Liv

Edouard Du Puys härkomst är oklar och säkra uppgifter om födelseår saknas. Redan i tidig ålder visade han prov på stor musikalitet, fick tidigt undervisning i framför allt violin och konserterade redan som barn. Omkring 12 år gammal kom han till Paris för att undervisas i violin av Charles Chabran och piano av Jan Ladislav Dussek. År 1786 anställdes han som violinist vid hovet hos prins Henrik av Preussen i Rheinsberg. Efter ett par år fick Du Puy avsked och tillbringade en tid med resor i Tyskland och Polen innan han kom till Stockholm 1793. Prins Henriks hov och det svenska hovet hade en släktrelation, eftersom prinsen var bror till Gustav III:s mor Lovisa Ulrika. Gustav III:s syster, Sophia Albertina, besökte prins Henrik i Rheinsberg en längre period 1788, alltså under den tid då Du Puy var där. Kanske kan det ha haft betydelse för att han sökte sig just till Sverige.

I Stockholm gjorde sig Edouard Du Puy snabbt känd som en skicklig violinist och han gav tidigt egna konserter. Han anställdes i Hovkapellet 1793, men utvisades 1799 från Sverige i den oroliga politiska tid som rådde då. Därefter levde han i Köpenhamn, där han fick anställning både som violinist och sångare vid den kungliga teatern. 1809 utvisades han även därifrån och vistades sedan en tid i Frankrike. När Jean Baptiste Bernadotte valts till tronföljare återvände Du Puy till Sverige och utnämndes till hovkapellmästare 1812. Den posten innehade han sedan till sin bortgång 1822. Från 1819 var hans verksamhet påverkad av hälsoproblem och han fick allt svårare att utföra sitt arbete. Det sista året leddes Hovkapellet i praktiken av Johan Fredrik Berwald.

Som hovkapellmästare hade Du Puy en central position i Stockholms musikliv. Han var en erkänt skicklig violinist, och samtida skribenter framhöll hans lätta, briljanta spelstil, förenad med god smak och förträfflig intonation. Hans skicklighet kom väl till pass i den undervisning för stråkmusiker som han bedrev och där bland andra Johan Fredrik och Franz Berwald med stor sannolikhet deltog. Han var också en mycket god orkesterledare och bidrog starkt till en genomgående förbättrad spelkvalitet i Hovkapellet. Du Puy var rotad i den franska traditionen men medverkade också till att tyska verk efterhand fick inträde på operascenen.

Edouard Du Puy var också en framgångsrik sångare och aktör. Han framträdde i ett stort antal opéra-comique-föreställningar liksom i titelrollen i Mozarts Don Juan, som han kreerade vid den svenska premiären 1813. Hans röst var en behaglig baryton med stort omfång. Genom att falsettera i de höga registren och utnyttja sitt stora omfång i de lägre kunde han utföra både tenor- och baspartier.

Både som kapellmästare, tonsättare, violinist och sångare var han mycket uppskattad av sin samtid, något som framgår inte minst av de många minnesord och berättelser som publicerades i samband med hans bortgång. Du Puy invaldes som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1795.

Verk

Merparten av Edouard Du Puys omfattande produktion trycktes aldrig och endast ett mindre antal manuskript är kända idag. Av tre violinkonserter från 1790-talet, en klarinettkonsert i E-dur (framförd 1811), en fagottkonsert i c-moll (framförd 1812) samt en flöjtkonsert i d-moll (1814) är endast flöjtkonserten utgiven. Du Puy komponerade en stor mängd sånger samt manskörer. En del av dessa hade först framförts i sceniska verk, som en trio ur pjäsen Agander och Pagander, som blev ett mycket populärt manskörsstycke. Ett par duetter för violin, ett par solostycken för piano samt ett par sånger och körstycken gavs också ut.

