hon var 15 år gammal avled fadern. Modern tog över driften av bruket, men kunde ändå tillbringa långa perioder i Stockholm med sin stora barnaskara. I Stockholm tog Amalia lektioner i piano av Ludvig Norman och i sång av Fritz Arlberg. Kring 1870 studerade hon piano för Marie Louise Öberg, för övrigt samtidigt som tre av hennes systrar, Helena, Emma och Clara, gick för samma lärare. Hennes musikutbildning skedde med tidens bästa förutsättningar, vilket inte bara speglar moderns förmåga att betala bra pedagoger, utan lika mycket Amalias begåvning.

1865, 19 år gammal, gifte hon sig i Stockholm med sjöofficeren August Hjelmstierna. Äktenskapet blev inte lyckligt och upplöstes efter några år, utan att några barn fanns i boet. Som tonsättare framträdde hon under kortnamnet Amalia Hjelm, möjligen för att markera en viss självständighet gentemot den fru Hjelmstierna som hon annars skulle ha omtalats som.

Konturerna kring Amalia Hjelms levnad som vuxen är mycket vaga. Om hennes verk, fastän inte särskilt många, finns faktiskt fler uppgifter än om hennes eget liv. Hon levde i alla fall under många år utomlands, i Cannes och i Schweiz, något som familjeförmögenheten medgav. Enligt uppgift arbetade hon som pianist och pianopedagog, komponerade musik samt skrev skönlitterära verk. Hon sägs ha verkat för spridningen av svensk musik, kanhända också av systern Helenas kompositioner. Under de oroligheter som förebådade första världskriget flyttade hon tillbaka till Sverige och Stockholm, där hon avled 1916. En nekrolog meddelar att hon ”genom sin originella och spirituella personlighet gjort sig synnerligen omtyckt av en talrik vänkrets”.

Verk

Amalia Hjelms musikaliska produktion är som nämnts inte stor, åtminstone av bevarade verk att döma. Och den är därtill begränsad till verk för röst och piano, alltså inga verk i större format som den yngre systern Helena så framgångsrikt ägnade sig åt. (Relationen mellan systrarna vad gäller det musikaliska skapandet är hittills outredd.) Det speciella med Amalia Hjelms sånger är emellertid att hon genomgående tonsatte egna texter. I praktiken var hon alltså lika mycket författare som tonsättare, något som understryks av två skönlitterära utgåvor som hon fick publicerade i mogen ålder, en diktsamling (1893) och en antologi med berättelser (1911). Hennes sånger pekar genom format och uttryck på att de är tänkta för privata sammanhang, inte scenen.

Trots att hon till synes var en sparsam kompositör, fick hon två sångsamlingar och tre enskilda sånger publicerade. Det skedde också ganska högt upp i åren. Räckvidden på hennes produktion är okänd, men man kan anta att hon aldrig fick något större erkännande som tonsättare.

Gunnar Ternhag © 2015