Liv

Richard Engländer föddes i Leipzig den 17 februari 1889 som son till föräldrar som då nyligen hade konverterat från judendomen till evangeliska kyrkan. Fadern Bernhard Engländer var riksrättsråd, modern född Pringsheim (därmed släkt med Katia Mann). Richard Engländer fick utmärkt instrumentalundervisning vid Thomasskolan, bland annat i orgel för Karl Straube. 1908 inledde han avancerade musikstudier i Berlin, och etablerade livslång kontakt med forskare som Johannes Wolf (musikhistoria) och Max Friedländer (konsthistoria). Via Hermann Kretzschmar fick han även goda kontakter vid stadens konservatorium. 1916 promoverades han till Dr. phil. på en avhandling om Johann Gottlieb Naumanns operaproduktion. Under 1920- och 30-talen var Engländer aktiv i Dresden, bl.a. som musiklärare och repetitör vid operan.

1939 kom Engländer som landsflyktig till Sverige, och mottogs av Anna Söderblom, bekant med Engländers föräldrar sedan maken Nathan Söderbloms tid som teologiprofessor i Leipzig 1912−14. Engländers medförda cembalo togs i bruk i Uppsala domkyrka och var en av de första som blev regelbundet använd vid konserter i Sverige. Under 1940-talets nyväckta intresse för barockmusik anlitades Engländer som continuospelare i hela landet, ofta på Drottningholms slottsteater. I Uppsala domkyrka framförde han under detta decennium många i Sverige då obekanta verk av Johann David Heinichen, Johann Kuhnau, Nicola Porpora med flera.

När Engländer av Carl-Allan Moberg rådfrågades om huruvida svensk musikforskning formellt borde knytas till universitets- eller musikhögskolemiljön förespråkade han det förra. Moberg blev professor i ämnet vid Uppsala universitet 1947, och Engländer docent året därefter − han fick professors namn 1965. Från 1953 var Engländer musikrecensent i Upsala Nya Tidning. Han var medarbetare i flera statliga utredningar på musikområdet. I ett antal program i Sveriges Radio behandlade han musiken i olika historiska kvinnors kretsar.

Verk

De flesta av Engländers kompositioner tillkom under en av två perioder av större aktivitet, en under ungdomstiden i Tyskland 1900−20, en under hans första period i Sverige, 1939−1950. Han komponerade ofta verk som gåva till vänner och välgörare. Ett exempel på detta är cellosonaten i d-moll, hans första komposition i Sverige, skriven som gåva till Barbro Sigréus.

Musicerande på äldre instrument och inom äldre repertoarer ger avtryck även i Engländers egna kompositioner, till exempel i hans Sonata da camera i D-dur för viola da gamba och cembalo. Hans kammarmusikaliska produktion var avsedd för mindre sammanhang, offentligt framträdde han planmässigt endast med historisk musik. Ett undantag från detta mönster utgör de vokalverk på svenska som trycktes och fick viss spridning i landet, däribland hans manskörssånger från 1940-talet.

Mattias Lundberg @ 2016