Orörliga popplar mot blånande stad stå höga i dunklet och bida, och år går med speglande stjärnljus åstad att viska sin sorg i det vida. Den mjuka, den milsvida skymningen har en tystnad som efter en fråga, hopplös och utan svar.

O vind, mellan själen och eviga rum du bruset och ljuset förjagar. Hör tyst vid dess längtan, som ensam och stum uppblommar mot stundande dagar, och minn mig på doftande vägarna så om samtal med fjärmade vänner under de nätter blå.