Oljemålning av Karl Vilhelm Norgren, 1837. (Skoklosters slott).

Barndom och studieår

Erik Gustaf Geijer föddes på Ransäters herrgård i Värmland som äldste son till brukspatronen Bengt Gustaf Geijer (1748−1814) och Ulrika Magdalena Geijer, f. Geisler (1760−1823). Sina harmoniska barnaår har Geijer skildrat i Minnen. Han och hans yngre syskon undervisades av informatorer, och pianolektioner fick han och älsklingssystern Jeanne-Marie av en moster som också bodde på gården. Musiken var särskilt omhuldad, och som en musikalisk mentor nämner Geijer en avlägsen släkting, Bengt Gustaf von Rappolt, som bodde på Risberg i närheten av Uddeholm och som ”inrättade” mängder av musik för husets två klaver. Även en annan släkting, den skickliga pianisten Stina af Geijerstam på Frösvidal i Närke, som besöktes på alla resor mellan Stockholm och Värmland, räknade Geijer till sin ungdoms musikaliska välgörare. I Minnen säger han: ”Så hade jag vid sexton års ålder ej lämnat min födelsebygd, och ägde dock en verklig musikalisk bildning. − Jag drevs redan då att försöka mig i komposition, utan att känna dess reglor.”

Som äldste son var det naturligt att Erik Gustaf skulle ärva gården och bruket. Han studerade vid gymnasiet i Karlstad, där han hade Anders Piscator som musiklärare, och blev 1799 student vid Uppsala universitet. Efter att ha misslyckats att ta magistergraden 1803 och även avvisats från en informatorstjänst, skrev Geijer under sommaren i hemlighet ett svar på Svenska Akademiens utlysta tävlingsämne, ett äreminne över Sten Sture d.ä., och erövrade akademiens stora pris. Därigenom fick hans liv en inriktning mot det akademiska och han fortsatte sina studier i Uppsala och avlade magisterexamen 1806; en disputation för en docentur 1808 gav dock inget resultat. Som informator för kommerserådssonen Johan Fredrik von Schinkel fick han medfölja sin discipel på en resa till England 1809−10.

Docent i historia, uppmärksammad poet − och begynnande tonsättare

År 1810 blev han så (oavlönad) docent i historia i Uppsala och 1811 en av stiftarna av Götiska förbundet, ett sällskap för fornkunskap men också för förnyelse av en patriotisk anda efter Sveriges förlust av Finland. Geijer blev redaktör för dess tidskrift Iduna, där han samma år publicerade en rad dikter, bland dem de uppmärksammade ”Vikingen” och ”Odalmannen” som han också satte musik till. I Atterboms Poetisk Kalender kom 1814 Geijers ”Den lilla kolargossen”, också den med egen musik, och i samma tidskrift 1816 en lyhörd tonsättning av Atterboms ”Anderöst”. Till Geijers ungefär samtidiga sånger hör även tre beaktansvärda förtoningar av texter ur Bengt Lidners operalibretto Medea, den mest bekanta den snabbt populära ”O yngling! om du hjärta har”. Geijer utgav 1812 häftet Försök till Psalmer, med psalmtexter skrivna till traditionella melodier, och 1813 den första svenska översättningen av Shakespeares Macbeth. 

Det finns tecken på att Geijer helt ville ägna sig åt musik. Han sägs de första Uppsalaåren ha tagit lektioner för universitetets director musices Lars Fredric Leijel, och åren före sin Englandsresa studerade han för Pehr Frigel. Under resan skrev han två stora pianoverk, en sonat och en fantasi, för att, som han säger, kontrollera att det han lärt sig fungerade. I Uppsala fick han sedan nära kontakt med den nya director musices J.C.F. Haeffner, som bland annat tonsatte Götiska förbundets programdikt ”Manhem”. Denne svarade också för arrangemangen, när Geijer tillsammans med A.A. Afzelius i förbundets hägn utgav pionjärsamlingen Svenska Folk-Wisor från Forntiden 1814−18.

Professor och mentor i den kungliga familjen

Geijer började som vikarie för professorn Erik Fant föreläsa offentligt över Sveriges historia 1815, och hans föreläsningar drog en för tiden nästan sensationell åhörarskara, mellan 200 och 300 personer. Till åhörarna våren 1816 hörde den gästande tyska författarinnan Amalia von Helvig, som gjorde ett djupt och bestående intryck på Geijer, men samma sommar kunde han gifta sig med sin trolovade sedan sju år, Anna Lisa Liljebjörn, vars far var en framstående amatörcellist och även hört till det närmaste Värmlandsumgänget. 1817 utnämndes han till professor och kvarstod i denna funktion till 1846.

Han fick då bland annat ansvaret för kungliga familjemedlemmars studier, och genom samvaron med kronprins Oscar tillkom 1819 en fyrhändig pianosonat, i C-dur, som Geijer tillägnade denne. Samma år skrev Geijer sin första violinsonat, ett välformat klassicistiskt betonat verk, som dock aldrig försågs med någon final, och 1820 kom ännu en fyrhändig sonat, i f-moll, tillägnad minnet av Stina af Geijerstams tidigt bortgångna dotter Anna Lisa Löwenhjelm som varit en flitig medspelare till Geijer. Denna ännu mer genomarbetade och fast byggda sonat publicerades samma år. Redan 1816 hade en pianotrio av Geijer framförts vid en konsert i Uppsala, och 1822 kunde han i en konsertserie där presentera två nyskrivna stråkkvartetter, i g-moll respektive B-dur, varav den senare är ett av hans mest fullödiga verk.

