Liv

Släktbakgrund, barndom och studieår

Släkten Drake af Hagelsrum är en från Västergötland under Vasatiden stammande frälsesläkt, av vilken Erik Drake räknas som anfader till den första yngre grenen. Drake föddes den 8 januari 1788 [sannolikt i Kisa]. 1820 gifte han sig med Elisabet Katarina Printzenskiöld, som kom att föda sex barn. Han avled den 9 juni 1870 i Stockholm.

Drake knöt under sin tid som student i Uppsala 1804−09 nära kontakter med en rad huvudsakligen östgötska nationskamrater, vilka kom att betyda mycket för hans senare verksamhet, både som tonsättare, musikteoretiker, skriftställare och administratör. Bland dessa fanns inom det tydligt Sturm und Drang-påverkade sällskapet Vitterhetens vänner skalderna Samuel Hedborn, Lorenzo Hammarsköld, Clas Livijn och P.D.A. Atterbom samt fornkännarna Vilhelm Fredrik Palmblad och Leonard Rääf. Samma personer var under det tidiga 1810-talet indragna i den romantiska ”fosforismen”, bl.a. med utgivande av tidskriften Phosphoros från Palmblads tryckeri. Drake höll sig publiceringsmässigt till stor del i bakgrunden och undvek även att dras in i de uppslitande personkonflikter på Uppsala universitet som följde, men framträdde i denna krets som den främsta musikaliska auktoriteten. Hans senare positioner i det svenska musiklivet var av stor vikt även för övriga i den romantiska kretsen, då rörelsen tidigt vänt sig mot de gustavianska ämbetsbärare och auktoriteter som Drake efter hand kom att efterträda på en rad viktiga poster inom musiklivet, i synnerhet inom Kungl. Musikaliska akademien.

Komposition och administration

Efter avlagd kansliexamen tog Drake under kortare tid kanslitjänst i Stockholm och fördjupade sig samtidigt i harmonilära, kontrapunkt och instrumentering för sin vän hovkapellmästaren Joachim Nicolas Eggert. Eggert kom också att vara periodvis bosatt hos Drake och Leonard Rääf på dessas gårdar i södra Östergötland från 1810 och avled på Rääfs gård Tomestorp 1813. Drake angav under hela livet Eggert som sin enda huvudsakliga kompositionslärare. ”Utgående från den Kirnbergska linjen” räknade sig Drake själv därigenom stå i elevsuccession till Johann Sebastian Bach (Bach−Kirnberger−Fleischer−Eggert). Drakes framhävande av Eggert även efter dennes död bör även förstås i samband med hans kritiska hållning gentemot den franska tradition som Eduard Du Puy, vilken efterträtt Eggert som hovkapellmästare 1811, ansågs representera. Cronhamn uppger att Drake också erhållit kompositionsundervisning av Karl Schwencke, även han tidvis bosatt hos Drake på Föllingsö, dock långt efter Eggerts död.

Drake blev invald som associée i Musikaliska akademien 1818 och som ledamot 1822. 1826 blev han Pehr Frigels biträde som lärare i musikteori och komposition vid akademiens undervisningsverk, 1830 ordinarie på samma post med professors titel. 1834 blev han inspektor för undervisningsverket och 1841 efterträdde han Frigel som akademiens sekreterare. I praktiken var han redan under Frigels tid även akademiens bibliotekarie, vilket framgår av förvärvs- och katalogarbete samt omfattande utrikeskorrespondens, men han tillträdde formellt i denna funktion först 1849. 1859 begärde han med hänvisning till synsvaghet avsked från sina befattningar och beviljades från och med 1861 en årlig pension om 2 000 riksdaler. Under sin tid vid akademien undervisade han totalt cirka 2 000 elever i de musikteoretiska ämnena samt i komposition, vilket innebär att merparten av alla under det senare artonhundratalet i Sverige verksamma kompositörer, musiker, kyrkomusiker och musiklärare stod i någon slags elevrelation till Drake. Hans systematiska totalkatalog över akademiens musikalier och litteratur 1839 är av stort historiskt värde för förståelsen av hur samlingarna byggts upp och använts under 1800-talet. Drake kunde som efterträdare på Frigels alla poster enligt Johan Magnus Rosén med fog säga ”l’académie, c’est moi”. Drakes myckna arbete inom den högre musikundervisningen och akademiens administration var dock till stora delar oavlönat och han levde delvis under ekonomiskt pressade förhållanden.

