Liv

Från Værne kloster till Ministerhotellet

Likt en norsk Mathilda Gyllenhaal, Bettina von Arnim eller Rahel Värnhagen såg statsministerfrun Alette Due till att en nimbus omgav hennes hem, Ministerhotellet på Blasieholmen i Stockholm. På denna mötesplats för norska besökare i Stockholm och allt staden hade att bjuda på av börd och talang sjöng hon duetter med kung Oscar II och bidrog till att skapa vänskapsband mellan Norge och Sverige som överlevde ländernas dramatiska skilsmässa 1905. Hon var medlem av Harmoniska sällskapet och blev hedersledamot av Kungl. Musikaliska akademien år 1850.

Due föddes i Værne kloster i sydöstra Norge den 28 februari 1812. Hon var dotter till Anne Cathrine Stockfleth (1785−1865) och Valentin Sibbern (1779−1853). Som ung bidrog hon till underhållningen på slottet i Kristiania, genom såväl musicerande som medverkan i tableaux vivantes och i smärre franska dramatiska verk i slottets stora sal. Med en harpist bakom kulisserna framställde hon den heliga Cecilia med harpan. Femton år gammal förlovade hon sig med den dubbelt så gamle, blivande norske statsministern Frederik Gottschalk Haxthausen Due (1796−1873) och som 16-åring gifte hon sig med honom.

Med sin skönhet, sin konversationstalang, sin vackra sångröst och sin älskvärda personlighet blev Alette Due en attraktion vid Ministerhotellet i Stockholm som den norske statsministerns hustru. Redan 1840 blev hon emellertid en central hovdam med titeln statsfru hos drottning Desirée. Trots detta hade hon tid att komponera, och om hennes sångröst sades att om hon hade valt att utbilda sig och framträda offentligt, så skulle hon ha blivit världsberömd. Hennes alt hade en silverklingande timbre, och hon beskrivs som en fantastisk interpret, som även ackompanjerade sig själv på harpa.

Under vinterns två till tre musikaliska soaréer, då Due själv uppträdde, förenade hon enligt Fredrika Bremers novell ”Fru Dues Hus” det inre allvaret med sitt glada väsen. Under den stränge hovsångaren Isak Bergs ledning träffades ett musikaliskt sällskap regelbundet i hennes hem för att framföra kör- och solosånger. Under instuderingen till soaréerna, som frekventerades av kungahuset, inriktade man sig på att uttrycka musikverkens innersta mening så att allt − från del till helhet − kunde göras gällande i fulländad harmoni. På sommaren förlades träffarna till landet, Villa Fjeldstuen (vid Skansen), där Dues vän Jenny Lind ofta kom på besök.

Till Wien och åter till Norge

1858 tog Alette Dues bror Georg Christian Sibbern över som statsminister och paret Due blev stationerade i Wien 1858−71. Också här attraherade deras hem en intelligenskrets.

När paret flyttade tillbaka till Kristiania i juli 1873 talade Alette Due ”svorsk”, men gjorde sig snart hemmastadd igen och blev eldsjälen i stadens välgörenhetsverksamhet och gav även ekonomiskt stöd till offentliga konserter. Som överhovmästarinna på slottet i Kristiania samlade hon också en musikalisk krets, där det svenska kungahuset ingick vid besöken i staden och hon fortsatte sjunga duetter med Oscar II. Efter makens död besökte flertalet av kungahusets medlemmar festerna hon höll på det lilla lantställe hon hade byggt på Værne klosters grund, som 1877 fick besök av ingen mindre än ”kejsarprinsen” Louis-Napoléon Bonaparte. Alette Due dog i Kristiania den 7 maj 1887.

Kompositioner

Av Alette Dues kompositioner trycktes bara de två pianovalserna La Rose et Réséda (under signaturen ”A.D.”) samt solosångerna ”L’Exilé”, Romance (med text af Xavier Marmier) och Romancer med piano componerede og Hendes Kongelige Höghet Prindsesse Eugenie underdanigst tilegnede. Som tonsättare var Due starkt kritisk till ”modern” och ”formlös” musik. Hon upplevde att mycken samtida musik hade oklara melodier och präglades av disharmonier. Hon ställde sig även kritisk till samtidens extroverta konsert- och solonummer.

Camilla Hambro  © 2016