Oljemålning från ca 1820 av okänd konstnär. (Kungl. Biblioteket)

Liv

Vägen från Italien till Sverige

Mathilda Gyllenhaal föddes i Milano den 14 juni 1796 (enligt en annan uppgift i Paris 1794). Hennes far var greve Nicolas Blasco d’Orozco, bördig från Bilbao men under Mathildas barndom tjänstgörande som spansk minister vid hovet i Toscana. Mathildas mor var friherinnan Sabina Lederer, som kom från Wiens hovkretsar. Mathildas barndom tillbragte familjen i Florens.

Våren 1811 hade de fyra svenska grevarna Fredrik Ridderstolpe, Erik Albrekt von Lantinghausen, Josias Montgomery-Cerderhielm och Adolf Ludvig Hamilton kommit till Italien under sin bildningsresa. I Rom lärde de känna familjen d’Orozco, de mötte Mathilda och beundrade hennes skönhet. Under den fortsatta resan mötte de henne även i Bologna och i Florens. Ridderstolpe och Montgomery-Cederhielm blev förälskade, men ingen av dem friade till henne då de inte ansåg sig ha råd och för att klimatet i Sverige var för kallt för henne. De reste tillbaka till Sverige och Mathilda ingick ett resonemangsäktenskap med den betydligt äldre  överhovstallmästaren hos storhertiginnan av Toscana, Bartolomeo Cenami (1755−1815).

Cenami dog och 1816 skrev Josias Montgomery-Cederhielm ett brev till Mathildas mor, fru d'Orozco och beklagade det inträffade. En brevväxling inleddes, Josias Montgomery-Cederhielm undersökte om han hade möjlighet att fria och fick ett jakande svar. De vigdes enligt den katolsk ritualen i Wien 1817 och resan gick sedan till Sverige, där de vigdes lutherskt. Det hävdas att Mathilda hade glömt namnen på de svenska männen som hon mött i Florens och att hon trott sig brevväxla med den vackre Ridderstolpe. Misstaget uppdagades när Montgomery-Cederhielm kom till Italien för att hämta sin brud. Mathilda lär ha svimmat i förskräckelsen.

Framträdanden i sällskapslivet

Det unga paret bosatte sig på Segersjö utanför Örebro, den egendom som var familjen Montgomery-Cederhielms huvudsakliga bostad. Med sig från Italien hade Mathilda sitt följe, en rad aristokrater som tillhörde hennes familjs krets. Nu inleddes ett sällskapsliv som påminner om de spektakel och upptåg som gavs vid 1700-talets slut i Frankrike och Schweiz. Upp till 60 personer bjöds in till stora fester och Mathilda ”lyftes fram” inför den svenska aristokratin av sin man, som medverkade till att skapa en bild av sin hustru som ”den vackra italienskan”.  Vid festerna arrangerades rum med olika interiörer som Mathilda och hennes gäster fördes runt i. Man gjorde tableaux vivants, ”levande tavlor”, där medlemmarna föreställde olika scener ur klassiska legender eller kända konstverk.

Porträtt av Axel Johan Fägerplan. (Nationalmuseum)

Ryktet om Mathildas skönhet spred sig och hon drogs till Stockholm. Familjen var mycket rik och här fanns en närhet till hovet som Mathilda ville tillhöra. I Stockholm utvecklade hon arrangerandet av stora fester med tablåer där hon ofta hade huvudroller. Hennes skönhet och hennes sång, med improvisationer fulla av koloraturer, som hon själv ackompanjerade med en knäharpa, fascinerade de svenska männen som trängdes i hennes salong. Mathildas förebild var med största sannolikhet huvudpersonen i Madame de Staëls bok Corinne ou l’Italie som publicerades 1807 och fick stor uppmärksamhet. Bokens Corinne var vacker. Med sitt utseende, sin behagfullhet, det italienska språket, sången och improvisationen fängslade hon, precis som Mathilda, främst den manliga publiken.

Under 1820-talets början köpte Josias Montgomery-Cederhielm egendomen Stora Frösunda strax norr om Stockholm (Solna). Här tillbringade familjen vintrarna och kretsen kring Mathilda växte. 1822 träffade hon för första gången Esaias Tegnér. Han blev förtjust och slog sig under perioder ner på Stora Frösunda för att dagligen umgås med Mathilda. Man läste hans Frithiofs saga och hon improviserade kring dikterna − flera av dessa sånger, bland dem ”Axels monolog” (1826), kom att publiceras. 1825 dog Josias och Mathilda bodde kvar på Stora Frösunda tillsammans med sina fyra barn.

Som änka snurrade Mathilda runt i sällskapslivet i Stockholm och under somrarna på badorterna på västkusten. Till vännerna hörde poeten och diplomaten Carl Gustaf von Brinkman liksom flera aristokratiska familjer som af Ugglas, Beskows, Åkerhielms och Kraemers men också litteratörer som C.V. Böttiger och Fredrika Bremer. 1829 publicerade hon Fyra sånger som tillägnades minnet av Charlotte Åkerhielm och 1833 publicerades fem sånger som tillägnades landshövdingskan Charlotte von Kraemer i Uppsala. I denna samling ingick sången ”Afskedsönskan” med text av Böttiger. Året därpå publicerades tre sånger som tillägnades författaren Fredrika Bremer. Sångsamlingarna uppvisar de miljöer Mathilda rörde sig i. Hon deltog enbart i privata salonger där hon sjöng sina sånger. Fram till cirka 1850-talet fanns det en påtaglig dialog mellan de privata salongerna och livet utanför. Det innebar att sångerna blev kända och genom publikationerna spreds de över landet.

Musik till militära fester och till vänner

1839 gifte sig Mathilda för tredje gången, nu med den sjutton år yngre friherren och militären Carl Fredrik Gyllenhaal. Gyllenhaal var stationerad i Västergötland och familjen flyttade till egendomen Ölanda, strax norr om Skara.  På Ölanda var det militärlivet som gällde och Mathilda började nu komponera texter som hade anknytning till det militära livet och deras fester. Sångerna ”Champagne-ruset”, ”Sveriges främsta ädling”, ”Hambo-Polska” och ”Galoppen” framstår som kommentarer till det liv hon levde på Ölanda. De publicerade sångsamlingarna tillägnades ofta hennes vänner, med dedikationer som ”till fröken Maria von Stedingk”, ”till H Ex Hr Grefve M Brahe”, ”till HKH Hertigen af Upland” (prins Gustaf) och ”till HKH Hertigen af Östergötland” (kronprinsen Oscar, senare Oscar II).

1849 flyttade Gyllenhaals från Ölanda till egendomen Stora Ekeby i Västmanland. Här levde Mathilda ett tillbakadraget liv. Hon dog 1863.

Musiken

Mathildas Gyllenhaals sånger är strofiska, oftast uppbyggda på perioder om åtta eller tolv takter och med enkelt klaverackompanjemang. De anknyter i stil till den svenska sällskapsvisan. I några sånger finns inlagda koloraturer, men troligt är att hon själv framförde sångerna med rikt inlagda och improviserade koloraturer. Texterna hämtade hon först från Esaias Tegnérs dikter, därefter bland annat från Bernhard von Beskows och C.V. Böttigers dikter, medan sångerna som komponerades efter 1839 har en rad olika textförfattare, bland dem tonsättaren själv.

Eva Öhrström © 2014