Joseph Dente (1838−1905)

Symfoni d-moll, komponerad för stor orkester

1. Andante — Allegro, ma non troppo
2. Scherzo: Molto vivace e con brio
3. Andante
4. Allegro vivace

  • Tillkomstår: 1887
  • Verktyp: Symfoni
  • Dedikation: Till Albert Rubenson
  • Speltid: 30 min

Instrumentering (besättning)

2.2.2.2 / 4.2.3.0 / timp / str
NB: Trombonerna endast med i sista satsen

Exempel på tryckta utgåvor

Musikaliska Konstföreningen 1890

Beskrivning av verket

1. Andante d-moll 3/4, 20 takter, Allegro, ma non troppo alla breve, 231 takter, D-dur, 69 takter, totalt 320 takter
2. Scherzo: Molto vivace e con brio F-dur 3/4, 335 takter
3. Andante B-dur 4/4 (C), 123 takter
4. Allegro vivace d-moll alla breve, 357 takter


Verkkommentar

Symfonin i d-moll är Dentes enda symfoni. Den är konventionellt uppbyggd i fyra satser: ett allegro med långsam introduktion, följt av ett scherzo, en långsam sats och en final i raskt tempo. Tonartsföljden är d/D–F–B–d. Orkesterbesättningen är måttfull, med tromboner endast i finalsatsen och utan tuba och slagverk. Dentes gedigna erfarenhet som orkestermusiker och kapellmästare visar sig i hans handlag med orkestersatsen, där olika instrumentgrupper ställs ofta mot varandra, och det kan noteras att de tre första satserna inleds med enbart blåsarklanger (i första satsen även pukor). Det inledande andantet börjar suggestivt i pianissimo; ur en orgelpunkt i horn och trumpeter med puktremolo på dominanten A lösgör sig ett stigande motiv i fagotterna. I det följande allegrot tar stråkarna vid med ett uppåtsträvande, dansant huvudtema, utvecklat ur inledningsmotivet. Sidotemat, i F-dur, är besläktat med huvudtemat. I genomföringsdelen införs olika varianter av de båda temana (däribland huvudtemat i augmentation) och, som en kontrast till satsens stigande kärnmotiv, en imiterad sjunkande skala. En reminiscens av introduktionen bildar övergång till reprisdelen. Sidotemats inträde föranleder ett tonartsbyte till D-dur, och i satsens praktfulla avslutning återkommer huvudtemat i en durvariant. Scherzot är byggt på några enkla, men effektfullt utnyttjade rytmiska och melodiska idéer: synkopering med accenter på tretaktens andra taktdel, stigande treklanger, språng i oktaver och kvinter, och snabba sjunkande femtonsskalor. Trots en viss motivisk växling har satsen en enhetlig karaktär, och någon egentlig kontrasterande "triodel" finns inte. Andantesatsen karakteriseras av en dynamisk växling mellan ett avspänt, kantabelt huvudtema i jämn stegvis rörelse och mer dramatiska partier med dynamiska stegringar och varierad rytmik. En diskret men envist upprepad hornsignal spelar här en viktig roll. Satsen inleds med ett kort, kromatiskt förspel i horn och fagotter, som återklingar i den likaledes korta epilogen. Finalen, i ett slags sonatform, inleds med ett kraftfullt och energiskt motiv i snabba nedåtgående figurationer. Detta motiv återkommer ofta och spelar en viktig roll som förbindelselänk mellan satsens olika formdelar. Satsens två övriga viktiga teman (huvud- resp. sidotema enligt sonatformens nomenklatur) är båda sångbara och har (åtminstone inledningsvis) pianonyans och likartad instrumentation. Någon kontrastverkan finns alltså knappast mellan dessa teman, däremot i växlingen mellan dessa och det sammanbindande "figurationsmotivet". © Sverker Jullander, Levande musikarv


Mediafiler

Edition Levande Musikarv

Referenser