Liv

Ivar Hedenblad påbörjade sin skolgång i Stockholm, dit modern såsom änka hade flyttat. Av sin kusin, Norman-eleven Hélène de Ron fick han pianolektioner, som lade grunden till hans musikaliska utveckling. I Strängnäs, där han gick på gymnasiet och avlade mogenhetsexamen 1871, gjorde han bland annat arrangemang för de olika ensembler han deltog i. Han skrevs samma år in vid Uppsala universitet, studerade humaniora och avlade fil.kand.-examen 1878.

Redan 1871 blev Ivar Hedenblad Södermanland−Nerikes nations musikanförare. 1875 valdes den 23-årige Hedenblad till ledare för Uppsala studentkårs allmänna sångförening (Allmänna sången), ett uppdrag han kom att inneha till 1902 och även från 1907 till sin död. Sommaren 1875 fick han sitt elddop som dess ledare vid det nordiska studentmötet i Uppsala. Året därpå ledde han sin första utländska sångarfärd, vilken 1878 följdes av den berömda resan till Paris, där Oscar Arpi tolv år tidigare vunnit Uppsala-sångens första internationella framgång. Hedenblads blev inte mindre. Efter hemkomsten belönades han med medaljen Litteris et artibus.

1879 föreslog musikförläggaren Abraham Hirsch att Hedenblad skulle redigera en samling med 100 manskörsånger. Fyra år senare utkom denna samling, kallad Studentsången, som därefter utökades med ytterligare tre delar. Ett urval ur Studentsången ingick i den av Hedenblad planerade, postumt utgivna samlingen Sångarförbundet. Dessa mycket spridda utgåvor blev normerande för svensk manskörsång under flera decennier. Genom dem har till exempel ”Sjung om studentens lyckliga dag” och Geijers ”Stilla skuggor” blivit allmänt kända i versioner, som på väsentliga punkter avviker från originalen.

När Uppsala universitets director musices Jacob Axel Josephson avled i mars 1880, blev Ivar Hedenblad trots sin bristfälliga fackmusikaliska utbildning i april tillförordnad att upprätthålla tjänsten. Sedan han i ett och halvt års tid framgångsrikt hade skött detta uppdrag och dessutom under de båda sommaruppehållen meriterat sig genom musikstudier i Leipzig blev han i oktober 1881 utnämnd till Josephsons efterträdare. Från denne övertog han också ledarskapet för Filharmoniska sällskapet och Sångsällskapet Orphei Drängar (OD). Härigenom kom Hedenblad att för tre årtionden framåt bli den helt dominerande kraften inom Uppsala musikliv.

Dessutom var Hedenblad dirigent för Filharmoniska sällskapet i Stockholm 1895−97, tillförordnad lärare i musikhistoria och estetik vid Kungl. Musikkonservatoriet i Stockholm 1895−96 och 1901−02 samt domkyrkoorganist i Uppsala 1902─09. Han valdes in som ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1888.

Betydelse

Hedenblads viktigaste insats för Akademiska kapellet var skapandet av universitetets orkesterfond, som skulle befrämja kapellets utveckling till en övervägande av yrkesmusiker sammansatt orkester. Medan företrädaren Josephson i sina till tjänsten hörande föreläsningar behandlat musikhistorien, ägnade Hedenblad sin undervisning åt form- och harmonilära, kontrapunkt etc. För de blivande prästerna gav han en kurs i liturgisk sång, varvid han kunde bygga på egna, historiska forskningar i det svenska källmaterialet.

Filharmoniska sällskapets arbete var främst inriktat på framföranden tillsammans med Akademiska kapellet av större kompositioner för kör och orkester. Genom Hedenblad introducerades flera utländska verk, bl.a. Friedrich Kiels Christus, i Sverige. Det svenska uruppförandet under Hedenblads ledning av Heinrich Schütz Matteuspassion i Uppsala domkyrka långfredagen 1908 är särskilt värt att nämnas. Mycket omtalat blev det halvt sceniska framförandet av Max Bruchs Gustaf Adolf den 6 november samma år. Kören medverkade regelbundet i de kantater som Hedenblad komponerade för vissa akademiska högtidligheter.

Med elitkören OD inövade Hedenblad både orkesterbeledsagade verk och en konsertmässig a cappella-repertoar. Den senare kom bland annat till användning vid körens på 1890-talet inledda sångarfärder. Med sina triumfartade konsertframgångar t.ex. i Helsingfors och Sankt  Petersburg 1894, Berlin 1898, Paris 1900, Kristiania 1903, Wien och Budapest 1905 och London 1907 bidrog Hedenblad verksamt till att göra svensk tonkonst känd utomlands. Med OD gjorde han även grammofoninspelningar i London 1907. Överhuvudtaget var det på manskörssångens område som Hedenblads egenskaper bäst kom till sin rätt

Ivar Hedenblad var väl medveten om manskörsångens begränsade musikaliska värde, men fäste stort avseende vid dess sociala och fosterländska betydelse. Det första steget att förverkliga ett allmänt svenskt sångarförbund togs vid den av Hedenblad ledda musikfesten i Stockholm 1897. Hans i dessa och andra sammanhang framträdande organisatoriska talang gjorde honom bland annat till en stark kandidat för operachefsbefattningen 1908.