I salongernas mitt med sånger och kammarmusik

Geijer kom snart att vid sidan av Atterbom och Malla Silfverstolpe höra till de ledande inom salongskretsarna i Uppsala, och i denna krets infördes 1823 Adolf Fredrik Lindblad som kommit till staden som student och första tiden bodde hos Geijer. De båda utgav 1824 den gemensamma samlingen Musik för Sång och för Pianoforte, som innehåller sånger som de lyriskt mättade ”Svanhvits Sång” (till ord ur Lycksalighetens ö av Atterbom) och ”Nähe des Geliebten” (Goethe) samt Divertimento för klaver av Geijer. Han fick också medfölja Malla Silfverstolpe och Lindblad på en resa till Tyskland 1825, där bekantskapen med Amalia von Helvig återknöts.

De nämnda kammarmusikverken kom att bilda utgångspunkten för en rad liknande kompositioner under 1820-talet: en pianokvintett, en pianokvartett, en andra pianotrio, två violinsonater och en violoncellsonat. Detta är en produktion utan samtida motstycke i svensk musik, och även om verken inte alltid håller en formellt otadlig nivå, visar de en bestickande melodik och en otvungen behandling av de traditionella medlen. Möjligen kan någon gång tonartsvalen satserna emellan vittna om en viss osäkerhet om helheten, och i verken med piano får detta instrument ibland dominera alltför mycket, men både violinsonaterna och cellosonaten är äkta ”duosonater”.

Avfallet 1838, tunga arbetsbördor − och smärre kompositioner

Geijer fungerade som universitetets riksdagsman i prästeståndet 1828−30 och 1840−41 och satt i flera kommittéer och utskott. Han avvisade en kallelse till biskopsstolen i Karlstad 1834 och även de propåer som Karl XIV Johan gav honom som påtänkt minister. I det egna Litteraturbladet tillkännagav Geijer 1838 sitt uppmärksammade ”avfall” från den ”historiska skolan”, något som innebar en övergång från det konservativa lägret till det liberala och som även avspeglar sig i hans allt mer realistiska litteratursyn.

Geijers allt större arbetsbörda under 1830- och 1840-talen innebar att han inte längre kunde koncentera sig på mer omfångsrika kompositioner. Endast en violinsonatin och en tredje stråkkvartett, båda ofullbordade, och en omarbetning av cellosonaten till sonatina (på grund av att han tydligen förlorat första satsen) vittnar om en motsvarande ambition. Hans musikaliska intresse kom nu att inriktas på vokalstycken, främst då solosånger i mindre format, även om han med samlingen Aftonstunder vid Pianoforte, utgiven 1840, och ytterligare några kortare pianostycken kom att bli en av de tidigaste svenska företrädarna för det romantiska karaktärsstycket.

Sångerna skrevs i stor utsträckning för salongskretsen, och huvudparten av dem utgavs i nio samlingar 1834−46. Även flera duetter ingår, de flesta komponerade för dottern Agnes och kretsens ledande sångerska Ava Wrangel, Malla Silfverstolpes systerdotter. Vid några tillfällen fanns också möjlighet till kör- och kvartettkomponerande, så under en sommarvistelse på Krusenberg 1835, och 1839 tillkom ett par mer omfattande och ambitiösa körstycken med piano, Minne och hopp och Varning, hopp och bön. Mest kända har dock blivit ”Aftonbetraktelse”, ”Stilla skuggor” (med ord av Böttiger) och ”Solens nedgång i hafvet”.

Geijer − Sveriges första romanstonsättare

Geijer var en flitig improvisatör vid pianot, där han satte sig både för att lösa problem och för att koppla av. De flesta av hans sånger är skrivna till egna ord, men tillkomsten var oftast den att han formade ord till en melodi som han funnit och helt enkelt ville komma ihåg. Att många texter är både vardagsnära och smått förnumstiga, är därmed knappast förvånande, men att också de dikter som blivit bestående som ”Tonerna”, ”Första aftonen i det nya hemmet”, ”På nyårsdagen”, ”Natthimmelen”, ”Höstsädet”, ”Tal och tystnad”, ”På vattnet”, ”Hvad jag älskar” och flera andra, från början varit komplement till en framimproviserad melodi, är på flera sätt märkligt, låt vara att de säkert putsades inför publiceringen.

Även åtskilliga av Lindblads sånger är skrivna till egna texter, där ord och musik synes vara tillkomna i symbios, och han sägs också ha tagit starka intryck av Geijer. Geijer bad i allmänhet Lindblad se över sina sångsamlingar, eftersom han ansåg denne som den musikaliskt överlägsne och sakkunnige, men de förändringar som kan avslöjas genom jämförelser mellan manuskript och tryck är inte alltid till det bättre.

Vid sidan av sånger som har direkt tillfälleskaraktär finns flera som i likhet med de nämnda biktar Geijers aldrig sviktande gudstro. Andra är bekännelser till naturen som ”Salongen och skogen” eller till musiken som ”Min musik”. Omtyckta genrebilder är ”Söderländskan i Norden” (till Mathilda Orozco), ”Gräl och allt väl” och ”Den nalkande stormen”, och som tidstypiska rolldikter framstår ”Blomplockerskan”, ”Skärslipargossen” och ”Gondolieren”. Melodiskt direkta är stycken som "Reseda" (till Malla Silfverstolpe) och ”Den slumrande lilla flickan” (ord av Böttiger), och folktonen ligger nära i ”Vallflickans aftonvisa” och ”Vallgossens visa”. ”Mod och försakelse”, som 1839 tillägnades Jenny Lind, är en sång om geniets självförbrännande lott, en dikt som samtidigt kan tolkas som en självbekännelse

Med sina korta, intensivt förtätade dikter är Geijer vår förste egentlige centrallyriker och genom sina lika välformulerade sånger Sveriges första egentliga romanstonsättare.

Lennart Hedwall © 2014