Liv

Studier

Jenny Fahlstedt studerade vid Kungl. Musikkonservatoriet i Stockholm 1865−67 samt 1869. Hon bedrev också studier i Paris för Pauline Viardot García i sång och för Alphonse Duvernoy i piano, troligtvis omkring 1880.

Åren på scenen

Som operettsångerska debuterade Jenny Fahlstedt 1869 eller 1870 och gjorde succé i roller som krävde scenisk utstrålning och spelhumör. Med utgångspunkt från vilka roller hon sjöng tycks hon ha varit en subrett med god höjd och vokal lätthet. Hon turnerade också i landsorten.

Bland hennes operettroller kan nämnas titelrollen i Lille hertigen av Charles Lecocq, Ginetta i Tjufskyttarne och Fragoletto i Frihetsbröderna av Jacques Offenbach, Anna i Peder Rank och hans fästmö av Olof Hermelin, Louise i De öfvergifna och Alice i Svensken i Paris. Det är inte svårt att hitta positiva utlåtanden om hennes prestationer på scenen. Så recenserades hennes prestation i byxrollen Tamerlan i Ett bröllop i Paris: ”Den pojken måste ni se […] en parisisk gamin […] lif och eld i hvarje åder, hvarje muskel […] hjerta i bröstet; fröken Fridorff har gjort furore i denna gossroll”.

Musikskola i hemmet

1877 gifte sig Jenny Fridorff med Anders Johan Fahlstedt och lämnade enligt Svenskt porträttgalleri scenen 1879. Hösten 1883 satte hon in annonser om musikundervisning i piano och sång, och från 1885 annonserade hon med sina lärares namn som referens, Pauline Viardot García och Alphonse Duvernoy, ”från vilka certifikat finnas till benäget påseende”. Hon fortsatte annonsera under ett antal år och verkar ha drivit sin skola ända in på 1890-talet.

Den 19 januari 1894 dog Anders Johan Fahlstedt. Jenny Fahlstedt fortsatte sin undervisning och publicerade också de flesta av sina kompositioner under 90-talet. Någon gång framträdde hon som sångerska, och så sent som den 5 mars 1905 kunde man läsa i Dagens Nyheter: ”Musikafton gifves i dag kl. half 9 e.m. i nya pelarsalen, Norrlandsgatan 21, af fru Jenny Fahlstedt med biträde. Programmet upptager flera violin- och piano-solo-nummer samt sång.”

Verk

Jenny Fahlstedts huvudsakliga produktion utgörs av vokalmusik, sånger för en röst och piano, en genre där många kvinnor kände sig hemma. Ett undantag är hennes allra tidigaste verk, en sorgmarsch till minne av sångarkollegan Louise Michaëli. Den utannonserades på följande sätt: ”Till Louise Michaelis minne har fröken Jenny Fridorff (vid Mindre teatern) egnat en af henne komponerad sorgmarsch, som finnes att tillgå i musikhandlen à 75 öre. Förtjenar att spelas” (Dagens Nyheter 5/3 1875).

En del av sångerna har påfallande enkel och visartad karaktär, såsom ”Vill du hålla mig kär?” som framförts under vigslar även i nutid. Genremässigt kan de flesta av hennes sånger klassificeras som salongsmusik, men det finns ett par sånger med fransk text som skiljer ut sig från de andra. I häftet Tvenne Sånger med Piano med titlarna: ”La Primevère” och ”Jo Jo!” som kom ut 1888 bryter hon i den första sången upp mönstret av fyrtaktsgrupper och skapar en friare form. Sången innehåller också förslag på utsmyckningar. Den andra sången som också skiljer sig från de andra är ”Le Volontaire de 1870”, en patriotisk sång i marschtakt med fransk text som gavs ut i Paris.

År 1895 gav hon ut ett häfte med barnvisor med samlingstiteln Kvirilitt, 10 visor för de små, på Abraham Lundquists förlag. Recensenten i Aftonbladet uppskattade sångerna, men ansåg att de inte kunde jämföras med Alice Tegnérs barnvisor. Dessutom borde Jenny Fahlstedt akta sig för ”så talrika taktförändringar som i Kycklingarna”. Hon är också representerad i Elsa Upplings duettsamlingar för flickskolornas högre klasser. I Svenska Dagbladet den 21 december 1899 kritiserades samlingen för att innehålla material av andra rangens tonsättare, såsom Jenny Fahlstedt.

Betydelse

Jenny Fahlstedt drog sig tillbaka från scenen ett par år efter det att hon gift sig. Det sågs inte alltid med blida ögon i borgerliga kretsar att en gift kvinna fortsatte framträda som opera- eller operettsångerska. Från 1883 drev hon sin musikskola i hemmet. Trots det kan man läsa i Svensk Musiktidning den 1 november 1906 att hon startade skolan först när hon blivit änka, fastän den vid den tidpunkten hade funnits i drygt ett tiotal år. Varför man på så sätt valde att förminska hennes pedagogiska gärning är oklart. Det kan vara slarv eller också ett försök att framställa det som att hon inte yrkesarbetade som gift kvinna. Vilket det handlar om lär vi aldrig få veta.

Iwa Sörenson von Gertten © 2016