(Statens Musikverk)

Liv

Harald Leonard Fryklöf föddes i Uppsala den 14 september 1882. Om hans skolgång och grundläggande musikutbildning är knappast något känt. Hösten 1901 antogs han som elev i organistklassen vid Kungliga Musikkonservatoriet, där han avlade organistexamen i december 1903, med August Lagergren som lärare i huvudämnet. Av stor betydelse för hans utveckling som tonsättare blev privatstudierna i kontrapunkt och komposition för Johan Lindegren, som påbörjades 1902, parallellt med konservatoriestudierna, och pågick fram till 1905. På hösten detta år begav sig Fryklöf till Berlin för att under en termin studera instrumentation för konservatoriedirektören och tonsättaren Philipp Scharwenka. Han studerade också pianospelning privat för Richard Andersson åren 1904−10.

Fryklöf var en eftersökt pedagog, och mycket av hans tid upptogs av undervisning. Han anställdes redan 1904 som lärare i harmoni och piano vid Richard Anderssons musikskola, där han fortsatte att verka till sin död. 1908 blev han biträdande lärare i harmonilära vid Musikkonservatoriet, där han 1913 förordnades att vikariera på den ordinarie lärarbefattningen, som han slutligen erhöll 1914. Han blev ledamot av Musikaliska akademien 1915 och fick i detta sammanhang flera förtroendeuppdrag, bland annat ledamot av konservatoriets styrelse (läroverksstyrelsen) 1915−18, och, från 1916, medlem av akademiens tonsättarestipendiekommitté. Vid sidan av  olika anställningar och uppdr bedrev Fryklöf också privatundervisning i komposition och musikteoretiska ämnen. Även etablerade tonsättare ur hans egen generation, som Sigurd von Koch, William Seymer och Ture Rangström, sökte hans råd. Till hans pedagogiska gärning hör också den lärobok, Harmonisering av koraler i dur och moll jämte kyrkotonarterna, som först utkom 1916 och så sent som 1936 trycktes i ny upplaga.

Redan före studietiden vid konservatoriet började Fryklöf sin verksamhet som tonsättare; de första daterade kompositionerna (sånger och körmusik) är från 1900. Under två år, 1905−06, uppbar han statens tonsättarstipendium. Hans debut som tonsättare kom 1908, då hans Konsertuvertyr op. 1 framfördes av Konsertföreningens orkester i Stockholm under Tor Aulin och samma år även i Göteborg. Detta år blev han vikarierande organist i Storkyrkan, där han blev ordinarie organist så sent som 1918. Under 1910-talet ägnade han sig i stor utsträckning åt kyrklig vokalmusik; bland annat var han en av de fyra utgivarna av körsamlingen Musica Sacra, som blev officiell repertoarsamling för kyrkokörer och som han själv bidrog till med flera verk. Han var dessutom engagerad i arbetet med nytt missale för Svenska kyrkan, till vilket han också komponerade musik. Ett annat uttryck för Fryklöfs kyrkomusikaliska och liturgiska intresse var hans arbete med att rekonstruera gudstjänster utifrån historiskt material, något som resulterade i en Julmässa 1917 och en Birgittavesper i februari 1918, båda framförda i Storkyrkan.

Fryklöf åtnjöt högt anseende och stort förtroende bland kolleger, i kraft av sin konstnärliga och pedagogiska kompetens i förening med ett lugnt och auktoritativt sätt.  Han var ogift men var en utpräglad sällskapsmänniska med en stor vänkrets. En av hans närmaste vänner var hans chef, konservatoriedirektören och tonsättaren Bror Beckman, som också blev den som ordnade hans musikaliska kvarlåtenskap.

Fryklöf var ständigt intresserad av att vidareutveckla sina kunskaper och han knöt gärna också internationella kontakter; hans musik utkom, förutom i Sverige, även på förlag i Danmark, Tyskland och Frankrike. Under 1919 planerade han att fortbilda sig hos den tyske katolske prästen och tonsättaren Peter Griesbacher, som i sin kyrkomusik sökte förena den strängt arkaiserande cecilianismen med modern senromantik, en syntes som låg väl i linje med Fryklöfs egna konstnärliga strävanden. Han planerade också nya profana kompositioner i större format: kammarmusik med piano och ett orkesterverk. Men i början av mars 1919 drabbades den dittills kärnfriske Fryklöf av den i hela Europa grasserande spanska sjukan, lunginflammation tillstötte och efter bara några dagars sjukdom avled han den 11 mars.

