Operan Waldemarsskatten uruppfördes den 8 april 1899 i det då helt nya operahuset. Texten var skriven av författaren, zoologen och friherren Axel (von) Klinckowström (1867— 1936), annars mest känd för reseskildringar och äventyrsberättelser. Premiären var en enastående succé. Wilhelm Peterson-Berger skrev i sin recension (den 13 april 1898) bland annat, att ”Waldemarsskatten är en stormande kärleksförklaring till publiken — och publiken sade ja, med jubel, med hänförelse. Aftonen blev en kolossal succes för hr Hallén, och jag vet inte hur många gånger han inropades mellan akterna och efter operans slut, än tillsammans med framställarna, textförfattaren, kapellmästaren och dekorationsmålaren, än ensam”.

Den kritiskt granskande skribenten P-B hade en del invändningar, framför allt mot pjäsens handling och librettot. Han medgav dock att stycket innehöll ”en mängd välklingande och förträffligt instrumenterad musik”. Peterson-Berger var ju i allra högsta grad en förkämpe för Wagners ideal, och hade stora sympatier för musiken i Harald Viking och Hexfällan. I Waldemarsskatten ansåg han att musiken, till skillnad från Halléns tidigare verk i rent Wagnersk anda, gav ett alltför eklektiskt intryck. Möjligen kan man se det som ett puritanskt utfall mot en helt naturlig stilförändring, ett slags mognadsprocess hos Hallén, där nordiska stilelement sammansmälter med de wagnerska — en syntes där också intryck av andra operastilar måste vägas in, inte minst fransk grand opéra. Men P-B var ju knappast känd för att uppskatta vare sig italiensk eller fransk operakonst och man kan inte heller bortse från att P-B nog ville se sig själv som den store ’Wagnerianen’. Det var säkert svårt för honom att acceptera Halléns stora framgång i en genre som han betraktade som sin egen.

Vid urpremiären hade Kungliga Operan satsat alla tillgängliga resurser för att göra en praktfull föreställning, och framförandet fick mycket beröm. Huvudrollen Waldemar sjöngs av den då unge blivande storsångaren och sedermera operachefen, John Forsell (1868—1941). Som Ava kunde man höra Anna Hellström-Oscàr (1875—1915), en av operans ledande sångerskor. Det var hon som senare gjorde titelrollen i Salome vid den svenska premiären 1908, men hon var också vår första Mimi och Tosca. Rollen som Borgmäs- taren sjöngs av Carl Fredrik Lundqvist, ”Lunkan” (1841—1920) och Olof Eskilsson gestaltades av den mycket populäre Arvid Ödmann (1850— 1914). Alla dessa tillhörde operans främsta artister. Kapellmästare Conrad Nordqvist (1840—1920) dirigerade och den berömde operabasen Johannes Elmblad (1853—1910) regisserade. Dekoren var utförd av Thorolf Jansson.

Vid sidan av Ivar Hallströms Den Bergtagna och Peterson-Bergers Arnljot är Waldemarsskatten (eller Waldemar som den fick heta i Tyskland) en av de mest spelade svenska operorna. Den höll sig kvar på repertoaren ända till den 24 maj 1924, och då hade den spelats hela 65 gånger! Vid en konsert på Kungliga Operan den 22 december 1946, till 100-årsminnet av Andreas Halléns födelse, framfördes operans andra akt, men i övrigt har stycket legat bortglömt sedan tonsättarens död, förutom den radioinspelning som gjordes 1999 — 2000.

Handlingen i operan

Vi befinner oss på Gotland år 1361. Första akten utspelar sig vid havsstranden med Stora Karlsö i fonden. Andra akten är ett midsom- marfirande på en öppen plats utanför Ung Hanses gård nära Visby. Tredje akten föreställer torget i Visby med St Carins Klosterkyrka. Förbilden är målningen ”Waldemar Atterdag brandskattar Visby” från 1881 av Carl Gustaf Hellqvist (1851-90). Den är målad i en nationalromantisk, historieförskönande anda och blev mycket omtyckt. Den blev spreds som reproduktion, inte minst som skolplansch, och präglade säkert många generationers uppfattning om vad som hände i Visby 1361. Idag vet vi att någon brandskattning aldrig ägde rum. Den sista akten börjar i Jungfrutornet där Ava skall muras in och avslutas med att fonden delar sig och man ser det stormiga havet och Stora Karlsöns kust med Svarthällarne.

Akt 1: Ägir är i den nordiska mytologin en jätte i havet. Vågorna är döttrar till Ägir och de sörjer i början av operan förlusten av sin skatt. Nornan Bylgia tröstar dem med att guldet kommer att föras tillbaka till dem. Den danske kungen Valdemar Atterdag strandar som enda överlevande efter en storm och Ägirs döttrar inser att han är deras räddare och lovar honom oändlig makt om han hjälper dem.

Akt 2: Under midsommarfesten på Gotland ryktas att danskarna skall anfalla Visby. Valdemar dyker upp, förklädd till ’vallarman’ (herde) och tar del i festen. Den unga Ava, som blir förälskad i honom, lovar att släppa in honom i Visby. Hon tror att han vill kämpa på svenskarnas sida.

Akt 3: Danskarna stormar in i Visby och för att slippa plundringar skall stadens invånare fylla tre stora tunnor med guld och ädelstenar, och när de inte lyckas måste också klostret skänka sina skatter. Abbot Klemens bannlyser Valdemar.

Akt 4: Den olyckliga Ava har begått landsförräderi och blir, trots hennes ungdom och aningslöshet, dömd till att inmuras i Jungfrukammaren för att dö. Hon ber till Gud om hämnd på den svekfulle Valdemar, men när hon i fjärran ser hans skepp gå under i en storm, grips hon av medlidande och ber om nåd för honom. Valdemar räddas, men förlorar sitt byte till Ägirs döttrar som därmed får åter sin skatt. Ava dör förklarad.

B. Tommy Andersson, 1999

Fäll ihop

Prolog

CHÖR AF VATTENANDAR BAKOM SCENEN Hör blott hur hafvet häfver sin barm, snyftande sorgsna, smekande böljor brytas mot strand.
DUFVA Böljorna sörja blixtrande guldets glimmande skatt! Guldet, som Gust oss gaf, glittrar ej mer i haf, mörk är djupblå graf - Aegir sörjer sitt guld!

(På afstånd höres dyningens dofva brus.)

CHÖR AF VATTENANDAR BAKOM SCENEN Åh!
UNNA Väl vaktade vi mot tjuvens list det strålande guld, men lyckan till sist vardt röfvarn huld, och mot galdrarnes makt ej båtade böljors brusande vakt!
DUFVA Hvi tager vår fader ej åter sin skatt? Lätt stormades staden en kolsvart natt af stigande böljors flod! Hvi stöter han ej i sitt kopparhorn och eggar de slumrande vågor till kamp!
DRÖFN Af Torshammartecknet, nu nämnes det kors, som hotande glittrar på kyrkornas högsta spets för hafsgudens fålar beskyddar den skatt!
DUFVA, UNNA & DRÖFN Skall Aegir då aldrig få åter sin skatt?

Akt 1

(Scenen föreställer ett strandparti på lilla Karlsö. Det är natt och månsken. Aegirs döttrar, DUFVA, UNNA OCH DRÖFN sitta utanför en grotta. Vid ridåns uppgång hör man på afstånd en chör af vattenandar.)

CHÖR AF VATTENANDAR BAKOM SCENEN
Åh!

(Från djupet höres ett doft brus liksom af rinnande vatten. I det midtemot grottan framporlande källsprånget ökas vattnet i stor mängd och utsänder ett rödaktigt sken.)

DUFVA (som lyssnat vid grottans mynning) Det brusar i jordens mörkaste schakter,
Bylgia nalkas i brusande fart!

