Greve G. A. H. H. von Callenberg föddes i Muskau i kurfurstendömet Sachsen (dagens Bad Muskau på gränsen mot Polen). Efter freden i Hubertusburg 1763 blev det möjligt för den unge Callenberg att resa och han valde Genève för universitetsstudier. Han fortsatte därefter sin bildningsresa i Italien och Frankrike, där han även gifte sig, för att sedan återvända till Sachsen. Under en period tjänade Callenberg som kammarherre vid hovet i Dresden.

Tiden i Sverige
Efter första hustruns och den nyfödda sonens olyckliga bortgång 1771 ska Callenberg ha velat söka sig bort från hemtrakten. Han valde att följa med en släkting som blivit utsett till kursachiskt sändebud till det svenska hovet. Callenberg tycks snabbt ha kommit in i inflytelserika kulturella och vetenskapliga kretsar i Sverige och den språkbegåvade greven ska snart ha lärt sig prata hygglig svenska. Callenberg var även musikaliskt välutbildad och omtalas i Gerbers biografiska musiklexikon (1790) som "virtuos" cembalist och pianist. Möjligtvis är det Callenberg som döljs bakom formuleringen "en utländsk Herre, som spelar en clavecin-konsert" från generalrepetitionen 8 november 1771 för en planerad kavaljerskonsert i Stora Riddarsalen i Stockholm. Konserten blev dock inställd på grund av landssorgen efter kung Adolf Fredrik.

13 april 1772 invaldes Callenberg som första utländska ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. Han deltog i åtminstone två av de fyra abonnemangskonserter som Akademien arrangerade i maj 1772, där ledamöter och "Musique-kännare" medverkade. Vid den första konserten spelade Callenberg cembalo tillsammans med A. N. von Höpken (flöjt) och sångerskan Elisabeth Olin med dotter; vid den andra konserten spelade Callenberg solo.

Vid voteringen för inval i Kungl. Vetenskapsakademien i maj 1772 föll däremot Callenberg igenom. Då ingrep Vetenskapsakademiens grundare A. J. von Höpken och hävdade värdet att ha utländska ledamöter av betydande rang och börd. Greve Callenberg hade dessutom översatt von Höpkens minnestal över Tessin till franska, senare utgivet 1774 i Dresden, och han invaldes därefter.

Återkomsten
Callenbergs vistelse i Sverige blev emellertid kort. Det för hälsan bistra svenska klimatet, i kombination med att han stod i begrepp att ersätta sin far som ståndsherre över Muskau, ledde till att Callenberg redan under sommaren 1772 inledde återvändandet. Det skedde via Göteborg – där han kom att väljas in i stadens Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle – följt av en vidare omväg genom England, Flandern och Holland. Att det fanns förhoppningar på att Callenberg skulle kunna vara nyttig för svenska politiska intressen framgår av Gustav III:s nära rådgivare C. F. Scheffer fortsatte brevväxla med Callenberg under de följande åren. Callenberg övertog 1774 ståndsherreskapet över Muskau och – enligt Röhdes panegyriska nekrolog – ägnade han återstoden av sitt liv åt filantropi, vetenskap och musik.

Verk
Av greve Callenbergs kompositioner kan några menuetter kopplas till vistelsen i Sverige, vilka bevarats i ett flertal handskrifter. Dessa ingår bland de sex så kallade Kröningsmenuetterna, för två violiner och basso, som sannolikt skrevs till festligheterna vid Gustav III:s och Sofia Magdalenas kröning 29 maj 1772. Övriga bidragsgivare var hovkapellmästaren Francesco Uttini, hovkapellisten Eric Ferling och hovkanslisten och sångaren Carl Stenborg. Samtliga dessa tonsättare var även frimurare liksom von Höpken och stormästaren Scheffer, som Callenberg också hade kontakt med – hans egen koppling till frimureriet är dock okänd. Möjligheten finns därför att Kröningsmenuetterna var en hyllning från musikaliska frimurare till Gustav III, deras nye höga beskyddare.
Callenberg har i RISM-katalogiseringen tillskrivits tre av Kröningsmenuetterna, där den första menuetten i en källa i stället anger Ferling som upphovsman. Dessa menuetter var troligtvis avsedda som dansmusik vid balerna i samband med kröningen och de följer samtida konventioner för menuetter avsedda för social dans.
Callenberg fick senare publicerat sex sonater för cembalo eller piano och violin hos Hummel i Berlin (1781).

Mathias Boström © 2022