Skriftställaren och teoretikern Drake

Drake har efterlämnat ett omfattande skriftställarskap på musikens historiska, estetiska och teoretiska områden. Bland de skrifter som förtjänar speciellt omnämnande får räknas "Biografiska anteckningar öfver namnkunnige tonkonstnärer". Denna handskrift upptar 171 biografiska artiklar av olika längd, möjligen avsedda för publicering, men framförallt av stort internt värde för Musikaliska akademien. Vid sidan av för Drake tillgängliga lexikala uppgifter (från Mattheson, Gerber, Burney, Forkel m.fl.) finns även mycket som visar på vilken reception och rykte de upptagna tonsättarna fått lokalt i Sverige i början av 1820-talet.

Drakes läroböcker i harmonilära och kontrapunkt är de första i landet som direkt relaterar till en formaliserad studiegång, nämligen den i de olika klasserna på akademiens undervisningsverk. Läroböckerna kom också att tryckas och användas i en rad nya utgåvor långt efter Drakes död.

Verk

Huvudparten av Drakes vokal- och kammarmusik är skriven under perioden 1810−20. Han samlade många av dessa verk i en bunden autografvolym, nedskriven i Stockholm 1834. Drake förblev som kompositör i huvudsak sin ungdoms klassicistiska ideal trogen, och ansågs av Cronhamn kunna producera ”sångbara och osökta melodier” och en stämföringsmässigt fullkomlig sats inom alla för tiden kända stilar. Han gällde av samtida utsagor att döma för en av sin tids stora kontrapunktiker, trots att vi inte har något mer ambitiöst genomgående polyfont verk. Slutfugan i hans Stabat mater saknar exempelvis den typ av obligationskontrapunkt man kunnat förvänta sig i ett mer ambitiöst upplagt verk.

Två stråkkvartetter, den ena bara fragmentariskt bevarad, har tidigare tillskrivits Drake enligt uppgift från hans efterträdare som akademibibliotekarie, Wilhelm Bauck. Bägge anses i nuvarande forskningsläge (2014) snarare vara av Eggert.

Receptionshistoriska belägg saknas i många fall för de med lärda salonger intimt förknippade solosångerna och pianomusiken av Drake. Textförfattarna är inte sällan hämtade ur den egna kretsen (Geijer, Atterbom, Hammarsköld m.fl.) och i regel finns dedikationer till vänner, elever och välgörare. Drake har inte efterlämnat några större dedikations- eller beställningsverk.

Flera av Drakes större verk kan kopplas till ingående studier av tidigare verk i givna genrer. Stabat mater-sättningen är något av ett svenskt unikum för sin tid − en alternatimsättning, där endast de ojämna verserna av den medeltida sekvenstexten tonsatts, och de jämna avsetts för unison sång av sekvensmelodin. Detta är en tydligt historiserande praxis, som reflekterar Drakes studier i äldre kyrkomusik, samt hans kontakter med personer i kretsen runt Karl Proske i Regensburg. Det enda belagda framförandet av verket är vid åminnelsen av Drakes död vid akademiens högtidssammankomst 1871. En för det tidiga 1800-talet högst idiosynkratisk genre är deklamatoriet, där Drakes ”Sappho” med text av G.A. Silverstolpe är ett intressant bidrag.

Som upptecknare och bearbetare av folkvisor samarbetade Drake med Eggert, Rääf och Arvid August Afzelius. Drakes och Eggerts medarbetarskap gav Rääfs folkmusiksamlande en tyngd i musikkretsar som saknades i de flesta större utgivningsprojekt. ”Vem i Sverige vill upphäfva sig mot namnen Eggert och Drake, lagde till min erfarenhet i folksångerne…”, uttryckte Rääf i ett brev 1813. Det illustrerar Drakes ryktbarhet långt innan han tillträtt sina poster på Kungl. Musikaliska akademien.

Drakes arbete med melodierna till Bellmans poesi, i de av Sondén utgivna Bellmans valda skrifter, visar på mycket grundliga efterforskningar efter melodiernas ursprung, vilket kom att lägga grunden för senare Bellmanforskning.

Mattias Lundberg © 2014