(Efter några ögonblick delas klippan och BYLGIA framträder klädd i en lång svart mantel, hvilken hon snart afkastar och visar sig liksom systrarna, klädd i vattendisernas sjögröna slöja.)

DUFVA, UNNA & DRÖFN Hell! Hell, Bylgia hell!
BYLGIA Hell, i systrar tre! Hell dig haf och luft och himmel, som åter mot mig le!
UNNA Lång var din färd!
DUFVA I lågande längtan vi väntat dig här!
DRÖFN Om farliga färden, syster, förtälj.
BYLGIA Till källa förvandlad, i forsande flöden jag lemnade ljusets ljufliga nejder; i krokiga branter, längs slippriga väggar jag slingrade nedåt, så kom jag till Hel! Vid foten af asken den eviga, såg jag skymta blad löfven skyhöga tak. Längst in i hallen sitta jag såg: Hela, den höga, på strålande stol. Vid konungatronen jag knäföll och bad min bön - då Urda kvad: Blott den som ärft blixtrande niflungaguld, mäktar den glimmande skatt lösa ur länkande hand.
DUFVA, UNNA & DRÖFN Ej rädda vi kunna det röda guld, när kommer väl räddarn, den korade, säg?
BYLGIA År kunna förflyga, åldrar fara på tidens våg! Kanske han nalkas med stormen en natt - kanske om hundrade år skrapar hans stäf emot land!
DUFVA, UNNA & DRÖFN Ej rädda vi kunna det röda guld, när kommer väl räddarn, den korade, säg?
CHÖR AF VATTENANDAR BAKOM SCENEN Åh!

(Dyningens brusande ljud tilltager så småningom i styrka; ett mörkt moln skjuter upp vid horizonten och fördunklar månen, samtidigt med att stormen bryter lös i ohejdadt raseri.)

BYLGIA En snäcka mot stormen strida jag ser!
DRÖFN Han håller hitåt!
UNNA Nu bogsprötet bräcktes af brottsjöns makt!
DUFVA Än masterna stå!

BYLGIA Nu störtar en! Byte får böljan nog!
UNNA Nu allt är öfver — i Aegirs sal vi gäster träffa i afton.
BYLGIA Bland fäsande brännings sprutande skum flyter en spira fram.
DUFVA Vid masten hakad (?) en ensam man modigt strider mot stormens makt!
UNNA Af trolldom skyddad mot brottsjön tycks han!
DRÖFN Hit drifs den djerfe af vredgad våg!

(En afslagen mast synes gungande på vågen; den strandar i fonden. WALDEMAR vacklar några steg fram på scenen och störtar afsvimmad ned tätt framför grottan där Aegirs döttrar ett ögonblick dolt sig. Stormen dör småningom undan och månen börjar åter lysa i sin fulla glans. BYLGIA och de andra framträda åter.)

DUFVA Sanslös på stranden simmaren ligger!
UNNA Hvad bär han på arm?
DRÖFN En glänsande ring!
BYLGIA Glimrande niflungaguld, räddarn är här!
DUFVA Han vaknar ren!
BYLGIA Fort, döljen er! Med drotten jag ensam vara vill!

(De gömma sig i grottan. WALDEMAR sätter sig långsamt upp och ser sig omkring.)

WALDEMAR Hvad, Atterdag! Ej någon räddad mer än jag? Ej en af alla räddad är. Mitt skepp är sjunket, alla äro döda! Ett sällsamt öde på Gullamsfjär ensam räddades blott Danernas drott. Ej himlen mig förde till smälek och skam till Gulland fram (korsar sig) Min bön de heliga hörde och satte en damm för vågornas makt!

(BYLGIA framträder.)

BYLGIA Hell! Waldemar! Danadrott! Hell!
WALDEMAR (griper efter svärdfästet) Du känner mig! Atterdag!
Det kosta skall ditt lif!

BYLGIA
Är Waldemar rädd för ett ensamt vif?

WALDEMAR
Den ensam ej är, som hemma är bland slägt och vänner här! Dock säg mig hur känner du drotten väl, den vågens makt har lemnat värnlös på öde fjär i främmande okänd trakt?
BYLGIA Ej Gulland grönskande slätten nämner jag fädernenejd Af Guters hatade stam ej är den mö du skådar nu här på den steniga strand!
WALDEMAR (för sig:) En främmande flicka, en fiskaremö en bundförvandt kanske af himlen sänd - hon måste bli det, ty blir jag känd, förevigt mitt spel förlorat är! (till BYLGIA:) Så bli mig en vän på främmande ö; ur vågen du räddade Danmarks drott. Begär hvad du önskar, ej ringa lön plär gifvas af herrskarn på Lejre slott!
BYLGIA En ringa lön jag af dig begär - den röda ringen på arm du bär!
WALDEMAR Allt annat önska, blott detta ej!
BYLGIA Är dvergars dagglans för drott så kär?
WALDEMAR Nej ringen du äskar ej kan jag dig unna, från konung till konung den ärfdes med kronan. Ja, blefve köpet för mig satt, ej ringen jag gifva för Visby skatt!
BYLGIA Så gif mig skatten!
WALDEMAR För den jag vågat mitt lif i natt!
BYLGIA Jag bjuder mer!
WALDEMAR Hvad mer än ren jag nått kan du väl bjuda Danars drott?
BYLGIA Nordlandens kronor tre och kungaringen, som sedan Huddings dar är buren af ingen, jag Danars konung denna natt i köpet ger för Visby skatt!
WALDEMAR Hvem är då du?
BYLGIA Bylgia heter jag, af böljor boren, ofta under sköldungaskeppens skimrande stäfvar jag leende lekt. Glimrande skattens glänsande stenar offra åt Aegir, offra åt Aegir! Aldrig, aldrig eljest från Gulland med lifvet du kommer, o konung!

(DUFVA, UNNA och DRÖFN med flera vattendiser visa sig på hafvet.)

DUFVA, UNNA & DRÖFN
Nordlandens kronor tre och konungaringen, som burits af ingen sen urtiders dagar böljornas döttrar bjuda i byte för skimrande, glänsande guld!
BYLGIA
Blot dig allena kan ta igen hafvets guld från klostrens män! Gif guldet åter, gif guldet åter och seger skall följa drottens kölar på saltan våg!

(WALDEMAR står tvekande liksom i en inre strid. BYLGIA går sakta uppåt scenen och förenar sig med de öfrige.)

WALDEMAR Så tagen den ed, som Aegir äskar, den skatt i önsken skall gifvas åter. Hvad hafvet egde skall hafvet få!
BYLGIA Glöm ej din ed! Vi hålla vår! Här om ett år vi mötas åter!
WALDEMAR I fått min ed!
BYLGIA (på hafvet med de andre) Eden ej glömme, ej glömme! Böljornas döttrar bida i djupet lönen du lofvat för seger, för ära och makt!
BYLGIA, DUFVA, UNNA & DRÖFN Nordlandens kronor tre, och kungaringen, som burits af ingen sen fädrens dagar bida den djerfve, bida den djerfve, som bringar oss åter
böljornas glänsande skatt!

(Alla sjunka i djupet.)

Akt 2

(Öppen plats utanför UNG HANSES gård nära Visby. Till höger ett boningshus, till venster en trädgård, i fonden Visby murar och torn. Midt på scenen är en majstång upprest och vid ridåns uppgång pågår som bäst midsommargillet. Då efter förspelets slut ridån går upp, ser man BORGMÄSTAREN, UNG HANSE (PEDER BRAND) och ABBOT KLEMENS, borgare från Visby, bönder, munkar, m fl, sitta drickande och samtalande vid långa bord utanför boningshuset.)

