Hör, fiolerna kalla! Hör, hur flickorna tralla! Låt oss muntra i dansen gå, ty gropen bidar oss alla. Höga furstar regera, vise män profetera, alla hamna de sist ändå djupt i gravgropens lera.

Tungan tystnar på prästen, krigarn störtar av hästen, alla skola de tysta stå vid den yttersta festen. Pöbeln tystnar med ropen, stum blir rytande hopen, stilla stanna de alla så vid den väntande gropen.

Krämarn upphör att truga, flickan slutar att ljuga, när med blickar och kinder grå inför gropen de buga. Tala, talare, tala! Mala, mjölnare, mala! Alla vägar till gropen gå, de breda liksom de smala.

Vad är rykte och ära som vi höllo så kära! Djupt i gropen de oss ej nå över den de ej bära. Skalden, tiggarn och kungen sova sött under ljungen, samma vila de alla få, när deras visa är sjungen.

Allting dör och försvinner, vissnar, skövlas och brinner. Vilka vägar du än må gå, väg till gropen du finner. Hör, fiolerna kalla! Hör hur flickorna tralla! Låt oss glada i dansen gå, ty gropen bidar oss alla.