Tonsättaren

Som tonsättare och orkesterdirigent hade Hedenblad svårt att vinna erkännande utanför Uppsala. En öppenhjärtig brevväxling med musikhistorikern och tonsättaren Karl Valentin, som studerade i Leipzig, ger inblick i Hedenblads studiegång. Efter Parisframgången 1878 beslutade han sig för att helt ägna sig åt musiken. Därför studerade han komposition för Niels W. Gade-eleven Johannes Peter Carstensen i Uppsala 1879. Denne var konsertmästare i Akademiska kapellet och musiklärare, sedermera medkomponist i Musik vid Regnellsfesten op. 9.

När Hedenblad på våren 1880 blivit tillförordnad director musices ägnade han sommaren detta år och 1881 samt 1883 åt att förkovra sig i komposition och sång. Syftet var att utbilda sig till dirigent: ”Bör således kunna skrifva, instrumentera, förstå historiskt, hafva hört mycket”. Lärare i Leipzig blev Oscar Paul (harmonilära), Salomon Jadassohn (komposition) och Karl Götze (sång). Hedenblad kom på särskilt god fot med kompositionsprofessorn Carl Reinecke för vilken han skrev kontrapunkt och verk för orkester, bl.a. en menuett som avsågs ingå i en svit. Vid återbesöket 1883 visade Hedenblad den nya kantaten till minne av Gustav II Adolf, som han själv inte ansåg vara något ”mästerverk; men det har en förtjenst och den är att det verkligen är utförbart hela vägen, alla låter (jag menar instrumentation och dylikt)”. Reinecke ”fann den bra och hade just inga anmärkningar − utom en (högst väsendtlig!) ’I ett så stort körverk vill man gerna hafva något mer polyfoni’”. I Hedenblads senare verk har han tagit detta ad notam.

Nästan hela Hedenblads verklista består av vokalmusik, men han har ett instrumentalt tänkande som inverkar på en naturlig vokal melodibildning. Hans första kompositioner var tre häften om tre sånger vardera. Musikforskaren Axel Helmer har närstuderat dem. I 3 sånger af Heine op. 1 komponerade 1879, när han var elev hos Carstensen, märks enligt Helmer ”anknytningar till Schumanns stilkrets […]. Både i fråga om motivbildningar i melodiken och i fråga om recitativformen i deklamationen ansluter sig Hedenblad mycket nära till Schumann […]. Liksom hos flera tonsättare […] uppvisar Hedenblads första verk en påtagligt experimenterande attityd med fritt behandlad harmonik och med fria formbildningar”. Hedenblad hade ett starkt intresse för harmonik, vilket sedermera ledde till utgåvan av fjärde svenska upplagan av Ernst Friedrich Richters harmonilära. Tre sånger (1883) som tillägnades Carl Reinecke är mer avslipade.  Men i Tre sånger op. 11 (1886) ”fastnar han i stället i olika slags schematiseringar av deklamationsrytmik och form. I vissa verk uppträder en på dansrytmiska mönster grundad rytmik (barcaroll […], polonäs)” (Helmer). Dessa drag av osäkerhet gjorde att många förväntade sig framsteg i kommande verk och gärna noterar dessa.

Ludvig Norman ansåg att den nationalromantiska Necken op. 8 för solo, kör och orkester var ”ett betydligt steg framåt. Där finns mycken fantasi och stämning […] Stycket är väl skrifvet för rösterna och äfven karaktäristiskt instrumenteradt”.  Ett annat fristående verk att notera är den balladartade På knä (1894) för manskör och orkester.

Hedenblads produktion utgörs huvudsaklingen av tillfällighetsverk med universitetet, OD och Samfundet SHT som beställare. Varken ambition eller tid har givit upphov till mycket annan musik. Om Kantat vid Upsala universitets jubelfest 1893 yttrade sig ledamoten i Kungl. Musikliska akademien Herman Wikblad i brev 1903: ”Så äkta svensk musik, rigtigt blågul i sin fraicha, glada, g-dur, som dubbelkvartetten ’En ädel forskning’ etc. får man Gudi klagadt allt för sällan höra, liksom kantaten i öfrigt har en genuin, liflig återklang af stormaktstid.” Om kantaten Sången till OD:s femtioårsjubileum skrev han: ”I rent tekniskt afseende, orkesterbehandling och dylikt utvisar den i mitt tycke onekligen ett framsteg och innehåller briljant modern musik”. Mest positivt mottagna blev ett par av Hedenblads manskvartetter, ”I gamla Svealand” och ”Venetiansk visa”.

Jan Olof Rudén © 2015