BORGMÄSTAREN Hej, de gamle Guter sade, då de stucko djerft i feld med fejd med svärd och lans, Hej, de sade då de drucko gladt i festens frändekrans!
CHÖR AF BÖNDER, BORGARE MED FLERA Hej, de gamle Guter sade, då de stucko djerft i feld med fejd med svärd och lans, Hej, de sade då de drucko gladt i festens frändekrans!
BORGMÄSTAREN Hej, och hej, för sommaren vi fira! Hej, för stad och land och kung, hej för värden Hanse ung!
CHÖR Hej, och hej, för sommaren vi fira! Hej, för stad och land och kung, hej för värden Hanse ung!
ABBOT KLEMENS Himlen ej glömme och den skörd som härlig stå. Tacksamt glädjebägarn tömme! Gud ske pris för lyckligt år!
UNG HANSE Haf tack, i vänner alla, som samlats hit på denna dag att midsommar fira! Och efter fädrens bruk i festligt lag med blomsterkransar majstång vira. Er skål herr Borgmästare, och er herr Abbot, som över oss nyss alla helgons hägn täckts kalla. Jag dricker först för er, och sen för er ni vänner alla!

(allmänt dyckeslag.)

BORGMÄSTAREN Ja, må envar nu dagens sorger från sig slunga! Man varför dröjer väl de unga?
UNG HANSE Att smycka sig till festens glada dansar de gått att binda friska blomsterkransar och blåklint fästa uti barm och lock!

(Spelmän i bakom scenen - i första kulissen till venster. AVA, flickor och ynglingar inkomma.)

ABBOT KLEMENS Här nalkas nu den glada flock!
CHÖR //: Kring majstången virad är grönskande krans, :// //: och frustugan sirad och blomsterklädd är, :// så låt oss tråda dansen! //: Kom, kom, träden till dans! ://
//: snart sommarn är över, den ljuvliga tid. ://

(De unga ställer upp sig i ring kring majstången. De börjar en ringdans men går snart öfver till en polska.)

BORGMÄSTAREN Rätt så! Vid dansens toner glatt förgår den längsta dagen varje år! (till Ava, som under dansen råkar stå i hans närhet:)
Skön Ava, då jag dig i ringen ser som giftasvuxen kvinna, i tankarna man påminns då, hur åren snabbt kan svinna. (skämtande) Dock sakna du väl inte friare ändå?

(AVA skyndar sig åter till dansen)

ABBOT KLEMENS Den stackars flickan du förlägen gör!
BORGMÄSTAREN Hon tar ej illa upp. Fast nu hon blivit fager mö, med skalk i ögat, hy av ros och snö, det tycks mig som det var igår som henne jag till dopet bar!
UNG HANSE Men arton gånger sedan dess så har vi firat sommarfesten.
ABBOT KLEMENS Ja, tiden går! (blickar utåt fonden) Hvem kommer der i fyrsprång hit på skumbestänkta springarn?
UNG HANSE (reser sig upp och spejar utåt) Min frände Olof Eskilson det är, han sunnan hän på bygden varit,
BORGMÄSTAREN Stortidender säkert han bär, på springarn syns att hårdt han farit!

(OLOF kommer inridande på scenen.)

UNG HANSE En präktig ridt! Du tycks mig lika trött som springarn. För honom brunnen där, för ryttarn välkomstbringarn!

(Olof tar en stånka och dricker.)

OLOF Guds fred och seger, redliga Gutar! Död och förderf kung Waldmar och hans jutar!
BORGMÄSTAREN Du kommer som förföljd av vilda jaktens avgrundshär!
OLOF Jag kommer som man gör när örlogsbud man bär!
ABBOT KLEMENS Är du från vettet? Örlogsbud?
BORGMÄSTAREN Är du från vettet? Örlogsbud?
CHÖR AF BÖNDER OCH MUNKAR Är du från vettet? Örlogsbud?
UNG HANSE Örlogsbud!
ABBOT KLEMENS Örlogsbud!
OLOF Af fiskare från Blekingskust af stormens makt till Gotlands stränder förda, i Hoburg och i Hemse nyss rykten hörda blivit, att mot oss till dust sig rustar med all makt Danernas falske drott!

(Hotfulla rop bland hopen)

Från alla håll till girigt kungaöra om Visby skatter ryktet nått, och hären samlad ren kring Lejre slott mot oss snart öfver haf hans kölar föra.(med betoning:) Snart ljuder kampens tordönstunga! Det budet var väl värt en ridt!

BORGMÄSTAREN Han komme fritt! Vi trotsa tryggt bak Visby murar all Danakungens list och makt!
CHÖR AF BORGARE OCH BÖNDER MED FLERA Han tage sig i akt. Av jutars rövarskara vi frukta ingen fara!
CHÖR AF ALLT FOLKET Död och fördärv, kung Waldmar och hans jutar!

(Under det alla dricka och skräna har WALDEMAR obemärkt inkommit förklädd till vallarman med luta på ryggen.)

CHÖR AF BORGARE, BÖNDER MED FLERA Hej, de gamle Guter sade, då de stucko djerft i feld med fejd
med svärd och lans, Hej, de sade då de drucko gladt i festens frändekrans!
WALDEMAR (för sig:) För Tjalfes ö nu även jag vill välgångsbägarn tömma! Och när vi träffas än en gång jag svär er hälsning ej att glömma!

(WALDEMAR framträder.)

En fattig vallarman långt bort från hem och tjäll om gästfrihet ber er på denna glada kväll!
UNG HANSE Från Gutens hem blev aldrig driven gästen, och minst i glädjens tid, den glada sommarfesten!

(Tar en stånka från bordet och räcker WALDEMAR)

Välkommen i vårt lag!

WALDEMAR (tar stånkan) För Tjalfes ö nu även jag vill välgångsbägarn tömma! (dricker)

BORGMÄSTAREN Långväga från du tycks, min vän!
WALDEMAR Från Englands ö jag farit, men det är länge sen; från Sjelland senast for jag hit.
BORGMÄSTAREN (hastigt) Så du i Danmark varit?
Hvad gör kung Waldemar?

WALDEMAR
En flotta, rustad med all flit han rundt sitt rike samlat har.
BORGMÄSTAREN Det vet vi väl, det vet vi väl, oss Gutar färden gäller!
WALDEMAR (hycklande) Stränge herrar, det är ej godt att ve
Få torde kunna säga hvad kungen döljer i sitt sinne. (kraftigt:) Dock Ölands folk han lär väl ha i minne, dem längesen han skyldig är en minnesbeta! (återtager sin ödmjuka hållning) Dock, stränge herrar, det är ej godt att veta.

BORGMÄSTAREN Nå, må han komma eller ej, vår glädje skall han ej betvinga! Fort spelmän, strängarna må klinga, de ungas håg står nu till dans!

(Spelmän spela upp till en ny dans. Ungdomen ordnar sig så småningom till en ringdansande Olofs anförande.)

ABBOT KLEMENS Hvad har ni valt för lek att låta tiden flyga?
OLOF En dans för dagen splitter ny. Kung Waldemars dans skall den heta!

(De dansande stå i ring med Ava i midten.)

BORGMÄSTAREN Då är väl ringen Visby mur, med torn och tinnar, eller hur?
ABBOT KLEMENS (under det WALDEMAR betraktar AVA) Och jungfru Ava är Sanct Niklas skatt?
OLOF Rätt så! Nu gäller endast att få fatt i en kung Waldemar!
(ser sig omkring)

WALDEMAR (för sig) Atterdag! En fager skatt!

OLOF Vill ingen af er nu Waldemar bli 

och dra mot Visby öfver haf?
CHÖR AF YNGLINGAR Vi äro Guter, vi äro Guter och stå i ringen kvar!
OLOF Någon måste Waldemar bli om det skall bli någon dans utaf!
CHÖR AF YNGLINGAR Ingen af oss vill Waldemar bli, vi stå i ringen kvar!
WALDEMAR (träder fram) Om det skall bli någon dans utaf,
får väl jag vara Waldemar.

CHÖR AF YNGLINGAR //: Ha, ha, ha! :// Han passar bra som Danakung! //: Ha, ha, ha! :// Han passar bra som Danakung!
OLOF (hånande) Stå på dig, stackars vallarman,
och bryt nu ringen om du kan!

