Liv

Bakgrund och etablering i Stockholm

Christian Geist föddes i Güstrow i hertigdömet Mecklenburg-Güstrow omkring 1650. Hans far Joachim var kantor i katedralskolan och domkyrkan i staden. Det finns inga dokument bevarade som fastställer Christians födelseår, men det faktum att han mellan 1665 och 1668 var avlönad som Capellknabe vid hertig Gustav Adolfs av Mecklenburg-Güstrow hov, en lön som kvitterades ut av hans far, talar för att han inte kan ha varit född mycket tidigare än 1650. Vid hovkapellet sjöng Geist under ledning av flamländaren Daniel Danielis som var hovkapellmästare. Danielis och fadern Joachim bör ha varit hans tidiga lärare i musik och kontrapunkt.

1669 begav han sig till Köpenhamn för att ”perfektionera sig i musiken”. Hovkapellmästaren Johannes Schrøder rekommenderade honom 1670 för en fast tjänst vid det danska hovkapellet och betecknade honom som en erfaren bassångare. Geist fick dock ingen anställning utan fortsatte till Stockholm. Från försommaren 1670 fanns han som musiker i det svenska hovkapellet och från 1671 var han uppsatt på hovstaten som ”musicant” i den mellersta lönekategorin. Redan i juni 1670 komponerade han musiken för Karl XI:s första nattvardsgudstjänst i Storkyrkan, Veni, salus pauperum.

Under sin tid i Stockholm komponerade Geist ett 50-tal verk vilka finns bevarade i Dübensamlingen i Uppsala universitetsbibliotek, många av dem i tonsättarens autograf. Han skrev musik för kungliga gudstjänster, fester och födelsedagar. De mest storskaliga verken komponerades för festligheterna och riksdagen i samband med Karl XI:s myndighetstillträde 1672. De utgörs av fyra kompositioner med trumpeter, stråkar och femstämmig vokalensemble. Domine in virtute och Domine qui salutem regibus är tonsättningar av psaltarpsalmer vilka talar om konungens av Gud givna makt. Quis hostis i coelis skrevs för Mickelsmäss under den nyöppnade riksdagen och gestaltar Mikaels strid med draken, en allegori som kan förknippas med den unge kungens trontillträde.

Geist stod i kontakt med familjen Wrangel och komponerade bland annat begravningsmusiken för Karl Gustav Wrangels hustru, Anna Margareta von Haugwitz, Die mit Tränen säen, med ariatext av brodern Samuel Geist. Den framfördes vid begravningen i Riddarholmskyrkan 1673.

På väg bort från Stockholm

1674 sökte han det prestigefyllda kantoratet vid Johanneum i Hamburg på rekommendation av det hamburgska sändebudet i Stockholm, Vincent Garmers. Tre verk som finns bevarade i handskrift vid tyska bibliotek utgjorde troligen hans prövostycken för tjänsten och han har där försökt visa upp hela sin konst. Tjänsten gick till Joachim Gerstenbüttel, men Geist fick ett uppskattande omdöme som framhöll att han hade ”en delikat stil, som visade att han hade umgåtts med italienare”.

1679 lämnade Geist Stockholm och tjänsten vid Kungl. Hovkapellet efter en konflikt med Gustav Düben. Det är inte klarlagt vad som hände, men ett brev från Geist till en av hans beskyddare, Nils Gyldenstolpe, antyder att Düben hade tagit ärendet till riksmarskalken som hotat Geist med ett exemplariskt straff, varför han ”i bestörtning och förvirring” begärt avsked. Istället tog han på Dübens rekommendation anställning som organist i tyska församlingen i Göteborg. Geist var konstant missnöjd med förhållandena där. Orgeln var bristfällig, det fanns inga musiker att tillgå, hans lön utbetalades inte i tid och de inkomster för begravningar, bröllop och undervisning som förespeglats honom uteblev. Under tiden i Göteborg komponerade han ytterligare några verk, bland annat musiken för bröllopet mellan Karl XI och Ulrika Eleonora på Skottorp 1680, Se huru gott och lustigt är det och Beati omnes. Från denna tid finns även några kompositioner på tyska med relativt enkelt utförda sopranstämmor, som Geist troligen skrivit för tyska kyrkans gossar.

