Foto från 1864. (Statens Musikverk)

Eduard d’Aubert introducerade i Sverige ett nytt ideal som skulle bli både betydelsefullt och långvarigt: den virtuose violinisten. Med sin skicklighet på instrumentet och sin kännedom om publikvinnande verk framträdde han flitigt i sina hemorter Göteborg och Stockholm, men också på många turnéer i övriga landet. Typiskt nog bär en av hans egna kompositioner namnet Polonaise à la Paganini.

Liv

Från Braunschweig till Göteborg

Eduard d’Aubert (Daubert) föddes 1813 i staden Braunschweig i sydöstra Niedersachsen. Om hans bakgrund, hans uppväxt och musikutbildning är ingenting säkert känt, men han växte troligen upp i en musikintresserad familj och bör ha fått en gedigen musikskolning. Han kom hur som helst 1832, 19 år gammal, till Göteborg tillsammans två ”steyermarkska alpsångare” för att framträda på Mindre teatern. Det var vanligt att turnerande artister lockade med exotism eller andra spektakulära inslag (”underbarn”).

De båda sångarna verkar snart ha försvunnit ur bilden. d’Aubert blev kvar i Göteborg, gissningsvis för att han kunde försörja sig som musiker där. Han blev snabbt delaktig i stadens framväxande musikliv, både det offentliga och det som pågick i privata sammanhang. Men han fortsatte också som turnerande konsertviolinist.

Etablering i Stockholm

1840 finns d’Aubert etablerad i Stockholm, en stad som skulle bli hans under resten av livet och som gav honom ännu bättre försörjningsmöjligheter. Han behöll dock länge kontakten med Göteborg genom brevväxling med bland andra Joseph Czapek och genom återbesök som konserterande violinist. I den nya hemstaden fortsatte han med sin huvudsyssla som var att spela inför betalande publik. Tidningsreferaten ger intrycket att han omedelbart rönte stor uppskattning. ”Herr d’Aubert är en ung virtuos, vars utmärkta framsteg i den nyare violskolans riktning man på de senare tiderna haft flera tillfällen att konstatera” (Aftonbladet 18/3 1842). d’Aubert företrädde en virtuos spelstil som tidigare knappast hade förekommit i Sverige, men som snabbt vann publikens gunst.

Vid sidan av framträdandena i Stockholm reste han ofta ut med sitt instrument. Uppsala var en återkommande konsertplats. Första besöket skedde 1839, således redan under Göteborgsåren. Hans turnéer var annars omfattande sett till tidens sätt att resa. 1840 besökte han Finland och Ryssland. Vissa gånger reste han på egen hand och ordnade som brukligt en pianist på konsertorten. Andra gånger turnerade han med någon annan musiker. Han hade inte någon fast samspelspartner.

Hans repertoar var − förstås − mycket violinistisk; han framträdde gärna med verk som tillät honom att visa upp sin goda behärskning av instrumentet. Konsertprogrammen visar att han hade god kännedom om samtida verk inom detta repertoarområde. Det var dock mera sällan som han framträdde med sina egna starkt violinriktade kompositioner.

Eduard d’Aubert anställdes som violinist i Hovkapellet 1841, han blev andre konsertmästare 1861, förste 1864 och slutade sin tjänst 1868.

Stadgade förhållanden

Eduard d’Aubert gifte sig 1847 med Ebba Bergström (1813−1860). Hustrun var en framstående pianist. Det hände vid flera tillfällen att paret gav egna konserter, både i Stockholm och på turnéer. Ebba d’Aubert verkade också som pedagog, med Elfrida Andrée som en av hennes elever.

1864 blev d’Aubert lärare i violinspel vid Kungl. Musikkonservatoriet. Han efterträdde Andreas Randel och arbetade i denna tjänst till 1872. d’Aubert tycks ha varit lika uppskattad som pedagog som han var som musiker. Bland framgångsrika elever kan nämnas Joseph Dente, Adolf Fredrik Lindroth, Anna Lang-Wolseley och Fridolf Book. Han utnämndes till professor 1868. I Johan Peter Cronhamns historik över Musikaliska akademien nämns att d’Aubert skrivit en violinskola ”som snart kommer att utgifvas”. Den nådde emellertid aldrig trycket.

Fastän d'Aubert hade dubbla anställningar − ingen av dem dock på heltid − fortsatte han sitt offentliga musicerande. Särskilt omtalade är hans framträdanden tillsammans med kollegerna i Hovkapellet Adolf August Berens (violin), Adolf Fredrik Lindroth (violin) och Heinrich Mollenhauer (violoncell) i De la Croix’ salonger vid Brunkebergstorg 1863.

Eduard d’Aubert var därtill en uppskattad medlem av Mazerska kvartettsällskapet. Han utsågs 1869 till sällskapets musikchef och medlem av dess direktion. ”Hans drygt treåriga tid som musikchef var för sällskapet en glansperiod, både musikaliskt och medlemsmässigt” (150 år med kammarmusik, 1973). Hans engagemang var uppriktigt; han testamenterade en violin (Paolo Maggini) och en altfiol (Gaspar da Salo) till sällskapet.

Eduard d’Aubert valdes in i Kungl. Musikaliska akademien 1849 som ledamot i den s.k. första klassen. Vid samma tillfälle invaldes hustrun Ebba d’Aubert till associé i akademien. Eduard d’Aubert avled i Stockholm 1873.

Verk

Eduard d’Aubert var musiker, pedagog och tonsättare − i den ordningen. Sina stora insatser gjorde han således i de båda förstnämnda rollerna. Hans komponerande är nära knutet till hans musikerskap genom att alla verk har en soloviolin i förgrunden. Verktitlar som Variations brillantes, Introduction et variations sur un thème très favori och ovan nämnda Polonaise à la Paganini talar sitt tydliga språk vad gäller kompositionernas karaktär. Det är därmed inte svårt att föreställa sig att verken skrevs för interpreten d’Aubert. Om de över huvud taget spelats av någon annan solist än upphovsmannen är okänt.

Hans violincentrerade verk är av två slag, dels för violin och ensemble (från kammarmusikformat till orkester), dels för violin och piano. Fördelningen speglar sannolikt upphovsmannens behov av lämpliga verk att framträda med. Solostämmorna är tekniskt mycket krävande, fulla med idiomatiskt utformande löpningar, d.v.s. anpassade till d’Auberts förmåga på instrumentet och till hans önskan att förtrolla sin publik. Pianostämmorna, däremot, är betydligt beskedligare när det gäller spelteknisk nivå. Vid pianot satt, åtminstone på turnéerna, en tillfällig ackompanjatör som snabbt skulle lära sig verken. Dessutom var det knappast någon i publiken som lyssnade till ackompanjemanget − solisten stod ensam i rampljuset.

Ett flertal av hans kompositioner är variationsverk, en tacksam verktyp att framträda med. Kompositioner i variationsform skapade omväxling, kunde överraska och gav dessutom d’Aubert möjlighet att i ett och samma stycke demonstrera sitt register.

Bara några få av d’Auberts kompositioner är daterade. Det är därför omöjligt att säga något säkert om när han var aktiv som tonsättare. De fåtaliga dateringarna ger ändå antydningar om att han komponerade under en stor del av sina år i Sverige. Ett par kompositioner är signerade i Djuvarp som ligger i Lekeryd utanför Huskvarna, dock okänt vad som fick d’Aubert att vistas där.

Gunnar Ternhag © 2015