CHÖR AF YNGLINGAR
//: Stå på dig, stackars vallarman, och bryt nu ringen om du kan! ://

(OLOF ger ett tecken till musikanterna att börja. WALDEMAR går fram mot de dansande, som i vid ring kretsa kring AVA.)

WALDEMAR Får jag in i staden gå?
CHÖR AF YNGLINGAR Waldemar, Waldemar! Waldemar med vårt lof, //: med vårt lof, med vårt lof :// //: du får väl ute stå! :// //: Med vårt lof, med vårt lof ://
Det vore väl bättre att hemma bli, hemma bli, än att med Gutske kämpar kifva! Waldemar, Waldemar med vårt lof, med vårt lof, med vårt lof!
CHÖR AF FOLKET Du skulle hellre bärga hö, än komma hit och gilja mö. Waldemar, Waldemar med vårt lof, med vårt lof, med vårt lof!
Sporra din häst, sporra din häst, Guterna komma, flykta är bäst! //: Guterna komma, Guterna komma, flykta är bäst! ://
Waldemar med vårt lof och fullmakt! //: Rid i ring! Rid i ring, i ring! :// Låt nu springarn löpa kring! //: Låt nu springarn löpa kring! ://
Waldemar, Waldemar med vårt lof, med vårt lof, Waldemar med vårt lof, med vårt lof och fullmakt!

(Under föregående ringdans har WALDEMAR alltmer närmat sig den kring Ava kretsande ringen, och fattande tag i två af de dansandes handleder bryter han med ett kraftigt ryck ringen och tränger in i dess midt.)

OLOF (till de dansande) Ej han är med skatten ute,
bröder väl vi ringen slute!

WALDEMAR (med blick till AVA) Ringen jag brutit skön Ava att vinna, den fagraste skatt!

AVA (med en lång blick på WALDEMAR) Ni mig håller fången!
Ert byte jag är!

OLOF OCH NÅGRA YNGLINGAR Bröder väl vi ringen slute!

(Dansen börjar på nytt.)

CHÖR AF FOLKET Waldemar, Waldemar! Waldemar med vårt lof, //: med vårt lof, med vårt lof :// //: du får väl inne stå! :// //: Med vårt lof, med vårt lof ://
Det vore väl bättre att hemma bli, hemma bli, än att med Gutske kämpar kifva! Waldemar, Waldemar med vårt lof, med vårt lof, med vårt lof!
//: Med vårt lof, med vårt lof ://
//: Hellre lutans strängar slå, :// svårligt kan du våra murar bryta, svårligt kan du bryta, svårligt kan du bryta!
//: Waldemar med vårt lof, :// Med vårt lof, med vårt lof, med vårt lof och fullmakt!

(WALDEMAR har under hela dansen gjort flera låtsade försök att bryta ringen. Slutligen fattar han med hårdt grepp OLOF ESKILSONS hand, bryter han ringen och tvingar sig med raskt språng utom dansarna med AVA vid sin sida.)

BORGMÄSTAREN Ha, vid Sanct Mikael, en hand af jern!
ABBOT KLEMENS I fejd för oss ett präktigt värn!
UNG HANSE (till WALDEMAR) Du tycks mig mera skapt för krigarns glafven än för vallarmannens lott och vandringsstafven!

BORGMÄSTAREN Låt värva dig i Hansans här, i Visby sparas ej på kost och sold!
WALDEMAR Stort tack, i stränge herrar, men ett löfte mig binder ned till Hoburgens kapell att vandra.
ABBOT KLEMENS Slikt löfte ej vi kunna klandra, dock ycks mig detta intet hinder. Då striden står du komma kan tillbaka!
UNG HANSE Rätt så! Då slaget mot de jutar står på Visby hed, då skall med oss som kamrat du vara med!
WALDEMAR (med låtsad öppenhet) Nåväl mitt löfte tagen; jag kommer med den dagen! (för sig:) Den eden tror jag ej skall vålla mig stort besvär att hålla!
UNG HANSE Långt är den ljusa kvällen liden, raskt under lekar svinner tiden, nu bjuder jag till aftonvard i muntert lag! Ja, låt oss fresta på vad huset kan förmå!

(Alla gå under skämt och glam in i huset, även AVA och WALDEMAR. Scenen blir tom. Mellanspel. AVA kommer ensam tillbaka genom en bakdörr!)

AVA Jag vet ej hvad jag känner, jag vet ej hvad jag plågas af! En eld mitt hjerta bränner, der inne blef mig luften kvaf.
Det är som städse än jag kände kring midjan slingrad stark hans arm! Som om hans ögas blixtar tände en vådeld i min barm.
Hvem är han? Hvem är han? Hvem är han?
Vallarmannens simpla kläder ej passa till hans stolta gång och ifrån breda skuldran neder föll vallarkappan snäf och trång!
Nyss, då han spelte kung i leken hans öga brann i dyster glans; och lätt som blixten splittrar eken han bröt igenom Gutars krans.
Hvem är han? Hem är han?
Dock jag vill ej fråga; kanhända innan löfvens fall hans namn belyst af krigets låga af tusentals basuners skall kring hela Gotland ropar ut hans namn. Hans namn, hans namn!

(Under det AVA försjunker i drömmerier kommer WALDEMAR sakta ut ur huset, utan att först bemärka AVAs närvaro)

WALDEMAR Ha, Atterdag! Vid Gud en lycklig stund! Ja, själva slumpen gynnar Waldemar. Min värd, jag hört det af hans egen mund, till södra porten nyckeln har! Med guld nu gäller honom vinna!

(blir varse AVA)

Måhända henne förr, dock ej med guld, hon är ju kvinna och kärlek nyckeln är till hennes hjertas dörr! (till AVA:) Ni här, stolta jungfru? Hvarför så tyst i nattens drömmar sinnet sänka istället för att glad som gildets drottning blänka derinne i er faders sal?
AVA Jag trifves ej bland gästers tal i festens yra hvimmel! Långt hellre går jag ensam här och ser de milda stjernors glans på djupblå sommarhimmel. Ni själv är led vid gillets larm ty annars vore ni ej här!
WALDEMAR Sen jag i tärnors väna krans förgäves låtit mina blickar vandra, efter Ava, dig, jag inte frågar efter andra. Och allra minst som jag här återfann den sol, som tändt den eld, som i mitt hjerta brann!
AVA Stolts herre, edra ord jag knappast fatta kan!
WALDEMAR (hastigt och misstänksamt) Stolts herre! Det namnet ej till
för en fattig vallarman!

AVA Men ni är ingen vallarman! Dold under nötta drägten där i dansen jag såg hur den lyste den riddarkedja som ni bär!
WALDEMAR (försåtligt) Vem är jag då, om ej en vallarman?
AVA (med hänförelse) Du är en riddersman,
af himlen till vår räddning sänd!

WALDEMAR (för sig:) Ett sällsamt misstag! (högt till AVA:) Nåväl, en riddare jag är, om ock ej sänd af Gud. Jag kommit hit att vinna här den vänaste till brud! Ja, jag vill komma hit tillbaka för dig jag kämpa vill i kampens stund! Ack, om du sen vill bli min maka, mitt öde avgörs av din mund. O, Ava, Ava, Ava, blif min, blif min, blif min, och innan morgondagen flyktad är, jag är ånyo här! Blif min, blif min!
AVA (tvekande) Din - ja, ja! Nej, nej - jag vet ej hvad jag vill svara, jag slits af tvifvel hit och dit. Det är som hotade en dödlig fara! Men ack, ack! Nej, nej, nej - jag kan ej svara!

(Går hastigt bort mot venstra fonden)

WALDEMAR (för sig) Hon anar fara, hon mig flyr! Hon skall bli min förrn dagen gryr!