Verk

Fryklöfs produktion är inte av stor omfattning, något som inte enbart kan förklaras med hans korta levnadstid utan också med hans tidskrävande engagemang på andra områden, främst pedagogisk och kyrkomusikalisk verksamhet i förening med olika uppdrag inom Musikaliska akademien och Svenska kyrkan. Hans tonspråk håller sig inom senromantikens ramar men har, särskilt i de senare verken, en omisskännlig personlig prägel. Här finns både avancerad harmonik och arkaiserande drag som kan sättas i samband med hans musikhistoriska intresse och som tar sig uttryck i ett stundom modalt inspirerat tonspråk och en förkärlek för kontrapunktiskt skrivsätt och polyfona former. Ett tecken på Fryklöfs förmåga att integrera sinsemellan vitt skilda influenser är att han till sina förebilder räknade såväl den apollinske Carl Nielsen som den dionysiske Max Reger.

Instrumentalverk

Fryklöfs första orkesterverk (odaterat) är ett Allegretto för stråkorkester, som även finns i en version för piano. Hans debutverk, Konsertuvertyr op. 1, blev också hans enda fullbordade komposition för symfoniorkester.

Sonata à la legenda för violin och piano (i en senare utgåva från 1947 med korrigerad italiensk titel, Sonata alla leggenda) blev ett av Fryklöfs sista verk och räknas i dag av många som den främsta av hans instrumentalkompositioner. Hans övriga kammarmusikproduktion inskränker sig till en tidig, otryckt sonatsats, även den för violin och piano.

Det största av Fryklöfs pianoverk är fugan i ciss-moll, som 1909 vann Musikaliska Konstföreningens tävling och året därpå publicerade i föreningens prestigefyllda serie av notutgåvor. I samlingen 8 mindre pianostycken ger tonsättaren prov på lekfullhet och originalitet; en av miniatyrerna, den recitativiska ”Strömkarlen”, saknar såväl taktstreck som kadensbildningar. Vid sidan av ytterligare ett tryckt verk, Impromptu i A-dur, finns ett tiotal mindre pianostycken i manuskript.

Fryklöf komponerade även för sitt huvudinstrument, orgeln. Vid sidan av några mindre stycken märks här två ensatsiga kompositioner i större format: strama Passacaglia, där viss inspiration från Reger kan märkas, och Symfoniskt stycke, där Fryklöfs personliga tonspråk är fullt utvecklat, med skarpa kontraster mellan kärv dramatik och pastoral idyll. Båda verken utgavs postumt av Musikaliska Konstföreningen (1929 respektive 1926).

Vokalverk

För sina solosånger valde Fryklöf mestadels dikter av samtida svenska och skandinaviska poeter, bland dem Erik Axel Karlfeldt, Vilhelm Ekelund och Sven Lidman samt Thor Lange och Vilhelm Krag. Två mindre samlingar trycktes under tonsättarens livstid − To Digte af Thor Lange op. 2 och Sånger för en röst och piano (sex sånger fördelade på två häften), vartill kommer 17 otryckta sånger, däribland två till orkester.

Fryklöfs körmusik är nästan uteslutande sakral, och han använder ofta texter ur psalmboken. Till skillnad från instrumentalverken är körsångerna i huvudsak homofont hållna, med en flödande melodik och en harmonik som, utan att förlora i uttryckskraft, saknar den kärvhet som kan förekomma i instrumentalverken. Förutom de sju hymner som han komponerade för samlingen Musica sacra, utkom endast två av hans körsånger i tryck under hans livstid. Han förberedde också en utgåva med tyska versioner av fem körhymner (huvudsakligen ur Musica sacra), ett projekt som dock aldrig realiserades. Det stora flertalet av sångerna är för blandad för, men hans mest älskade körhymn, ”Han på korset, han allena”, är satt för diskantkör med orgel; den blev känd då den togs in i den mycket spridda samlingen De ungas hymnarium (1933). Ett tiotal sånger förblev otryckta.

Till vokalmusiken kan också räknas de liturgiska melodier som Fryklöf komponerade för 1918 års utgåva av Missale för Svenska kyrkan.

Sverker Jullander © 2013