Våren 1679 dog Christian Geists far Joachim, och i slutet av 1680 och början av 1681 befann han sig i Güstrow för att bevaka sitt arv och reglera faderns skulder.

1684 lämnade Geist slutligen Sverige för en position som organist i Helligåndskirken i Köpenhamn. Han hade även ansvar för Trinitatis och från 1689 Holmens kyrka. Det finns inga kompositioner bevarade från tiden i Köpenhamn. Geist gifte sig tre gånger i Köpenhamn och fick minst sju barn, men inget av dem överlevde honom. Hans första familj omkom i operahusbranden 1689 och hans tredje hustru och de överlevande barnen dog i samma pestepidemi som Christian själv, hösten 1711. 

Musiken

Stilistiska särdrag

Christian Geists omkring sextio bevarade kompositioner röjer en särpräglad stil, som av vissa forskare (Martin Geck, Kerala J. Snyder) betecknats som manieristisk. Han hade en förkärlek för färgrik harmonik och djärva klanger, kromatik, djärva melodiska språng och oväntade och för sin tid långtgående modulationer. Hans Domine, ne secundum peccata nostra är mest extrem därvidlag. Den går i otransponerat doriskt modus, men hinner besöka avlägsna tonala regioner i kvintcirkelns bägge riktningar, med kadenser på både Ciss och Ess.

Fras- och formuppbyggnaden är även den okonventionell. Karakteristiskt för Geists sätt att tänka musik är att han utgår från och antyder konventionella, regelbundna mönster i rytm, frasering och form, men därefter omedelbart bryter mönstren i syfte att skapa variation och väcka intresse.

Allt detta var grepp och effekter som han använde i det starka affektuttryckets tjänst, i samspel med text och sammanhang. Många av hans verk kännetecknas av en ovanlig känslosamhet och innerlighet. Stilen är italiensk och relativt modern, med en förkärlek för ariamelodik i tonsättningen av både metrisk text och prosa, men Geist går ofta längre i expressivitet än sina italienska förebilder. Han visar samtidigt ett begränsat intresse − och kanske också viss begränsad förmåga − för imitativ kontrapunkt.

Tonsättningar av latinska andaktstexter − och en imitation

Geists från ett modernt perspektiv musikaliskt mest intressanta verk är de tolv tonsättningarna till latinska andaktstexter, vilka troligen skrevs för kungliga nattvardsgudstjänster − exempelvis Vide pater mi dolores (med vilken han sökte tjänsten i Hamburg 1674) och O Jesu amantissime från samma tid. Han utgår i dessa verk ofta från den nya italienska ariastilen, som nära följer textens metrik, men varierar ariamelodiken med concertostilens mer oregelbundna frasuppbyggnad och inslag av imitation och dialog. Resultatet blir en intressant genrehybrid mellan aria och concerto, ett grepp som vi även finner exempel på hos Dieterich Buxtehude, en kompositör som stilistiskt står Geist relativt nära.

Formuleringen från Hamburg om Geists delikata stil vilken tydde på umgänge med italienare har troligen ingen faktisk grund, såtillvida att han aldrig besökte Italien och så vitt vi vet aldrig kom i närmare kontakt med italienska musiker. Hans umgänge med italienare tycks istället ha skett genom noggranna studier av italiensk, och särskilt romersk musik i partitur. Ett bevis på detta är Alleluia. De funere ad vitam från 1672, ett stycke som är en nära imitation av en solomotett av den romerske kompositören Bonifacio Graziani. Geist har lånat texten och nära följt Grazianis modell vad gäller planläggning, besättning, stilistiska val, men även på detaljplanet vad gäller motiv och fraser. Resultatet har blivit en ny och självständig komposition med Graziani som modell, där Geist samtidigt visar en tydlig ambition att tävla med och överträffa förebilden.

Trots den relativt höga kvaliteten på hans kompositioner hade de liten spridning utanför Skandinavien.

Lars Berglund © 2015