(WALDEMAR tager sin luta och följer AVA spelande. Scenen är under följande intermezzo tom.)

INTERMEZZO (De båda älskande hade funnit hvarandra och inkomma från venstra fonden i en omfamning och sätter sig på en bänk i trädgården.)

AVA Brinn stjerna, brinn, Gör lång vår natt!
WALDEMAR Brinn stjärna, brinn, Gör lång vår natt!
AVA Nu är jag din och du är min!
WALDEMAR Nu är du min, o ljufva skatt! Min ljufva skatt!
AVA Nu är du min, o ljufva lott!
WALDEMAR Nu är du min, o ljufva skatt!
AVA Nu är du min och jag är din! O, ljufva lott!
WALDEMAR Nu är du min, nu är du min, O ljufva lott!
AVA Brinn, stjerna brinn!
AVA OCH WALDEMAR (tillsammans) Gör lång vår natt!
WALDEMAR Se natten flyr och dagen gryr! Vi måste skiljas åt! Blott än en minut och åter skall jag ut
på enslig vandrarstråt!

AVA (blygt) Du mig då öfverger?

WALDEMAR Jag måste bort! Men snart du återser mig här, beredd mot hvarje fara min väna brud försvara!
AVA O, kom då snart tillbaka!
WALDEMAR Dock än ett ord, säg, Ava, har du mod?
AVA (med hänförelse) För dig jag kunde offra gladt mitt blod!
WALDEMAR Så hör: I nödens högsta timma då rundt kring staden vapen glimma, då öfverallt er hotar fara, med hjelpen vill jag närmast vara.
(hemlighetsfullt:) I nattens sista timma på tecknet noga akta! Tre röda eldar ser du glimma på galgbergets dystra spets. Så fort du tecknet sett, håll dig tillreds att ensam smyga sakta med nyckeln ned till murens södra port; Vid trenne slag på porten — men ej förr — du öppnar den, och dig jag svär vid alla helgon, att förr än dagen gryr ej någon jute finnas skall kring nu ert Visbys tornbekrönta vall!
AVA (till en början något brydd) Jag kan ej rätt din mening tyda, men lika godt - jag tror på dig, och svär att blindt dig lyda!
WALDEMAR Se redan morgon inne är, Jag får ej längre dröja här! Farväl, farväl, farväl!
AVA Farväl, farväl!

(AVA skyndar efter en öm omfamning in i sin faders hus.)

WALDEMAR (blickar efter henne) Var lugn, min fagra mö, jag hålla skall min ed! Vi träffas väl på annan ort, Du fagra nyckel min till Visby port!
(Går hastigt ut till venster.)

AKT 3

(Scenen föreställer torget i Visby med St. Carins Klosterkyrka till höger. med tvenne trappingångar, det hela enligt Hellqvists tafla.*) Ofärd ruvar öfver staden. När ridån under förspelet går upp, är det ännu grå morgongryning. Man hör munkarnes morgenhymn från St. Carin. Småningom soluppgång.)
*) Carl Gustaf Hellqvist (1851-1890), realistisk målare. Stora, detaljrika historiemålningar, som \"Waldemar Atterdag brandskattar Visby\" (1881).

CHÖR AF MUNKAR I ST. CARINS KLOSTERKYRKA Jam lucis orto sidere, jam lucis orto sidere, Deum praecemus supplices ut in diurnis actibus, nos servet, nos servet a nocentibus, nos servet, nos servet a nocentibus.

(BORGMÄSTAREN, UNG HANSE samt några beväpnade borgare; den förstnämnde ur ett af husen i fonden, UNG HANSE från venstra sidan. Den sistnämnde är klädd i bröstplåt och stormhufva, BORGMÄSTAREN i sammetshufva fatsän äfven omgjordad, som de andra med svärd.)

BORGMÄSTAREN Hvad nytt från muren, vapenbroder?
UNG HANSE Allting är lugnt, i natt ej hotat strid!
BORGMÄSTAREN Heliga Guds moder, hvem kunde drömma om en sådan tid? Nyss allt var fredligt; lastade med tyg och kryddor i hamnen kälkar lågo stam vid stam. Nu rundt kring staden flamma skörd och kryddor, och vapnen blixtra genom moln och damm! Förgäfves bonden gick med mod vid Tjäle myr att hejda juten, hans motstånd dränktes i en flod av blod, och rundt omkring oss är dödens krets ren sluten.
UNG HANSE Er ålder gör er dyster, gamle vän! Än vi ej slutat stridens lek. Se, hur tornförsvaradt står vårt Visby än; mot våra portars tunga ek mot vallar vaktade af tappre män, skall Danen, svär jag, blodig panna få om på sin konungs bud till storm han ränner! Tro mig, snart stundar Gutens segerfest!
BORGMÄSTAREN Det gifve Gud, ja gifve Gud, men olycksdiger var den stund då fram till Gullands fria strand eröfraren kom från söder!
ABBOT KLEMENS (kommer från kyrkan) Guds frid, i bröder! Från juter, hoppas jag, ej hotar någon fara!
UNG HANSE Nej, icke för idag - ännu ett dygn vi kunna trygga vara. Men snart dock tändes stridens brand, och då skall profvas på om Visbys söner ej gladt går för stad och land!
ABBOT KLEMENS Jag följer dem i mina böner!

(Man hör Danskarnes trumpeter på afstånd på scenen)

BORGMÄSTAREN Hör, hör du ej? Hör! Vapenljud!
UNG HANSE Vid himlen, ja! Man tycks storma söderport!
ABBOT KLEMENS Så hjelpe oss Gud!
BORGMÄSTAREN Hör, hör, gällt ropar kopparlur!

(Wäpnade borgare komma utrusande ur husen ut från olika sidor.)

UNG HANSE Det är vid österport - alltmera växer striden!
(till de väpnade borgarna:) Till muren skyndom fort, vårt öde står på spel! (går med de öfriga väpnade till höger)

ABBOT KLEMENS (på kyrktrappan) Farväl, i Gullands ädle söner,
jag följer dem i mina böner! (går in i kyrkan)

(AVA kommer instörtande från högra fonden i högsta förtviflan med drägten i oordning med upplöst hår.)

AVA Förbi, förlorad, trolös, trogen och förrådd! Hvi blef det ej mitt öde af Daners hästar uti smutsen trådd, att glömska finna bland de döda.
Till vapen ropar malmens djupa stämma - försent, försent. Ren juten inom muren är, fördärfret står ej mer att hämmas!
Allt närmre ljuder kampens dån. Förrådt, förrådt, blygd [blygd = skam] och hån, af mig, af denna hand, som släppt fördärfret löst!
I nattens sista timma på tecknet noga akta. Tre röda eldar skola glimma på galgbergets dystra spets. Jag såg hans tecken, trodde på hans ord.
I nattens tystnad smög jag ned till portens hvalf der vakter sof. Jag hör det än hur regeln sakta gled af nyckeln rörd, hur porten med en suck så dof på tunga gångjern tungt sig vred. Emot mig stod en skog af spjut; Jag ville stänga porten, ropa vakten ut. Af danska lurars ljud min stämma dränktes åt sidan stött - min drägt bestänkt af vaktens varma blod. Ur portens hvalf af flyktens flod, halft medvetslös jag fördes bort! (sjunker förintad ned på kyrktrappan närmast förgrunden.)

(OLOF ESKILSON och några beväpnade borgare komma hastigt från venstra sidan. OLOF blir varse AVA.)

OLOF Guds död, förräderska jag finner här! (hånande:) Hon sina bundsförvandters ankomst vill bida och uti tanken börjar räkna den gifna hjelpens gyllne lön!
AVA Det är ej sant! Jag är ej fal! Dräp mig! Mig störta ned från murens högsta krön, bland klipporna i stormig sjö. Förrän föraktad bära allas hån
vill Unghans dotter hundra gånger hellre dö.

