Bakom ett slagnummer

I Sverige förknippas Wilhelm Hartevelds namn med en enda komposition: den sedan 1920-talet omåttligt populära Marcia Carolus Rex. Enligt Harteveld var det en rekonstruktion av ett manuskript från 1707 i Poltavas stadsarkiv, men enligt senare tiders efterforskningar rör det sig om ett arrangemang av Moskvas lantvärns marsch från 1812. I Ryssland är marschen okänd, medan ”professor Wilgelm Napoleonovitj Garteveld, samlare av sibiriska fängelsesånger” är väl ihågkommen för sin etnografiska insats. För hundra år sedan lade den grund för upptäckten av en helt ny genre, den s.k. ”ryska chansonen”, som är högst levande än idag.

Harteveld var en offentlig person, både i Ryssland under sin närmare fyrtioåriga vistelse där och i Sverige där han tillbringade de tidiga och sena åren av sitt liv. Det finns en del pressmaterial som möjliggör att få ett skymt av hans verksamhet och gärning. Hans verk finns bevarade i manuskript och i tryck, men biografin är i övrigt full av luckor och oklarheter.

En startpunkt i Sverige

Wilhelm Julius Napoleon Harteveld föddes den 5 april 1859 i Stockholm. Han var son till litografen Salomon Harteveld, född i Amsterdam, och Johanna Gustafva Vidgar. Familjen bodde på Köpmangatan i Gamla stan och Wilhelm växte upp med systern Hanna.

Senare i livet ansågs Wilhelm Harteveld vara en skicklig pianist, som dessutom ägde en god tenorröst. Uppgifter om hans musikaliska utbildning saknas, med undantag för en dokumenterad vårtermin 1873 i den förberedande klassen på Kungl. Musikkonservatoriet i Stockholm (i ämnet harmoni). Man kan ana att 14-åringen började komponera redan då. Hans studier vid det berömda konservatoriet i Leipzig, nämnda i en del uppslagsverk, har dock inte kunnat beläggas: han var aldrig inskriven vid konservatoriet, men kanske gick han där som ”frilyssnare” och i sådana fall borde detta ha skett i mitten av 1870-talet.

Till Ryssland: Moskva och Kiev

I ett av de första breven hem från Moskva, dit han flyttade 1877, finner man följande ord: ”Det är en mycket angenäm känsla att se sitt namn i alla länder och alla språk tryckt i alla tidningar och öfverhufvud taget gläder det mig att min barndomsdröm går i fullbordan, nemligen att blifva kompositör …”. Här handlar det säkerligen om hans sånger (bland annat till texter av Heinrich Heine) och pianostycken som började ges ut av de ryska musikförlagen; noterna annonserades, förutom i Ryssland, i Sverige, Norge och Tyskland.

På 1880-talet och en bit in på följande decennium var Harteveld bosatt i Kiev (då inom Ryska kejsardömets gränser). Han etablerade sig där som pianist och körledare, och han verkar ha varit en aktiv och engagerad musiker. I konsertprogrammen från Kievs sångförening från 1888 betecknas han som ”ackompanjatör vid Ryska operan och kördirigent”. Runt 1890 grundade han Kievs musikaliska sällskap och blev dess direktör; sällskapets första konsert bevistades av Pjotr Tjajkovskij. Vid dessa aftnar spelade han Edvard Grieg, Franz Liszt, Robert Schumann och gärna musik av skandinaviska romantiker som August Söderman, Halfdan Kjerulf och Niels W. Gade. Dessutom framförde han sina egna pianostycken och romanser, uttrycksfulla och rätt välskurna i form men ändå utan några större kompositionstekniska överraskningar. Hans tonspråk, av döma av det fåtal originalkompositioner han har lämnat efter sig, uppvisar just en god kännedom om den romantiska repertoaren, främst från de tyska och de skandinaviska traditionerna. Dessa komponister uppskattade han mest och han verkade inte ha några ambitioner att försöka överflygla dem med sin egen musik.

Åter i Moskva men banden kvar till gamla trakter

I mitten av 1890-talet flyttade Wilhelm Harteveld till Moskva och hade då den nyskrivna operan Kärlekens triumfsång (efter Ivan Turgenjevs novell) i bagaget. Den sattes emellertid upp i Charkov med premiär den 10 januari 1895, varefter den spelades av diverse operasällskap i Moskva, S:t Petersburg och i många andra ryska städer, inte sällan under ledning av kompositören (”ungefär 180 gånger sammanlagt efter ryska kompositörsförbundets redovisningar”, enligt Hartevelds förord till synopsis tryckt i Sverige 1922). Han komponerade ytterligare minst tre operor − Almansor, Atalanta och Gorgona, men de blev aldrig framförda.

Harteveld återbesökte Kiev 1901 med anledning av framförandet av hans festkantat Kiev för soli, kör och orkester, komponerad till invigningen av Kievs nya stadsteater, nuvarande Nationaloperan. Verket fick ett varmt mottagande och repriserades nästföljande dag inför teaterns första föreställning, Livet för tsaren av Michail Glinka (musiken till kantaten finns ej bevarad).

Från början av 1900-talet uppträdde Harteveld som pianist och ackompanjatör till olika sångsolister samt föreläste i populär musikhistoria, troligtvis vid något av Moskvas så kallade folkkonservatorier där man erbjöd undervisning i sång och allmän musiklära för alla musikintresserade.

