Det är inte helt korrekt att beteckna Maria Frykholm (1832−1871) som tonsättare, även om hon bevisligen komponerade. Begreppet tonsättare har associationer som i hennes fall leder fel. Maria Frykholm var snarare ordets konstnär: författare, dramatiker och översättare, vilken i samband med sin textproduktion också komponerade.

Liv

Maria Barbara Frykholm växte upp i Älgå bruk som ligger rakt väster om Arvika, alldeles intill Glafsfjorden − då ett mindre järnbruk med spiksmedja och stångjärnshammare. Hennes far var brukspatronen Olof Frykholm, tillika delägare i bruket, själv uppvuxen i Frykerud som son till en klockare. Olof Frykholm var gift med Maria Christina (f. Rothstein) som kom från Kristinehamn. Hemmet i brukets herrgård var säkert en stimulerande miljö. En bror till Maria Frykholm, Nils Fredrik, blev distriktschef vid Statens järnvägar, en annan bror, Johan Ludvig, avancerade till marindirektör och chef för ingenjörsdepartementet vid flottans varv i Stockholm. Man måste föreställa sig att föräldrahemmet innehöll många kulturella inslag, musik med största sannolikhet, förmodligen också litteratur i olika former.

De biografiska uppgifterna om Maria Frykholm är annars få och mycket svårfångade. Mer är känt om hennes verk än om hennes person som därigenom framtonar som smått gåtfull. Det återstår således en hel del arkivforskning, innan hennes livsbana kan tecknas med detaljer.

Efter uppväxten i Älgå verkar hon ha flyttat direkt till Stockholm, dit för övrigt också föräldrarna flyttade senast 1853, sedan de lämnat Älgå i slutet av 1840-talet för några år i Arvika, där fadern med mindre framgång drev ett repslageri. I mantalslängden antecknas hon som ”litteratrice”, vilket meddelar att hon försörjde sig som författare − en nog så ovanlig omständighet för en ensamstående kvinna vid denna tid. Sannolikt kunde hon leva som författare tack vare stöd från fadern. Men å andra sidan arbetade hon mycket flitigt, för att inte säga hektiskt.

Dessvärre finns inga uppgifter om hur Maria Frykholm skolades i musiken. Men man kan förutsätta att hon i unga år fick lära sig spela piano. Med tanke på hennes komponerande bör hon ha tagit lektioner i musikämnen, gissningsvis sedan hon flyttat till Stockholm.

Det cirkulerar uppgifter om att Maria Frykholm tidvis bodde i både Paris och New York, uppgifter som är svåra att styrka. Hon kan också ha bott i Norrköping under en period. Enligt Svenskt boklexikon gifte hon sig och tog efternamnet Frisk. Förutom i de verk som utgavs under pseudonymer, står hon dock som Maria Frykholm. Hon avled 1871 i Paris, 39 år gammal, på väg till New York.

Verk

Som flera andra tonsättare vid denna tid intresserade sig Maria Frykholm för folkmusik, i hennes fall folkvisor. Hon tecknade själv upp visor, fastän omständigheterna kring hennes uppteckningsarbete inte är kända. Och hon arrangerade sina uppteckningar för röst och piano, vilket var det vanliga. Hon fick två samlingar utgivna av Abraham Hirsch − en med folkvisor från hennes hemlandskap Värmland (1854) och en från Östergötland (1860). Vistexterna i Värmlandssamlingen finns på både svenska och tyska. Översättningarna till tyska gjordes av Wilhelm Bauck, vid denna tid en av de ledande gestalterna i Stockholms musikliv. Det är obekant om översättaren engagerades av Maria Frykholm eller förläggaren. Skulle Frykholm vara initiativtagaren till den tyska parallelltexten, visar det i så fall en liten glimt av hennes kontaktnät i det stockholmska musiklivet.

Men hennes huvudsakliga intresse fanns ändå i författandet som hon började mycket tidigt med. Första tryckta texten är ett bidrag till antologin Rosa som kom ut 1854 och där större delen av den dåtida parnassen medverkar. Ungefär samtidigt, då hon alltså var 22 år gammal, skrev hon komedin En god uppfostran under signaturen Arima − det var länge vanligt att kvinnor framträdde som författare och tonsättare under en pseudonym. Hennes enaktare hade premiär den 23 februari 1855 på Mindre teatern.

Hennes fortsatta engagemang i Stockholms teatervärld handlar om översättningar, eller egentligen en kombination av översättningar och bearbetningar. ”Fritt översatt” står det i regel i annalerna. Bland dem finns den ursprungligen franska vaudevillen En af dem måste deran!, iscensatt 1859 på Ladugårdslandsteatern (vid nuvarande Östermalmstorg). På samma scen och samma år sattes en annan vaudeville upp, Det sällsamma testamentet eller Också ett Parisäpple var namnet på en vaudeville, där Maria Frykholm under pseudonymen Bror Casper översatte en tysk bearbetning av ett franskt original. Men hon försåg också pjäsen med ”originalkupletter”. Våren 1860 hade Huller om buller, benämnd ”skämt i en akt”, premiär där − en översättning av ett tyskt original. Den korta tiden mellan dessa uppsättningar berättar att Maria Frykholm måste ha arbetat febrilt med sin penna.

Under pseudonymen Bror Casper gav hon 1860 ut samlingen Strödda träsnitt med dess två ”musikbilagor”: sångerna ”Friaren” och ”Den öfvergifna”. Boken, som innehåller dikter, artiklar och noveller, ingick i en serie med namnet ”Godtköpsromaner”. En anmälan i Post- och Inrikes Tidningar meddelar: ”Af de två musikbilagorna är den första ganska täck”. Båda verken karakteriseras av dess skapare som ”försök i folkvisors anda”, där Maria Frykholm således använder sina insikter från insamlandet av folkvisor. Sångerna är verkligen folkmusiklika, melodiösa, i god mening enkla och försedda med en pianosats som de flesta av tidens hempianister borde klarat av.

Boken innehåller för övrigt en läsvärd artikel med rubriken ”Vårt musikaliska Sverige”, där författaren med sakkunskap och engagemang kritiserar tillståndet i landets musikliv. Hon vänder sig mot den dåliga dansmusiken, där hennes detaljrika jämförelser med Köpenhamn visar att hon måste ha vistats i denna stad. Vidare kritiserar hon kammarmusiken och operautbudet − och ger samtidigt insiktsfulla beskrivningar av främst Stockholms musikliv.

Åren 1860−61 redigerade Frykholm tidningen Läsning i hemmet: När och fjärran samt fick följetongen Nyårsnatten publicerad i Aftonbladet 1861. Därtill svarade hon också för översättningen Amtmannens döttrar, en roman av den norska författaren Camilla Collett (originalutgåva 1854/55, svensk utgåva 1863). Boken handlar om möjligheten för den kvinnliga huvudpersonen att självständigt välja sin make och synliggör därmed tidens könskonventioner.

Maria Frykholm anges som textförfattare till några bevarade visor, där man lätt kan tänka sig att de tillkommit i sceniska sammanhang. Inga melodiskapare finns angivna, vilket lämnar utrymme för spekulationer om att hon också har gjort melodierna.

Gunnar Ternhag © 2015