OLOF Nämn ej din faders namn, förbannade! På dina läppar blir det helgerån!
AVA O, hör mig, hör mig, hör mig blott!
OLOF (lyfter hotande sin dolk) Din dom du borde få af denna dolk!
AVA Jag bidar den med salig fröjd!
EN BORGARE (kommer instörtande) Fort, fort, skyndom fort! Än man slåss på stadens höjd! Ung Hanse fallit - allt är nu förbi!

(Alla göra korstecknet. AVA dignar förkrossad ned till marken)

OLOF Så var förbannad utaf alla, som förr du frände vågat kalla! Var viss dig straffet drabbar inom kort! (går med de öfrige hastigt åt venster.)

AVA (reser sig långsamt och stirrar framför sig liksom i vansinne)
Min fader död - förbannad, utstött, lyst i bann! Det var den lön, som kärlek vann! (sjunker afsvimmad på kyrktrappan)

(EBBE STRANGESON med danskt krigsfolk från höger, den förstnämnde i full rustning med fäldt visir.)

EBBE (slår upp visiret) Allt motstånd här tycks vara slut, besätten gatorna och hamnen! Snart borgarn eljes tänker: jag vill ut med ockrets gula skörd i famnen!
EN VÄPNARE Hvad hindrar höfvidsman att strax till plundring skrida?
EBBE Vi måste kungens ankomst bida, i denna sak bestämmer han!

(Fanfarer bebådande kungens ankomst.HÄROLDEN och två trumpetare, talrika svenner, riddare och danskt krigsfolk intaga scenen. Kung WALDEMAR, företrädd af RIKSDROTSET, som bär full rustning med baneret Danebrog. WALDEMAR bär äfven full rustning, men utan hjelm, som bäras af hans sven. Sjelf bär han en barett af hvitt och rödt sammet.)

WALDEMAR (ungefär midt på scenen) I ädle riddersmän, hvars mod och tappra svärd åt Danmark vunnit dagen. Som trogne följesvenner i följden mig på färd, i segerns timma tagen nu emot er konungs tack!
DANSKA HÄREN Hell, hell, Waldemar! Hell, allt Danmarks drott!

(Kung WALDEMAR går långsamt ner mot förgrunden till den med vördnadsfull hållning väntande EBBE STRANGESON.)

WALDEMAR Och allra främst herr Ebbe; I förtjent vårt tack att få, ty er förutan ännu vi utanför väl skulle stå!
EBBE Enhvar gjorde lätt hvad jag har gjort! Svårt är ej att storma port, som öppen står för ryttare och häst! Er själf näst himlen herre Kung
I hafven sist att tacka mest!

WALDEMAR (hastigt och otåligt) Godt, riddar Ebbe, godt!

AVA (som under samtalet åter kommit till sans, lyssnar först, reser sig och ser sig med förfäran rundt omkring) O Gud, hans röst! Han här i denna olycksstund! Här midt i Daners kämparund. Ha, hans anlet, hans röst! (hväsande:) Förräderska, förrådd! Han som mig vunnit var min hembygds bödel! (nästan taladt:) Waldemar! O Gud, gif nåd, gif tröst, det är som hjertat ville brista af smärta i mitt bröst!

WALDEMAR (blir varse AVA; för sig själv:) Ha! Nyckeln till min nya kassakista! (till AVA:) Väl mött, skön Ava, tack för sist! Jag hoppas ej du tagit illa upp min list; Då stora mål det gäller vinna man måste taga medeln der de stå att finna. Dock nu ock omedvetet du mig bistått har och utan dig dyrt blifvit detta dåd, på lönen Waldemar ej spar - begär en nåd!
AVA Med våld mitt lif du taga kan, tyrann! Med list och svek min ära ren du vann! Men lifvet att skänka, den som döden vill din makt, o stolte kung, ej räcker till! Drag med ditt rof med glädje öfver hafven vi råkas om ej förr på andra sidan grafven! (går sakta ut till höger)

EBBE (mer för sig sjelf:) Det gör mig ondt om mön, så ung, så skön!
WALDEMAR (hycklande:) Mig Ebbe ock! Dock ser jag klart, hon önskar dö! Gjord gärning sig ej ogjordt göra låter ej heller ville jag det ogjordt göra åter, om ock det varit för mitt sinne kärt. Mer än en fager krämarmö för Danmarks krona är detta stolta Visby värdt!

(WALDEMAR går upp mot fonden, der under föregående samtal en tron uppställts under en baldakin vid kyrkans östra ingång. Platsen framför trappan blir fri. Krigsfolket är uppställt i bakgrunden och på sidorna af torget)

KUNGENS VÄPNARE (framträder för tronen) Såsom ni bjudit, nu jag hit har låtit föra allt stadens råd, att Er befallning höra!

(BORGMÄSTAREN, ABBOT KLEMENS, OLOF ESKILSON, rådsherrar, borgare, präster, munkar samt folk af båda könen inkomma på scenen från olika sidor)

BORGMÄSTAREN (öfverlemnar till WALDEMAR stadens nycklar)
Af slagtningarnes Gud blef Visby lemnadt i er hand idag; nu nyckeln lemnar jag åt er, kung Waldemar. I folkets namn jag ber: var mild, förskona oss för mord och brand och Gud en dag skall löna er, o kung! ABBOT KLEMENS (med värdighet) För klostrens egendom en bön som prior vågar jag att göra. Okristligt vore kyrkans gods att röra och himlens straff blef helgerånarns lön.
WALDEMAR I gode män af Visby råd: I trots af edra murar och af ert förakt Med himlens hjelp och svärdets makt jag vunnit staden.
Och den nåd, som ni begärt med offer blott ni kunnen vinna! Den skatt jag ämnar bjuda på inom en timma här betalas må.
(till härolden:) Förkunna högt mitt bud!

OLOF ESKILSON, BORGMÄSTAREN OCH ABBOT KLEMENS Så hjelpe nu oss Gud!

FOLKET Så hjelpe nu oss Gud!

HÄROLDEN (framträdande) Allt Visby folk - rik, fattig, gammal, ung, man, kvinna, borgare och klerck, mitt budskap lyd och märk! Så bjuder Waldemar af allt Danmarks kung: Skall Visby skonaft bli för rof och brand tre vinfat fyllen straxt på torget här med guld och stenar till sin rand. Men om till middagstid ej skatten gäldad är af eder stad ej sten på sten blir kvar! Så bjuder Waldemar!

DANSKA HÄREN Hell, hell, Waldemar, hell!
OLOF, BORGMÄSTAREN, ABBOT KLEMENS, RÅDSHERRARNE OCH FOLKET Förbi, förbi, förbi är Visby makt, snart ödelagt vårt land skall bli!

(OLOF och folket gå åt skilda håll för att hämta sina klenoder och dyrbarheter. De tre faten bäras in af krigsfolket och uppställas midt på torget.)

BORGMÄSTAREN Det är förbi med Visby glans, Det är förbi, en perla nyss i Hansans krans snart skall det öfvergifvet bli. En bleknad bild af svunnen prakt, en bild af svunnen prakt, som seglarn drager långt förbi i tyst förakt!
RÅDSHERRARNE Det är förbi med Visby glans, det är förbi med Visby glans en perla nyss i Hansans krans snart skall det öfvergifvet bli. En bleknad bild af svunnen prakt, en bild af svunnen prakt,
som seglarn drager långt förbi i tyst förakt! (gå alla långsamt ut till venster)

(OLOF ESKILSON med familj, män och kvinnor ur alla stånd och åldrar strömma in från skilda håll för att i karen nedlägga sina dyrbarheter.)

OLOF (som kastat en penningpung i ett af karen med handen knuten mot WALDEMAR) Den gula skörden regnar i strida floder ned och glansen rånarn fägnar der rof han räknar efter röfvarsed!

(Några motsträfviga borgare införas af krigsfolk och tvingas med våld nedlägga sina skatter.)

