(Svenskt Porträttarkiv)

Studieår och första arbeten

Ernst Ellberg antogs som elev vid Kungl. Musikkonservatoriet i Stockholm 1886. Studierna omfattade instrumentation och komposition för Joseph Dente, som varit elev till bland andra Franz Berwald, samt violin för Johan Lindberg, som hade studerat för både Ferdinand David och Joseph Joachim. Under en tid studerade han även trombon. Redan efter ett år som student vid Musikkonservatoriet började Ellberg, vid sidan av studierna, tjänstgöra som violaspelare i Kungl. Hovkapellet.

Efter de år 1892 avslutade studierna fortsatte Ellberg sin verksamhet som musiker i Hovkapellet. Utöver arbetet som musiker tjänstgjorde han på Kungl. Teatern (idag Kungl. Operan) med jämna mellanrum även som repetitör och dirigent vid framföranden av framförallt baletter, bland annat hans egen En sommaridyll som uruppfördes 1899. Även en tid efter att han slutat som altviolinist i Hovkapellet och efterträtt Dente som lärare vid Musikkonservatoriet ledde han föreställningar på Kungl. Teatern, bland annat uruppförandet 1907 av sin egen balett Askungen.

Tonsättaren Ellberg

Sin tonsättardebut hade Ellberg gjort 1890 med stråkkvartetten i Ess-dur. Året efter kom Introduktion och fuga för stråkorkester som uruppfördes på Kungl. Teatern 1894, samma år som han tilldelades Statens tonsättarstipendium, som han erhöll till 1896. Då hade han redan två år tidigare färdigställt uvertyren i f-moll. 1895 kom stråkkvintetten och tre år senare baletten En sommaridyll.

Men det var framförallt D-dursymfonin från 1896 som drog uppmärksamheten till sig. Lennart Hedwall skriver i Den svenska symfonin att även om Ellbergs symfoni inte kan anses vara särskilt personlig, utmärker den sig ändå för sin smidiga temabehandling ”med ofta fint växande och karaktärsfullt kontrasterande perioder”. Hedwall påpekar också att några avsnitt i andra satsen är i en ”närmast Berwaldsk anda”.

Ellbergs lärare Dente hade ju också varit elev till Berwald och man kan på goda grunder anta att Berwalds symfoniska repertoar grundligt studerades under lektionerna med Ellberg. I sin egen musik hade Ellberg visat prov på stor skicklighet i instrumentation och orkesterbehandling, och med hans genom Dentes djupa kännedom om Berwald fick han 1909 uppdraget från Berwaldstiftelsen att utforma ett partitur till Sinfonie capricieuse, utifrån Berwalds efterlämnade skisser. Symfonin uruppfördes 1914 efter Ellbergs partitur.

Den samtida kritiken var inte särskilt generös mot Ernst Ellbergs egen musik. Hans baletter ansågs sakna bärande uttryck, melodisk särart och dramatik. Lite besynnerligt verkar emellertid klandret att baletten Askungen saknade egentlig humor.

Under många år arbetade Ellberg med operan Rassa som belönades med andra priset i Operans tonsättartävling 1947. I en intervju i samband med tillkännagivandet av priset berättade Ellberg att det inte var någon modern opera och att handlingen utspelar sig under drottning Kristinas regeringstid: ”Den går mer i den gamla stilen. Den har ett lapskt motiv, men vem som skrivit libretton skall tills vidare vara en hemlighet.” Ett halvår senare dog Ellberg.

Den pedagogiska gärningen

Ellberg hade lämnat Hovkapellet 1905 för att dels fokusera på sitt eget komponerande, dels (och framför allt) att lägga energi på undervisningen vid Musikkonservatoriet där han från 1903 till 1933 undervisade i komposition, kontrapunkt och instrumentation, och därefter ytterligare tio år i instrumentation för den militära musikdirektörsexamen. Ellberg fick professors titel 1916.

Förutom med partituret till Berwalds Sinfonie capricieuse är det också som pedagog Ellberg gjort starkast avtryck i det svenska musiklivet. Bland hans många elever finns, för att bara nämna några namn, Gunnar de Frumerie, Ivar Hellman, Lars-Erik Larsson, Oskar Lindberg, Seth Svanholm, David Wikander och Waldemar Åhlén. Det finns också många historier om Ernst Ellberg som i sin personlighet förenade sirlig elegans med bohemisk lättsinnighet. Under sina lektioner spridde han gärna sarkastiska anmärkningar som fördes vidare bland eleverna. Det sägs också att elever som såg till att möta honom under den dagliga morgonpromenaden med hunden i Humlegården alltid kunde räkna med insiktsfulla samtal. Kanske säger också följande Ellbergreplik, som ska ha fällts under en av Humlegårdspromenaderna, något om hans karaktär: ”Om folk bara ville sitta hemma om kvällarna och spela stråkkvartett, så skulle det aldrig bli något elände eller några revolutioner i världen!”

Göran Persson © 2016