Resan till Sibirien: uppteckning av fängelsesånger

På sommaren 1908 företog han en lång etnografisk resa till Sibirien. Expeditionen blev möjlig genom stödet från Föreningen för den slaviska kulturen och tog ett halvt år. Vägen gick via ett tiotal fängelser i Tobolsk, Nertjinsk, Akatujsk och andra städer där Harteveld kom att uppteckna över hundra sånger efter fångar, lösdrivare och den sibiriska ursprungsbefolkningen. Till en början presenterade han sin samling vid diverse fora i Moskva och runt om i landet parallellt med föreläsningar om sibirisk folklore. Sångerna publicerades i hans arrangemang, huvudsakligen för röster med piano, och spelades sedan in på grammofon. Av samma material, fast nu med orkester, satte han ihop Rymlingen: lösdrivarnas sånger som musikaliskt rollspel för framföranden på friluftsteatern Eremitaget i Moskva. Denna utveckling ogillades dessvärre av makthavarna: temat ansågs vara politiskt alltför provokativt och verket belades med förbud som gällde i hela landet.

Förutom försöken att upplysa om fängelsesångens kulturella egenart passade Harteveld även på att få allmänhetens uppmärksamhet på fångarnas omänskliga förhållanden. Han skrev artiklar i dagstidningar och lyckades till och med att få audiens hos ministern Pjotr Stolypin. Hans reseberättelse V strane vozmezdija (I vedergällningens land) trycktes 1911 i en av tidens viktigaste litterära tidskrifter, Rysskoe bogatstvo, och de följande åren kom den även ut i bokform i flera upplagor. Det sibiriska temat nådde sin kulmen i en dokumentärfilm efter hans manus, ”Sibiriska straffläger. Sibiriska straffångarnas liv och vardag” (1915). Det var de första filminspelningarna av de politiska fångarnas verkliga liv som gjorts utomhus på plats i Sibirien (filmen finns ej bevarad).

Åter i Moskva: jubileumsmusik och kabaré

Under 1912 utförde Wilhelm Harteveld ett arbete i samband med firandet av 100-årsdagen av slaget vid Borodino, då den ryska armén hade hållit stånd mot den napoleonska armén. Han förberedde programmet ”År 1812 i sånger” innehållande arrangemang av franska och ryska sånger från Napoleons krig mot Ryssland för symfoni- och blåsorkester med solister och kör. Balkanfolkets krigssånger − 22 sånger och marscher är ett annat exempel på en samling av folkmusikbearbetningar, en genre som började bli dominerande i hans produktion efter 1900 och som verkade vinna erkännande för honom mer än allt annat.

Försörjningen tryggade Harteveld med att leverera musiken till föreställningar på den första ryska kabaréteatern, Letutjaja mysj (Läderlappen), med Nikita Baliev vid rodret. Det var sånger och vitsar, bearbetade för scenen, tableaux vivants, korta komiska sångspel och parodier, för det mesta till pianoackompanjemang. Han arbetade på teatern från dess start 1908 och fram till 1918 då det var dags att ta sig tillbaka till Sverige. Resan hem var full av strapatser och det tog ett och ett halvt år tills Harteveld med fru och dotter kunde stiga i land i Göteborg i juni 1920.

De sista åren i Stockholm

Wilhelm Harteveld komponerade inget nytt efter sin återkomst och lyckades inte så bra med att få de gamla alstren spelade i Sverige. En och en annan komedi från kabarérepertoaren hade faktiskt översatts och använts på Folkteatern hos Robert Ryberg i Stockholm. Operan Kärlekens triumfsång godkändes inte av Kungl. Teatern efter en så kallad demonstration. Det var mest två falsifikat − militärmarschen uppkallad efter Karl XII, Marcia Carolus Rex (för piano solo i originalversion), och kören Hymn till Apollo i Delfi, kryddad med historien om återupptäckten av en alternativ version på fragmenten av en grekisk pelare på Krim − som gick hem hos publiken. Tillsammans med den litterära produktionen (bland annat boken Svart och rött. Sorglustiga historier från det gamla och nya Ryssland) inbringade dessa musikaliska ”bluffar” både publicitet och inkomst till sin upphovsman.

Den 1 oktober 1927 dog Wilhelm Harteveld i Stockholm.  Han var gift med Anna Peder (av rysk-estnisk påbrå) och paret hade en dotter Magda (gift Lagerman-Gren), som blev författare och översättare. Han hade ytterligare tre barn från tidigare förhållanden i Ryssland, varav en av sönerna, Georgij, blev konsertpianist och gästspelade i Sverige på 1930-talet; han komponerade även romanser och pianostycken.

Sångerna ur Hartevelds sibiriska samling upplever en renässans i dagens Ryssland, men framförs, spelas in och ges ut i nya upplagor även utanför Ryssland. Bearbetningar av ”1812”-repertoaren grävdes fram ur arkiven under jubileumsåret 2012 och publicerades på nätet. Ganska populära och stående på sopranrepertoaren i hans andra hemland är även arrangemangen av den ryska folksången ”Vanitjka, prihodi” (Kom, lilla Vanja) och ”Zulejmas andalusiska romans” ur den 4:e akten av operan Almansor.

Marina Demina © 2016