ABBOT KLEMENS (som med korslagda armar och dyster min åser beskattningen) Ja, tung på staden hvilar himlens hand, ett rättvist straff får vårt förakt, närsom vi glammade vid bägarns rand och hånade vår oväns makt!

(Två fat äro nu fyllda till brädden, men det tredje står tomt.)

WALDEMAR Tomt än ett fat der står, skyndom fort att det fylla! Snart middagstimman slår!
FOLKET Vårt guld är slut! Vårt guld är slut! Vårt guld är slut! Vi ha ej mer! Vi ha ej mer! Ej skatten gälda vi förmå!
WALDEMAR Er sjelfva får ny skylla om röda hanen snart man ser sin vinge spänna mot det blå från stadens hus och torn!
(till HÄROLDEN:) Till plundring kalla lur och horn! DANSKA HÄREN
Hell, hell, hell, Waldemar, hell!

BORGMÄSTAREN (skyndar emot WALDEMAR) Håll in, håll in! (till ABBOT KLEMENS:) Ett ögonblick och staden i ett eldhaf lågar och Visby är ej mer!
OLOF (häftigt) Herr Abbot, om det sker, för stadens fall man er skall skylla, er, som med klostrens skatt kan fylla det sista fatet lätt.
ABBOT KLEMENS Jag gör det ej, jag gör det ej, har ingen rätt att kyrkans gods utlemna!
OLOF Om folket spörjer slikt på klostren tör det det stadens ofärd hämma!
RÖSTER UR FOLKET [tenorer] I klostren, rika nog på ädelsten och guld
finns allt att gälda stadens skuld!
WALDEMAR Välan, bär skatten hit och staden jag för plundring vill förskona!

(Flera borgare och soldater af danska hären skynda in i St. Carins kyrka under ropen \"Till klostren!\", då ABBOT KLEMENS hastigt träder emot dem på kyrktrappan.)

ABBOT KLEMENS Jag det förbjuder, och i bann i himlens namn jag lyser hvarje man, som rör vid kyrkans gods!

(Alla vika förskräckta tillbaka från trappan. På en befallande vink af WALDEMAR gå soldaterna in i kyrkan samt å spridda håll för att plundra de öfrige kyrkorna och klostren.)

FOLKET (med förfäran) Ett gräsligt brott nu förestår!

ABBOT KLEMENS Snart straffet, helgerånare, dig når! Jag gjort min pligt, åt himlen vill jag lemna med straffets ljungeld hädelsen att hämna! Dock först jag konung dig förtälja vill hur skatten kom att höra kyrkan till: För rysligt brott, belagdt med kyrkans bann, en fattig fiskare straffet köpa med alla helgons hjelp af hafvets troll det dyra guldet vann.
Af vågen slungd som en boll mot Gullands kust i stormig vinternatt med fara för sitt lif han bergade sin skatt, och själens salighet med den.
WALDEMAR (för sig sjelf) Ha, jag börjar nu förstå!
ABBOT KLEMENS Till döds mot strandens klippor slagen, till oss hans lemnade sitt guld för att från bannet löst — i grafven fri från skuld omsider finna ro. Med hemsk förbannelse förrän han dog han sägs ha hotat den, som skatten tog ur klostrets hägn. Nu, Konung, dig jag sagt hur skatten kom att höra klostret till!

(Danske soldater komma in bärande skatten, bestående af dyrbara kyrkokärl och dylikt, stora stycken obrändt guld samt de båda präktigt lysande karfunklarne [Karfunkel = gammal benämning på röd ädelsten, oftast granat].)

WALDEMAR Vid dagens ljus en härlig skatt!
EBBE STRANGESON (framträder) Fullmåligt gälldadt nu är allt, betald af skatten fullt, som ni befallt, och staden fri från skövling gjord. Dock, stränge Herre om ett ord i viljen lyssna till; af nåd fullborda ej det hemska dåd, som skall vår säkra ofärd vålla, låt klostret få sitt guld behålla! För himlens vrede tag dig i akt!
ABBOT KLEMENS O himmel i din nåd, rör hjertat i hans bröst, att han från helgerån vårt kloster skona må!
BORGMÄSTAREN, ABBOT KLEMENS, RÅDSHERRARNE, OLOF OCH FOLKET O himmel i din nåd, rör hjertat i hans bröst, att han från helgerån vårt kloster skona må!
ABBOT KLEMENS (vänd mot kungen) O Konung, hör vår bön, och följ ditt samvets röst, att ej för helgerån dig himlen straffa må. o följ ditt samvets röst, att ej för helgerån dig himlen straffa må.
BORGMÄSTAREN (mot kungen) O hör vår bön, o följ ditt samvets röst, O Konung, hör vår bön, och följ ditt samvets röst, att hämnden ofvanfrån ej hemskt dig drabba må, ej hemskt dig drabba må!
OLOF (vänd mot WALDEMAR) O Konung, hör vår bön, o hör vår bön, och följ ditt samvets röst, att hämnden ofvanfrån ej hemskt dig drabba må, ej hemskt dig drabba må!
RÅDSHERRARNE (vända mot WALDEMAR) O Konung, hör vår bön, (o hör vår bön,) och följ ditt samvets röst, att hämnden ofvanfrån ej hemskt dig drabba må, ej hemskt dig drabba må!
FOLKET O Konung, hör vår bön, och följ ditt samvets röst, och följ ditt samvets röst, o Konung, följ ditt samvets röst!
EBBE STRANGESON OCH DANSKARNE Hör, Waldemar, vårt råd, och vörda himlens röst, att ej för helgerån oss himlen straffa må!
OLOF, BORGMÄSTAREN, ABBOT KLEMENS, RÅDSHERRARNE O Konung, hör vår bön, och vörda himlens röst, att hämnden ofvanfrån dig ej drabba må!
FOLKET O Konung, hör vår bön, och vörda himlens röst, o vörda himlens röst och hör vår bön!
EBBE STRANGESON OCH DANSKARNE Hör, Waldemar, vårt råd, och vörda himlens röst, att ej för helgerån oss himlen straffa må, o följ vårt råd!
WALDEMAR (stöter sitt svärd med vrede i marken) Nej, nej, nej, jag lemnar skatten ej! Med löften om en salighet, Med hot om straff i evighet, ifrån den gyllne brud jag gått att gilja [gilja = fria], ifrån den skatt jag vann med svärdets makt, ej himmel eller helvete förmå mig skilja!
ABBOT KLEMENS (stående på kyrktrappan) Då anathema [ana\'tema = bannlysning, förkastelsedom] öfver dig, tyrann! I kyrkans namn jag lyser dig i bann! Förbannad för din lust till guld, du skuldbelastad lemna Gullands kust, att möta himlens säkra straff! (går hastigt in i kyrkan)
OLOF, BORGMÄSTAREN, RÅDSHERRARNE OCH FOLKET Ve, i bann, nu lystes han! Snart hämnande Gud mot hädarens bröst sin ljungeld skall slunga! Ve dig!

(Allt folket rusar förskräckta åt alla håll. EBBE och de danske riddarna draga sig tillbaka åt fonden, och hären tyckes äfven röra sig villrådig då WALDEMAR gör en befallande åtbörd och går ut till höger i fonden åtföljd af hela danska hären.)

Akt 4

(I Jungfrutornet. Ett fyrkantigt tornrum af grå kalksten utan något slags inredning. I midten en öppning bredvid hvilken ligger en hög af stenar och murbruk. Rummet upplyses af en i en jernring i väggen instucken fackla. På ömse sidor af tornet, som till sin bredd upptager en tredjedel af hela scenen, är ringmuren synlig med väktargångar, etc. Vid ridåns uppgång höres klockringning. Genom öppningen i tornet inträda fyra fångknektar, AVA i hvit drägt, BORGMÄSTAREN, ABBOT KLEMENS, åtföljd af presten och munkar , Rådsherrar , Borgmästarens följe. borgare och en stor mängd af skådelystet folk af båda könen.)