Du Puy var skolad i den franska traditionen och hans musik omnämns ofta som lättsam och melodisk. Den gick helt i linje med fransk opéra-comique, som dominerade repertoaren på Stockholmsoperan ännu under 1810-talet, med verk av exempelvis Nicolas Dalayrac, Niccolò Isouard och François Adrien Boieldieu. När den tyska, nyromantiska musiken började framföras i större utsträckning på 1820-talet, kunde Du Puys musikstil stundtals kritiseras såsom varande för lättsinnig och inriktad på vad man uppfattade som ytlig utsmyckning.

Verk för operascenen

Du Puys anställning som hovkapellmästare innebar att han komponerade musik både för operascenen och för speciella ceremoniella tillfällen. För operascenen skrev han bland annat divertissementen Föreningen 1814 och Balder 1818. Föreningen tillkom på direkt önskan från kronprins Karl Johan, för att högtidlighålla unionen med Norge. Med folkliga sånger och danser firades den nya unionen och hela verket avslutades med en hyllningssång till unionens kung. Balder skrevs för Karl XIV Johans kröning 1818. Som brukligt i ett divertissement blandas visartade solosånger, duetter och körer med en sceniskt gestaltad berättelse. I divertissementets första del är rollpersonerna figurer ur den nordiska mytologin, som berättar om den svenska historien och placerar in den nye kungen i denna historia. I andra delen följer en rad korta sånger och danser, som framförs av representanter för olika delar av Sverige: en bonde, en gruvarbetare, en sjöman, en soldat och en flicka sjunger korta sånger i folkvisestil om sitt land och sin kung. Divertissementet blir både god underhållning, en lojalitetsförklaring till den nye regenten samt en uppvisning av nationell gemenskap. Egentligen skulle kröningen firats med en stor opera i tre akter, Björn Jernsida, som Du Puy börjat komponera. Men operan fullbordades inte, förmodligen på grund av tidsbrist, och det mindre verket Balder framfördes istället.

Ett mycket populärt verk var sångspelet Ungdom och dårskap, som Du Puy medförde från sin tid i Köpenhamn. Där ville man i början av 1800-talet sätta upp Une folie av Etienne Nicolas Méhul, men på grund av det rådande krigsläget gick det inte att få noterna till Köpenhamn. Du Puy komponerade därför ny musik till librettot och sångspelet fick titeln Ungdom och dårskap. Han sjöng sedan huvudrollen upprepade gånger, både i Köpenhamn och Stockholm.

Ceremonimusik och smärre stycken för scenen

För ceremoniella tillfällen vid hovet skrev Du Puy musik för begravningar och kröningar. Hit hör musik till änkedrottning Sofia Magdalenas begravning 1813, Karl XIII:s begravning och Karl XIV Johans kröning 1818, samt till änkedrottning Hedvig Elisabeth Charlottas begravning 1818.

Bland Du Puys verk finns också en stor mängd arrangemang och kompositioner av framför allt danser och uvertyrer. Det hörde till hovkapellmästarens uppgifter att förse verksamhetens olika evenemang med musik, både genom egna kompositioner och arrangemang. Danserna sattes samman till längre baletter som framfördes av Operans balettkår. Uvertyrerna användes som inledning av operakvällen. Funktionen av öppningsstycke märks tydligt i verken, som har snabba tempi och energiskt rytmiska motiv i melodistämman. En hel del av de här uvertyrerna kom senare att fungera som fristående instrumentalstycken i konsertsammanhang.

Betydelse

Du Puy var av stor vikt för Stockholms musikliv vid 1800-talets början. Med sin kontinentala utbildning som musiker och tonsättare bidrog han till att höja nivån bland musikerna i Hovkapellet. Hans insatser som violinist och sångare var viktiga både på operascenen och i konsertlivet. Hans kompositioner framfördes både i det offentliga musiklivet, i föreningar som Par Bricole och Frimurarna, samt i de borgerliga hemmens musicerande. Verken har dock endast i ett fåtal fall levt vidare till vår tid.

Karin Hallgren © 2015