(Statens Musikverk)

Liv

Uppväxt och studietid

Johan Gustav [Gösta] Geijer föddes på godset Hjälleskate, Värmlandsnäs, 20 augusti 1857. Föräldrarna var godsägaren och militären Carl-Henric Geijer och dennes maka Anna (f. Göransson). Familjen hittas på Krokstadgrenen på Geijersläktens stamträd. Inga säkra uppgifter föreligger om Geijers musikaliska aktiviteter före konservatorietiden. Efter skolgång och några års verksamhet som nivellör vid olika järnvägsbyggen antogs han 1880 som elev vid Kungl. Musikkonservatoriet. Där studerade Geijer fram till 1882, varefter han bedrev privata musikstudier för Ludvig Norman, Andreas Hallén och Johan Lindegren. Studierna fortsatte i Köpenhamn 1886−87 för Johan Svendsen (komposition) och Fritz Arlberg (sång). 1891 avlade han organist- och kyrkosångarexamen i Strängnäs.

Redan 1884 hade Geijers Fyra sånger för en röst vid pianot publicerats och 1887 gavs hans Tvenne ballader för baryton och orkester ut (i sättning för sång och piano). Enligt Norlinds musiklexikon ska en uvertyr av Geijer ha framförts i Köpenhamn 1886 − troligtvis åsyftas Ouverture i Ass-dur − men den uppgiften har inte kunnat bekräftas.

På tröskeln till en tonsättarbana

Åren 1887−93 verkade Geijer som tonsättare, sångpedagog och musikskribent i Stockholm och Köpenhamn. Huvuddelen av hans kompositioner tillkom och större verk blev offentligt framförda. Ett betydande antal − i huvudsak sånger − publicerades på etablerade skandinaviska musikförlag och i musiktidskrifter.

Balladen Trollens guld för baryton och orkester framfördes vid en av hovkapellets symfonikonserter 1888 med Carl-Fredrik ”Lunkan” Lundqvist som sångsolist. Samma år uppfördes Svit för stråkorkester på Tivoli i Köpenhamn, och 1891 återfanns två kompositioner på programmen vid konsertmatinéerna i Berns salonger: Erik Borgstedt och Wilhelm Stenhammar framförde tonsättningen av Goethes ”Es war ein König in Thule” för en röst och piano, och tillsammans med Hovkapellet uruppförde Tor Aulin Romance för violin och orkester (även framförd i Köpenhamn och några sydsvenska städer 1898). Kritiken − genomgående välvillig − såg i Geijer en ung lovande tonsättare.

Geijer hade flera operaprojekt under arbete, men inget fullbordades. Längst kom han med En klostersaga vars fullbordade delar sammanställdes i ett ”konsertdrama” (tonsättarens egen beteckning) tänkt för konsertanta framföranden. Något sådant kom dock aldrig till stånd. Inte heller Aftonsaga för sopran, kör och orkester har framförts.

Geijer lät inte bara tala om sig som tonsättare. 1887 blev han redaktionsmedarbetare på Svensk Musiktidning och under kommande sju år en flitig skribent. Flertalet av hans texter är rapporter och recensioner från olika städers musikliv, men han publicerade också artiklar av musikestetisk och musikhistorisk art. Ett genomgående tema var kritiken mot ett − som Geijer uppfattade det − ytligt och konservativt musikklimat i landet.

Pedagog, dirigent, organisatör

Under åren 1893−99 hade Geijer Göteborg och Malmö som verksamhetsfält där han i huvudsak försörjde sig som lärare i sång och musikteori. Hans verksamhet fick också organisatoriska inslag. Han arrangerade konserter och tog initiativet till bildandet av musikföreningar i båda städerna: Nya sångsällskapet i Göteborg 1894 och Musikföreningen i Malmö 1897, båda med honom själv som dirigent. Målsättningen − som han själv uttryckt det − var att ”i mån försöka motvärka intrycket af den dåliga och ytliga musik, som tyvärr allt för ofta bjudes uti offentliga lokaler” (Göteborgs Handels- och sjöfartstidning 20 februari 1894). Verksamheterna blev dock kortvariga. Geijer deltog också i det insamlingsarbete av svenska folkvisor som initierats av August Bondeson. Komponerandet ser dock ut att ha mattats av; större verk var under arbete − bland annat en stort upplagd violinsonat − men inget fullbordades.