BORGMÄSTAREN Af rådet och af folket dömd för landsförräderi och fadermord, förbannad uti himmel och på jord, ditt straff har tid nu Ava. Se denna mur; begrafva den skall dig uti sin kalla famn. Dö du skall, af alla glömd, så dömmer jag i stadens namn!
FOLKET Rätt dömde du!
ABBOT KLEMENS Med syndig lustas fjättrar snärd, med Gud och staden ovän du har gjort gemensam färd. Så stänger jag dig kyrkans port och lyser dig i kyrkans bann! Så fort som denna mur af sten snart fjättra skall din kropp, på viset mitt ord i himlen ren förintat hvarje hopp om salighet för dig!
FOLKET Rätt dömde du, och lagens stränghet här med rättvist straff har drabbat! Ren mörka cellen står till reds för dig, som tro och lofven fräckt begabbat! [begabba = förlöjliga, gyckla] Ren mörka cellen står till reds för dig, som tro och lofven fräckt begabbat! För evigt utstött ur vår krets förbannad utaf man och mö du här skall nesligt dö af stenen stängd från ljus och luft! 
AVA (sjunker på knä) Ack, hören blott min sista bön, en bön i högsta nåd! (vänd till BORGMÄSTAREN:) Min faders vän, som ur vår sal en gång mig späd till dopet bar! Befria mig från straffets kval, gif mig en annan död! Ej om mitt lif jag beder, för kvalen blott jag ryser! Om mildhet i ditt bröst du hyser, låt ej i dessa murars famn mig lida fasa utan namn, låt mig i luft och ljus få dö!
BORGMÄSTAREN Det straff som är dig förelagt att mildra står ej i min makt. Med dödens kval du inom kort försona måste här din svåra skuld!
FOLKET Ej för ditt dåd det finnes nåd!
ABBOT KLEMENS I ensamhet och samvetskval du här i tornets dystra sal nu bide dödens stund snart innestängd bak murens rund! Vid klockors dofva ljud
du viges nu till dödens brud!

FOLKET I tornets rund vid klockors ljud du viges till dödens brud!

(BORGMÄSTAREN, ABBOT KLEMENS och alla öfriga gå ut i samma ordning som de inkommit. Endast några murare och fångknektar bli kvar; Murslefvarnes skrapande höres tillsammans med dödsklockans dofva klang. I början lyser solens sken ännu in genom stenarnas fogar, men i den mån arbetet utifrån fortskrider utestänges dagsljuset, så att endast facklans flämtande sken återstår. AVA kastar sig på knä med blicken på det försvinnande dagsljuset.)

AVA Af nåd, af nåd, o Gud, en enda stråle dag, ett enda silfvervingadt bud från luft och ljus Låt mig af nåd behålla få i dödens dystra hus!

(en solstråle lyser in mellan fogningarna)

O fagra ljus! O ljufva ljus, dröj kvar, dröj kvar, dröj kvar! Så öfverger mig Gud! Hånad, hatad, öfvergifven! En gång älskad nu beledd, till förtviflans gränser drifven, för min egen skugga rädd. Min blef lotten att bedragas, din att vinna namn och guld. Natten flyktar! Förr\'n det dagas jag betalat har din skuld! O hur kunde du mig svika? Ej för verldens alla skatter svek jag älskad man. O hur kunde du mig glömma, styra trolös öfver haf? Kan du lugnt mig låta dömmas lefvande till ryslig graf?
Jo, du kan du, du som låtsat kärlek uti lust och nöd, du, hvars luta rörd i natten af din hand mäktat gift i hjärtat gjuta, sätta jungfruns barm i brand! Ännu, ännu städs jag tycker höra sångens trolska ton likt ett eko i mitt öra från en svunnen sällhets zon. Och jag blef hans vid stjernors glans han slog sin arm kringom mitt lif,
på mun och barm hans kyss ren brann och han mig vann!
Brinn, stjerna, brinn, gör lång vår natt! Hvad här är kvaft, ej luften mer åt blodet skänker lif! Det är som hvalfvet sjönke ner att krossa mig!

(Man hör ännu klockornas själaringning bak scenen. Facklan börjar brinna allt mattare)

Jag kväfs! O Gud, gif mig en enda fläkt af hafsvind sval att lindra dödens bittra kval! (sjunker på knä i bön)

O Gud, som ifrån höjden styr och der all verldens öden till dig i högsta nåd jag flyr, förr\'n stämman kväfs i döden. Du som i själen ser,
vet väl att svek ej bodde i mitt hjerta! O du, som ofvan molnen tronar säg, hvi jag lider dödens smärta? Skall hans skuld här jag bära
och han bli hjältenämnd? O Gud, gif hämnd, gif den förskjutna hämnd, gif hämnd!

(Fonden delar sig, och man ser Stora Karlsöns kust med Svarthällarne. Hafvet brusar och skummar i vildt uppror och blixt på blixt upplyser scenen.)

Det brusar sällsamt för mitt öra! Är det väl blodets sus? Nej, nej, nej! Det är som fjerran för jag kunde höra! Det är, det är, ja, det är hafvets brus!

(Midt bland vågorna synas kungsskeppen kämpande med stormen. Seglen äro söndertrasade och fartygen slungas allt närmare Svarthällarnes klippor.)

Är det en syn? Jag ser hans skepp, hans skepp på vågen gungar! Nu slungas det runt skyn der hämndens torvigg ljungar!
O Gud, o Gud, du hört min bön! Förrädarn gif sin lön!

(Träffad af blixten remnar det ena skeppet och sjunker i djupet.)

Jag honom ser, han kämpar än att uppnå ön, han når den inom kort. Nej, nej, han vräkes bort, han sjunker ren i sjö. Nej, nej, han får ej dö, nu hvirflen honom tog, han får ej dö - ett lif är nog! O Gud, o Gud, tag mitt, tag mitt! Han hinner än! Han springer upp mot klippans krön, han når dess trygga höjd! Haf tack, o Gud, haf tack, haf tack! Nu dör jag nöjd - nöjd!

(AVA segnar sakta liflös till marken. Stormen på hafvet lägger sig och ur djupet strömmar ett rosigt sken, som utbreder sig öfver böljorna. Molnslöjor sänka sig öfver hela scenen under det tornet och ringmuren försvinner för åskådaren. Slöjorna dela sig och scenen förändras till hafsbotten, som till höger och venster begränsas af branta, med alger, koraller och sjöstjernor m.m. besatta klippor. I fonden det stora hafsdjupet i mörkblått dunkel. I midten en större klippa på hvilken synas det remnade skeppsvraket af kungsskeppet ur hvars inre skatten vällt fram öfver klippan. Aegirs döttrar, BYLGIA, DUFVA, UNNA och DRÖFN, sjöjungfrur, nymfer, hafsandar, m.m.)

CHÖR AF HAFSNYMFER OCH AEGIRS DÖTTRAR Återfunnet, återvunnet är det fagra guld!
BYLGIA Hvem gagnade det i Manheims dal?
DUFVA Hvad vållade det?
UNNA Hvad vållade det?
CHÖR AF HAFSNYMFER Synder och kval! Synder och kval!
AEGIRS DÖTTRAR Fuktadt af tårar, söladt i blod famnades skatten af hafvets flod!
CHÖR AF HAFSNYMFER Hell! Återfunnet, återvunnet är det fagra guld!
AEGIRS DÖTTRAR Sonande vatten rentvagit skatten fagert den strålar åter som fordom i oskuldens dar!
CHÖR AF HAFSNYMFER Hell! Hell! Hell! Hell! Hell!
CHÖR AF HAFSNYMFER OCH AEGIRS DÖTTRAR Återfunnet, återvunnet är det fagra guld! Hell! Hell! Hell! Hell! Hell! Ah!

[Slut]

Fäll ihop