Liv

Bakgrund, familj, studier

Ferdinand Fröding föddes i Karlstad den 12 augusti 1826 som son till brukspatronen Jan Fröding och Gustava Branzell. Hans konstnärliga anlag har beskrivits som ett arv från modern, som var litterärt och musikaliskt bildad. Genom henne kunde Fröding (och därmed hans son Gustaf, den blivande poeten) räkna större delen av den värmländska kulturella parnassen som sina släktingar, bland annat Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér.

Fröding avlade studentexamen vid Hillska skolan i Stockholm och företog flera längre utlandsresor i bildningssyfte. Hans beläsenhet skall ha varit omfattande. Förutom en uppgift om sånglektioner i Paris är hans musikutbildning inte närmare känd. Efter studierna slog Fröding in på den militära banan och avancerade till löjtnant. Vid faderns död 1858 utsågs han till familjebolagets disponent.

Stimulerande för Frödings konstnärliga intressen blev äktenskapet med Emilia Agardh (1827−1887), dotter till professorn i Lund, sedermera biskopen i Karlstad, Carl Adolph Agardh. Emilia hade en omfattande boklig bildning och litterär begåvning, men också färdigheter i pianospel, sång och dans.

Redan under skoltiden hade Fröding utmärkt sig som celeber sällskapsmänniska, och i det rika sällskapsliv som under 1850-talet florerade på de värmländska herrgårdarna, i de militära kretsarna och i residensstadens salonger blev han en gouterad person. Han framträdde som sångare, diktare, tonsättare och skådespelare och förkroppsligar i någon mening bilden av den värmländske ”kavaljeren”. Det är okänt vad han komponerade under denna tid, men troligtvis var operetten Krinolinhataren under arbete − en komedi om tidens kvinnomode som Fröding, enligt familjen, dock förstörde.

Vid sidan av de livsbejakande yttre dragen framträdde emellertid tidigt hos Fröding en depressiv läggning med neurotiska inslag som med åren skulle fördjupas. Detta har lyfts fram som en bidragande orsak till att han 1860 tvingades bort från familjebolagets styrelse och därefter aldrig var yrkesmässigt verksam. Situationen komplicerades ytterligare av att hustrun Emilia samtidigt drabbades av psykisk ohälsa vid tiden för sonen Gustafs födelse.

Sångsamlingarnas tillkomst

Ferdinand Frödings konstnärliga intressen verkar dock bara temporärt ha hämmats av dessa omständigheter. Under loppet av ett par år publicerar han två sångsamlingar på Abr. Hirsch förlag om vardera fyra sånger: Fyra sånger vid pianoforte (1863) under synonymen ”Martinus”, och Sånger vid pianoforte (1865) i sitt riktiga namn. 1860-talets samlingar följdes på 70-talet upp av ytterligare sex solosånger publicerade i olika tidskrifter. Texterna var skrivna av författare som då rönte stor popularitet: Elias Sehlstedt, Thekla Knös och F.A. Dahlgren m.fl.

Redan i sin ungdom hade Fröding visat intresse för religiösa frågor och efter familjens flytt till Kristinehamn 1867 − vid den tiden ett centrum för frikyrklig väckelse − fördjupades detta. Religiositetens påverkan på hans psyke har tolkats olika av Frödingforskare, men litterärt och musikaliskt ser den ut att ha varit stimulerande. Han publicerade artiklar med religiösa betraktelser och 1874 trycktes hans mest omfattande musikaliska arbete: Tjugotre tre- och fyrstämmiga andliga sånger. Texterna var till viss del skrivna av honom själv och hustrun. Samlingen innehåller lovsånger, morgon- och aftonbetraktelser, sånger vid kristna högtider, sommarsånger och hemlandssånger. De var sannolikt avsedda att användas vid gudstjänster såväl som i hemmen.

Trots personliga motgångar, familjesorger och sjukdom odlade Ferdinand Fröding sitt stora musikintresse livet ut. Att han skulle ha haft aspirationer på att göra en musikalisk karriär – som antytts av Frödingforskare – är dock tveksamt. Däremot framstår det som troligt att hans musikaliska verksamhet kan ha påverkat sonen Gustaf Frödings konstnärliga utveckling.

Verk

Enligt familjetraditionen var Ferdinand Frödings komponerande omfattande, men ett stort antal verk − såsom Krinolinhataren − förstördes av honom. De i dagsläget kända kompositionerna är uteslutande vokalverk: sånger för en röst och piano och för vokalensemble.

Fröding tillhör en kategori amatörtonsättare på 1800-talet som var verksamma på landsorten. Hans kompositioner − väl anpassade till amatörmusicerandets förutsättningar − speglar sannolikt ett litterärt och musikaliskt ideal som under denna tid florerade i borgerliga miljöer utanför de större städerna. Valet av texter visar en faiblesse för det sentimentala och idylliska, vilket också är en välfunnen beskrivning av musikens uttryck.

Solosångerna kan karaktäriseras som lyriska visor, där melodiken är det centrala. Strofisk reprisform dominerar. Pianot har små för-, mellan- och efterspel, men i övrigt en ren ackompanjerande funktion. I harmoniken förekommer mellan- och växeldominanter relativt ofta. Regelrätta modulationer är däremot sällsynta och leder då huvudsakligen till parallelltonarten. Enkelheten till trots uppvisar sångerna en god satsteknisk utformning och visar att Fröding besatt habila kunskaper inte bara i pianospel och sång utan också i musikteori. Stilistiskt utgår sångerna från tidens dominerande strömning i Sverige; en i huvudsak tysk klassicistisk-romantisk tradition, där influenser från svensk folkvisa tillfört vissa inhemska stilelement.

De flesta av ovanstående kännetecken kan också tillskrivas de tre- och fyrstämmiga andliga sångerna. Satsbilden är homofon; melodin är förlagd till den översta stämman och de övriga följer genomgående not mot not. Melodiken är visartad och även om vissa melodiska och harmoniska vändningar anknyter till äldre psalmrepertoar, är den musikaliska utgångspunkten snarare tidens frikyrkliga väckelsesång.

Dan Olsson © 2015