Tidiga år

Hinrich Christoph Engelhardt föddes 1694 i Karlskrona som son till stadsmusikanten och organisten Johan Melchior Engelhardt. Han anställdes 1723 som organist i hemstaden och berömdes då för sin ”nogsamt bekante skickelighet och erfarenhet”. Förmodligen hade han då gått igenom de studier och den praktik som han sedan har åberopat: orgelstudier för Gottlieb Nitauff och verksamhet i ”namnkunnige capeller utomlands i Tyskland och Danmark”. Organisttjänsten i Karlskrona varade i tre år, under ständig kamp från Engelhardts sida för att få reparera en orgel som var nersliten och bristfällig, något som aldrig skedde.

Domkyrkoorganist och director musices

När tjänsten som domkyrkoorganist i Uppsala förklarades ledig 1727 sökte han och fick den. Valet av Engelhardt stöddes av universitetskanslern, ärkebiskopen och landshövdingen, som intygade hans musikaliska skicklighet, men det fanns ett problem. Organisttjänsten var av tradition sammankopplad med director musices-tjänsten vid universitetet, och från det hållet mötte Engelhardt motstånd. Astronomen Eric Burman hade innehaft båda musiktjänsterna, men skulle nu fråntas dem sedan han blivit professor i högre matematik. Han drev till sin död 1729 en process mot Engelhardt för att få behålla musiktjänsterna. Burman, som hade skrivit ett par avhandlingar om musikämnen och hade utvecklat ett collegium musicum i Uppsala − regelbundna musikövningar med studenter och professorer − menade att ”en alldeles ostuderad, samt i språken och poesien olärd person” som Engelhardt inte kunde klara av den akademiska sidan av arbetet, inklusive umgänget med studenter. Hans synpunkter fick stöd från flera av professorerna i universitetets styrelse, konsistoriet.

Därmed inleddes en lång serie av konflikter mellan konsistoriet och Engelhardt. Anklagelser från båda sidor är rikligt dokumenterade i protokollen. Redan 1729 klagar Engelhardt på att de åtta studenter som hade musikstipendier från universitetet mot att de musicerade på årets stora kyrkohögtider, och som därmed utgjorde kärnan i det akademiska kapellet, inte fanns på plats när de skulle. Studenterna å sin sida svarade att Engelhardt var hatad av dem ”för sitt häftiga lynne”. Det häftiga lynnet skiner igenom i många sammanhang efter detta. De återkommande bråken har gett Engelhardt ett dåligt eftermäle i historieskrivningen. En av motsättningarna rörde huruvida kapellet skulle delta i universitetets firande av kungafamiljens födelsedagar, något som inte var reglerat i stadgarna och som Engelhardt opponerade sig emot.

I det privata förde Engelhardt en lång och påfrestande process mot hustrun, Margareta Klynder. Han anklagade henne för otrohet och hon honom för brutalitet, och det slutade med skilsmässa 1737. Samma år sade Engelhardt upp sig som organist, för att 1743 återta tjänsten, som han sedan innehade fram till 1764, då han sjuttio år gammal blev entledigad från sina båda musikertjänster. Då hade den akademiska musiken inte fungerat alls ”på flera år”. Förutom Engelhardts eventuella brister fanns det ekonomiska faktorer som bidrog till det: musikstipendierna, som var tänkta som grunden för ett fungerande musikkapell, hade kraftigt urholkats av inflationen, och domkyrkans dåliga ekonomi hade gjort att han under perioder inte hade fått ut sin lön. Han dog året efter sin uppsägning.

Domkyrkomusiken

Samtiden hade också positivt att säga om Engelhardts verksamhet. Några år efter hans tillträde, 1730, invigdes den nya, moderna domkyrkoorgel som Johan Nikolaus Cahman hade byggt. Det var den främsta i dåtidens Sverige, och det var Engelhardt som ansvarade för den och spelade på den. Här ifrågasattes han inte − tvärtom hade han lämnat tydliga ”prof af sin capacitet wid det kostsamma Orgelwärkets handterande”. Den samtida musikhistorikern Abraham Hülphers räknar honom också till de organister som ”gjort nytta” i landet.

Konkreta uppgifter om domkyrkomusiken under Engelhardts tid har tyvärr inte bevarats. Det är däremot omvittnat att det akademiska kapellet på 1740-talet varje vecka höll konserter med fritt inträde för universitetets studenter och lärare, vilket var en modernisering jämfört med det tidigare slutna musicerandet i collegium musicum och ett steg mot senare tiders offentliga konserter. 1758 fick Engelhardt beröm från konsistoriet för den vackra passionsmusik han lett, förmodligen Giovanni Battista Pergolesis Stabat mater.

Den engelhardtska notsamlingen

Engelhardt tycks ha medverkat i Kungl. Hovkapellet i Stockholm vid vissa tillfällen, och det gjorde även hans son, Carl Diedrich Engelhardt, som hörde till musikstipendiaterna i Uppsala. Carl Diedrich, som så småningom blev kunglig livmedikus och bosatte sig i Göteborg, donerade 1798 sin fars notsamling, inte till Uppsala utan till Akademiska kapellet i Lund.

Samlingen omfattar cirka 750 nummer och innehåller förmodligen det som spelades av det akademiska kapellet i Uppsala, även om man inte kan veta att alla dessa noter var i bruk där. Det i särklass frekventaste tonsättarnamnet i samlingen är Georg Friedrich Händel; därefter kommer Carl Heinrich Graun, Johann Adolf Hasse, Johan Helmich Roman och Antonio Vivaldi, sedan en uppsjö av tonsättare, en del av dem ihågkomna idag men flertalet bortglömda.

I Engelhardts samling finns delar av den musik som han ställde i ordning för promotioner vid Uppsala universitet. Det är till stor del stycken hämtade från olika verk i tidens smak, av till exempel Händel, Graun och Johan Agrell, troligen kompletterade med musik av Engelhardt själv. Han eller någon annan har försett de vokala delarna med texter anpassade till de akademiska högtiderna. 

Egna kompositioner

I samlingen ingår även fjorton kompositioner av Engelhardt själv. En enda av dem är instrumental, en fyrsatsig sonat för violin eller flöjt och basso continuo, i en stil inte så långt från Händels. Resten är kyrkomusik för en eller flera röster, stråkar och basso continuo. Några av verken har enkel form, kort format och en koralliknande vokalstil. Dit hör ett av de två tyskspråkiga verken, Straf mich nicht, daterat Helsingborg 1720.

Andra kompositioner är rikare, med längre instrumentala förspel och mer differentierade sångpartier. Sångstämman är några gånger konstfull i italiensk stil, och effektiva imitationer finns mellan instrumenten. De två verk som går att datera till 1730, Klagesång över ärkebiskopen Mathias Steuchius och musiken till jubelfesten för Augsburgska trosbekännelsen, hör båda till denna grupp.

Den mest omfattande av Engelhardts kompositioner är en musik till Marie bebådelsedag som har åtta korta sektioner och en koral. Värda att framhålla är också Af jordens mörka grav för Kristi himmelsfärdsdag för sopransolo, stråkar och två trumpeter och den ensatsiga musiken till första advent med kör och soloinsatser av sopran och tenor.

Anders Edling © 2016