I den musikaliska upplysningens tjänst

Åren 1899−1912 verkade Geijer i huvudsak inom folkbildningen, som populärvetenskaplig föreläsare i musikaliska ämnen. Impulserna till verksamheten hade han troligtvis fått i Göteborg, i vars arbetarförening det sedan mitten av 1890-talet arrangerats folkkonserter och musikhistoriska föreläsningar. Geijer spred denna form av musikalisk upplysning över hela landet. Detta var samtidigt som flera ledande gestalter i musiklivet − Wilhelm Stenhammar, Aulinska kvartetten m.fl. − företog konsertturnéer i folkbildande syfte på landsorten och Geijer såg sina föreläsningar som komplement till dessa. Det räckte inte med att göra konstmusiken tillgänglig för nya befolkningsgrupper; för att dessa skulle bli receptiva för konstmusiken var kunskaper om denna en förutsättning. Föreläsningsämnena utgjordes till största delen av svensk musikhistoria där tonsättarporträtten dominerade, men föreläsningar om svensk folkmusik var också välrepresenterade.

1899 gifte sig Geijer med en av sina sångelever, den 19 år yngre Signe Wallgren. Hennes sång, till Geijers pianoackompanjemang, kom att utgöra föredragens musikaliska illustrationer. Föreläsningarna blev mycket populära − publikantalet kunde uppgå till tusentalet − och bedrevs stundtals med stor intensitet. Verksamheten tog dock slut i samband med Signes död 1912.

Under åren som folkbildare ägnade sig Geijer bara sporadiskt åt komponerande. Däremot framträdde han som skönlitterär författare med novellsamlingarna Genom herrgårdsgrindar och öde led (1907) och Skogsråa. Herrgårds- och andra historier (1914). Här slog Geijer in på den ”herrgårdsromantik” som var så populär i samtiden. Några av hans föreläsningar publicerades i Prins Gustaf, hans lefnad och tondiktning och andra musikkåserier (1912).

Av sin samtid beskrevs Gösta Geijer som en mycket begåvad, men också splittrad och orolig karaktär. Källorna ger bilden av en människa som drevs av en stark idealistisk övertygelse om musikens estetiska och andliga värde, men som sällan lyckades fullfölja sina allvarligt syftande intentioner.

Hustruns förtida död och därpå följande bekymmer av personlig och ekonomisk art bröt ned honom psykiskt och bidrog till hans självmord i Säffle 1914.

Verk

Huvuddelen av Geijers kompositioner utgörs av solosånger med pianoackompanjemang. Det var också i den genren som hans lyriska och melodiska begåvning bäst kom till sin rätt. Genom sångstudierna för Arlberg var han förtrogen med den mänskliga röstens förutsättningar, men också skolad i en modern sångteknik som utgick från den wagnerska operakonsten. Geijers vokalverk visar behärskning av både deklamatoriska och melodiska uttryck, samt en förmåga att kombinera dem på ett verkningsfullt sätt.

Ett betydande antal av sångerna kan karaktäriseras som lyriska stämningsbilder, där det melodiska och deklamatoriska är väl avvägt, likaledes förhållandet sångstämma−ackompanjemang. En annan framträdande kategori är de strofiska visartade sångerna där en lättflytande melodik i sångstämman står i centrum. Ett mindre antal dramatiskt genomkomponerade sånger föreligger också.

Också i de större formerna dominerar de vokala uttrycken. De fullbordade instrumentalverken − uvertyren, violinromansen m.fl. − är få, men visar att Geijer varken saknade ambitioner eller förutsättningar för att skapa i större former.

Geijers musik kan stilistiskt beskrivas som ”nordiskt romantisk”, där tonsättare som Söderman, Grieg och Sjögren varit viktiga förebilder. Det går också att finna influenser från Svendsen (orkesteruvertyren) och Wagner (En klostersaga). Hans tonspråk utgår från samtida strömningar och beskrevs i flera recensioner som ”modernt”.

Geijer hade betydande ambitioner med sitt komponerande, men många ambitiöst upplagda verk förblev ofullbordade. Kvalitetsmässigt ger hans produktion en splittrad bild. Hans bästa sånger uppvisar såväl formsäkerhet som ett personligt inspirerat tonspråk, och står sig väl vid en jämförelse med Emil Sjögrens och andra samtida svenska tonsättares verk i genren. Andra uppvisar mattare ingivelse och svagheter i den tekniska utformningen; inte minst tyngs pianosatsen ofta av en överlastad harmonik.

Dan Olsson © 2015