Tidiga år

Thomas Byström var son till affärsmannen och riksdagsmannen Anders Byström (1724−1802) som 1788 också valdes till Helsingfors politieborgmästare. Thomas Byström kan tidigt ha fått viss musikalisk undervisning, men han sändes redan 1785 till Reval, där möjligheterna till en mer allsidig utbildning var större. Det är okänt vem eller vilka som var hans lärare, men de torde kunna sökas bland Reval-gymnasiets kantorer eller andra framstående musiker som kapellmästaren Michael Andreas Tewes och pianisten Carl Friedrich Agthe.

Den militära banan

Thomas Byström flyttade 1787 till S:t Petersburg, där han genomgick Kejserliga artilleri- och ingenjörskadettskolan med officersexamen 1791. Han fick undervisning i språk och troligen även i musik. Efter att ha sökt svensk tjänst antogs han 1792 som underlöjtnant vid Svea artilleriregemente i Stockholm. Samma år förordnades han som kompaniofficer vid Krigsakademien på Karlberg, där han också gav piano- och violinlektioner och åtminstone 1794 fungerade som musiklärare. 1799 avlade han svensk artilleriexamen.

Byström vistades 1805–06 i Pommern som stabsadjutant i Gustav IV Adolfs generalstab, blev 1806 kapten och 1807 adjutant vid artilleristaben. Under finska kriget tjänstgjorde han som major i högkvarteret på Åland som kungens överadjutant. Han användes sedan som tolk vid de rysk-svenska fredsförhandlingarna och blev från 1809 anlitad som ”translator” vid Kungl. Maj:ts kansli i tyska och franska språken.

Även efter statsvälvningen 1809 fortsatte Byströms militära karriär, som ledde till att han 1813 utnämndes till överstelöjtnant. På grund av en omorganisation av artilleriförvaltningen drogs Byströms tjänst i krigskollegiet in 1816, och han tog då det drastiska steget att än en gång träda i rysk tjänst. Men efter endast tre månaders vistelse i S:t Petersburg återvände han till Stockholm och fann sig då stå utan inkomstmöjligheter, då han saknat tillstånd att gå i främmande makts tjänst.

Byström hade nu endast sin blygsamma translatorslön att leva på, tills han 1818 erhöll tjänsten som klaver- och orgellärare vid Musikaliska akademiens undervisningsverk. 1825 fick han en befattning inom Krigskollegium och 1827 rätt att återinträda i svenska armén. Sedan 1806 var han sekreterare vid Kungl. Krigsvetenskapsakademien, där han blivit ledamot redan vid dess stiftande 1796. Byström tilldelades Svärdsorden 1832.

Den musikaliska banan

Byströms musikaliska renommé måste ha varit avsevärt, då han redan 1794 blev den första finlandsfödde ledamoten av Kungl. Musikaliska akademien. Byström hörde bland annat till. överståthållaren Anders Fredrik Skjöldebrands musikcirkel och lät höra sig som både pianist och violinist. Han började framträda som tonsättare 1794 i Musikaliskt Tidsfördrif och publicerade där fram till 1800 nio sånger, de tidigaste enkla strofiska visor men några av de senare (”Då jag var liten”, ”Den lyckliga barndomen” och ”A ma Guitarre”) närmast genomkomponerade och med växelrikt ackompanjemang. I Musikaliskt Tidsfördrif trycktes också ett stort variationsverk för piano, Air Russe Variée (1798−99), och en elegant och livfull polonäs (1805).

Som Byströms förnämsta verk är hans tre sonater för klaver med violin, som han 1800 i Stockholms-Posten förgäves sökte prenumeranter för. Men tack vare förmedling av en vän i Pommern blev sonaterna tryckta 1801 av Breitkopf & Härtel i Leipzig. Verken som trots en viss dominans av pianostämman kan betecknas som äkta ”duettsonater”, är alla tresatsiga och hållna i en klassicistisk stil med sångbar tematik och drivande dynamik och även med överraskande satsmässiga och harmoniska friheter.

Märkligt nog fortsatte inte Byström sin lovande tonsättarbana, men han utgav 1821 en svensk översättning av Vierlings lärobok i generalbas och komposition, Läran om generalbasen, som av Musikaliska akademien anbefalldes till användning vid universitet, kyrkor och skolor; boken har sitt särskilda värde genom Byströms egna kommentarer och förtydliganden.

När Byström 1818 blev klaverlärare vid Musikaliska akademiens läroverk, utbildades där endast kantorer och organister; antalet elever växlade under hans tid mellan 6 och 31 med ett medeltal kring 20. Klaverläraren skulle också undervisa i orgelspel, men detta blev 1824 ett självständigt ämne, och därmed minskades Byströms lön med hälften. 1833 drogs hela undervisningen i pianospel in och Byströms redan ansträngda ekonomi blev närmast ödelagd. Om hans goda anseende som pedagog vittnar att han utsågs till pianolärare för kronprins Oscar, sedermera Oskar I.

Att de ekonomiska problemen alltmer tog överhand märks inte minst av bouppteckningen efter Byström, där skulderna är mer än fyra gånger så stora som tillgångarna. Byström var sedan 1809 gift med Carolina Asping, och paret fick tio barn, nio söner och en dotter. Tre av sönerna dog i späd ålder, men två skulle komma att ägna sig åt musiken, Johan Thomas (f. 1810) och Oscar Fredrik Bernadotte (f. 1821).

Lennart Hedwall © 2014