Ungdom

Louis Hall, ursprungligen Carl Ludvig Hallencreutz, föddes i Stockholm den 23 december 1814 som son till den adlige översten Claes Hallencreutz och Lovisa Katarina (f. Hultgren). Han skickades i 10-årsåldern eller något senare till farbrodern Lars Gustaf i Lyon för att bli handelsman. Emellertid kom han istället att ägna sig åt musik och förblev bosatt i Frankrike resten av sitt liv. Efter farbroderns död flyttade Carl Ludvig till Paris och tog namnet Louis Hall.

Studier hos Liszt

Louis Hall tillhör, jämte Ingeborg von Bronsart, Sara Magnus-Heinze och Hilda Thegerström, en grupp pianister av svenskt ursprung som studerat hos Franz Liszt. Liszt räknade von Bronsart och Magnus-Heinze bland sina favoritelever (”Hauptschüler”), men även Hall stod i en nära relation till sin mentor. Vid sidan av de egna studierna lär han ha fungerat som Liszts assistent och undervisat dennes elever då mästaren var ute på resor. Tidsperioden för deras samarbete är osäker, men en hållpunkt utgörs av ett brev från Liszt och Marie d’Agoult till Liszts mor i december 1837, där det meddelas att Hall kommer att överlämna 6 000 francs till modern för betalning av räkningar. Dateringen klargör att Hall stod i förbindelse med Liszt under dennes aktiva tid som turnerande pianist. Senare verkade Hall även i egen regi som pianolärare i Paris.

På besök i Stockholm

Hösten 1843 besökte en 28-årig Louis Hall sin födelsestad Stockholm. Han blev invald som associerad ledamot av Kungl. Musikaliska akademien den 23 september och gav den 3 oktober en konsert i Riddarhuset. Vid sina pianistframträdanden presenterade Hall ofta sin egen musik, så även vid detta tillfälle: en nocturne, en vals, en mazurka samt arrangemanget av romansen ur Vincenzo Bellinis opera Beatrice di Tenda. Därtill spelade han en mazurka av Frédéric Chopin, Liszts Réminiscences di Lucia di Lammermoor och pianostämman i Johann Nepomuk Hummels septett. I Stockholms musiktidning avfärdar signaturen ”−a−” (sannolikt Johan Peter Cronhamn) de framförda pianostyckena som ”småsaker” och menar att Halls briljanta fantasi op. 13 hade gjort bättre verkan på konsertscenen än ”små Mazurkor och Valser, som egentligen tillhöra salongen” (13/10 1843).

I kontrast till recensentens uppfattning representerar Halls programval en nyare smak efter vilken den romantiska pianokulturens småskaliga, intima former kunde få en framskjuten plats även i det offentliga konsertlivet. Av repertoaren att döma sökte Hall presentera sig som en lyrisk pianist snarare än en briljant virtuos. Intrycket ligger i linje med Henri Blanchards beskrivning i Revue et Gazette musicale de Paris: ”Även om han är elev till Liszt utmärker sig denna unga, svenska pianist inte genom eld och vitalitet i föredraget, utan genom klarhet och den eleganta fraseringen; och han sjunger väl på instrumentet, en kvalitet som inte kännetecknar många pianister” (15/2 1846).

Kompositioner

Tidiga verk av Louis Hall dök upp i tryck kring 1840. Från denna tid fram till tonsättarens död publicerades över 80 kompositioner, däribland minst ett 60-tal för piano, av franska och svenska förlag. I enlighet med tidens populära smak är en stor del av dem musik baserad på annan musik − mestadels pianofantasier och ‑variationer över kända operamelodier − men Halls produktion innehåller även andra typer av pianostycken, kammarmusik och sånger.

Illustrerad tidning karakteriserar den 24 april 1858 Halls musik på följande sätt: ”en stor mängd från trycket utgifna arbeten vittnar, i afseende på melodiernas vemodiga behag, om hans nordiska ursprung och, med hänsyn till formen, om den nära bekantskap han egde med den nyare skolans hemligheter”. Denna ”nyare skola” kallades i samtiden även ”den nyromantiska” eller ”den mirakulösa” skolan och avser här den pianistiska tradition där Chopin, Liszt och Sigismund Thalberg var centralgestalter. Halls briljanta fantasier placerar sig klangligt och pianistiskt i närheten av Liszt och Thalberg, även om de endast i undantagsfall siktar mot en liknande komplikationsgrad, medan mazurkorna op. 17 nr 2 och op. 18 nr 1 har en tydlig anknytning till Chopins tonspråk.

Pianosonaten op. 30 kan beskrivas som melodiskt koncipierad musik. Den första satsen är närmast liedartad och musikens framåtrörelse bygger i hög grad på att ett tema utvecklas då det återtas genom att dess arrangemang på pianoklaviaturen varieras på Lisztskt manér. I pianotrion op. 45 bär den första satsen fantasiprägel. Där finns två teman vilka vid klimaxen i satsens slutskede överlagras och spelas samtidigt. Tonsättaren medverkade själv vid flera framföranden av sina pianotrior och kompositionerna fick uppskattande omdömen i Revue et Gazette musicale de Paris (15/2 och 3/5 1846 samt 23/1 1848) och i Le ménestrel (30/1 1848).

Tidig död

Louis Hall avled hösten 1857 (före den 15 november) i Paris endast 42 år gammal. Han efterlämnade barn och makan Elise (f. David). L’harmonie (26/11 1857) nämner i sin nekrolog att tonsättarens unga dotter gjort en lovande debut som pianist föregående år.

Martin Edin © 2015