Liv

Wilhelm Theodor Gnosspelius växte upp i ett hem i Stockholm där det spelades stråkkvartett och där barnen fick lära sig spela instrument. Från tretton års ålder medverkade han flitigt som violinist i amatörmusikföreningen Harmoniska sällskapet. Yrkesmusiker fick han dock inte bli för sin fader, som till yrket var grosshandlare.

Öl och musik

1832 reste Gnosspelius till Tyskland för att studera den högre bryggarkonsten och för att höra musik i Berlin, Leipzig och Dresden. Mendelssohns första pianokonsert gjorde stort intryck. Åter i Stockholm etablerade han sig som bryggare. Gnosspelius öl lär ha varit utmärkt och omtyckt, men verksamheten bar sig ändå inte. Vid nedläggningen 1837 hade han skulder som han fick han dras med in på ålderdomen.

Eftersom fadern nu var död, kunde Gnosspelius börja studera musik. 1841 avlade han musikdirektörsexamen.

Musiker i Linköping

Två år efter examen flyttade Gnosspelius med sin familj till Linköping och tjänsten som sånglärare vid stadens elementarskola. 1854 blev han domkyrkoorganist och director musices vid gymnasiet.

Gnosspelius tid i Linköping var en glansperiod för musiklivet i Östergötland. Som ledare för Norrköpings och Linköpings förenade musiksällskap uppförde han stora verk som Haydns Skapelsen och Årstiderna, Händels Messias och Mendelssohns Psalm 42. Han ansågs också vara en av landets främsta stråkkvartettspelare.

Musiker i Lund

I konkurrens med vännen Ludvig Norman fick Gnosspelius 1858 dubbelbefattningen som domkyrkoorganist och universitetets director musices i Lund. Också i denna stad åstadkom han en blomstring inom orkester-, kör- och kammarmusiken. 1859 bildade han Musiksällskapet som uppförde Haydns Skapelsen och andra större kör- och orkesterverk.

Under Gnosspelius ledning förvandlades universitetets Akademiska kapell från kammarmusikensemble till en amatörorkester som kunde spela symfonier av Haydn, Mozart, Beethoven, Mendelssohn och Gade. Själv studerade han kontrapunkt och skrev ett utkast till en harmonilära, och på äldre dagar gav han sig som konservativ debattör in i den heta diskussionen om en omarbetning av Hæffners koralbok från 1820.

Verk

När Gnosspelius hade avlidit konstaterade vännen och språkforskaren Fredrik Wulff att den döde hade tillmätt sina kompositioner ”ett helt ringa värde”. Bakgrunden till Gnosspelius blygsamhet var förmodligen både att de flesta av hans få kompositioner var tillfällighetsverk och att han hade så djup respekt för de klassiska mästarna.

Mycket av melodiken, orkestreringen och affektgestaltningen i ett verk som Sorge Cantate i anledning af Prins Gustafs död (1852) skulle ha kunnat härröra från Haydns och Mozarts tid. I senare kantater av Gnosspelius finns en del 1800-talsmässigt känslosamma tonfall, men den klassiska grunden lämnade han aldrig. Enligt Lunds Weckoblad var kantaten vid drottning Lovisas död 1871 ”ett wäl genomtänkt och fullkomligt utarbetadt werk, wärdig och melodiös samt förståndigt lämpad efter de förmågor, som i fråga om utförandet stodo kompositören till buds”.

Gnosspelius mest ambitiösa verk är psaltar-tonsättningen Davids 98 Psalm för solister, kör och orkester (1862). Det är ett verk i klassisk oratoriestil med stor affektmässig variation. Här finns bland annat kontrapunktiskt genomarbetade köravsnitt, en dramatisk basaria och en mild sats för sopransolist och manskvartett. En kortare kyrklig komposition är ensatsiga Requiem för blandad kör och orgel (1870). Kontrapunktiska avsnitt i svag nyans omger här en flammande åkallan i homofon sats.

Gnosspelius största kammarmusikverk, tvåsatsiga Duo för piano och violin i f-moll (1850), visar hans förmåga att bygga teman av korta, laddade motiv som lämpar sig för vidare bearbetning. Det trängande allvaret och den (något) djärva gestiken gör att det i duon som helhet finns ett drag av det sena sjuttonhundratalets Sturm und Drang.

Tobias Lund © 2015