Liv

Hildur Broström föddes den 1 september 1865 i Ljungs församling i Östergötland. Hildur var andra barnet i en syskonskara om sex personer. Föräldrar var Hedvig Carolina Fredrika Broström, född Sylvander (1841−1914) och Oskar Broström (1834−1874). Efter faderns död 1874 flyttade familjen från Stjerntorp i Östergötland till Uppsala och det förefaller som om Hildur Broström var skriven här under resten av sitt liv. Någon familjebildning finns inte dokumenterad, vilket också gäller flera av syskonen. Hon avled i Uppsala 21 juli 1948.

De flesta av Broströms tryckta kompositioner i manuskriptsamlingen har en egenhändigt skriven dedikation till Hedda Leijonhufvud − med ”vördnad”, ”vänskapsfullt”, eller ”med vänskap och tillgifvenhet”. Hedda Leijonhufuvud var med all sannolikhet Hedda Johanna Theresia Leijonhufvud (1877−1949) född på Åkerö Säteri, Bettna i Södermanland och sedermera bosatt på Lidingö. Vid Broströms död 1948 fick Hedda Leijonhufuvud sannolikt ”ärva” den musikaliska kvarlåtenskapen.

Ett manuskript med titeln ”Amoroso” är tillägnat friherre Knut Bonde. Denne skrev i Svenska Dagbladet en kort men vackert hållen nekrolog till Hildur Broströms minne i vilken han beskriver Broströms personlighet: ”Hon var en högst musikalisk personlighet men framför allt en fint bildad kulturmänniska av det slag som börjar bli allt mera sällsynt i denna specialiseringarnas tidsålder. Hildur Broström var också en trofast vän, vars minne länge kommer att leva bland dem som haft den stora förmånen att lära känna henne och framför allt bland ’Ölänningsmarschens’ tusen-tals gamla vänner.”

Komponist

Hildur Broströms musikaliska utbildning är inte känd. Som tonsättare skrev hon huvudsakligen pianostycken av populärmusikalisk art. Det 20-tal kompositioner som trycktes inom perioden 1893−1902 var alla inom tidens populära salongs- och dansmusikgenrer. Den stora efterfrågan av de genrer Broström skrev i visar det aktiva hemmusicerandets breddning inom borgerliga miljöer från 1880-talet fram till radions genombrott. Tiden sammanfaller också med en musikalisk nationalism och ett nyvaknat intresse för folkliga traditioner som utgör en bakgrund till denna dansvurm.

Nottrycken såldes med hjälp av vackert tecknade, ofta romantiska försättsblad av anonyma illustratörer. Titlar och illustrationer kunde också vara knutna till programmusikaliska betydelser. Det gäller den nämnda ”Öländingsmarschen”, vars popularitet säkert i hög grad berodde på denna koppling. På det vackra färgomslaget visas ölandshästar i olika gångarter och dessa återfinns också i noterna: hästarna kan ”sätta sig i marsch” och ”trava” men också ”krångla, bliva ystra och istadiga”. I senare annonser marknadsfördes Broström som ”Komponisten av den populära Öländings-marschen”.

Även om Broströms musik speglar den musikaliska smaken vid sekelskiftet har några stycken motstått tidens tand. Förutom ”Öländingsmarschen” gäller det schottisen ”Upsalaminnen” som integrerats i den svenska spelmanstraditionen, framför allt inom dragspelsgenren. Den som främst förknippats med melodin är Calle Jularbo som spelade in den tre gånger, den första gången redan 1913. Den finns med i filmen om dennes liv, ”Kalle Karlsson från Jularbo” (1952). ”Upsalaminnen” förekommer också i en scen i Mai Zetterlings film Älskande par från 1964.

Stil

Formellt kan kompositionerna delas i två grupper. Den första gruppen utgörs av de modernare dansformerna − galopp, schottis, hambo, polka etc. − som i de flesta fall har en tredelad marschliknande formstruktur med en trio i mitten och en da capo-del. Liksom de flesta av Broströms kompositioner har de en introduktion och coda vilket ger en avrundad musikalisk formkänsla.

Den andra formtypen utgörs av valserna som har en mer avancerad svitliknande struktur, där olika valser avlöser varandra. Valserna presenteras i skiftande tonarter, ibland med modulationer utefter kvintcirkeln. Även här har kompositionerna en introduktion och coda men nu av lite tyngre slag; även mellanspel mellan valserna förekommer. Valserna får betraktas mer som musik att spela och lyssna till, än som dansmusik. Förebilderna är valssviter av Johann Strauss m.fl.. Pianistiskt ansluter sig satsfakturen till tidens salongsmusik − ibland brutna treklanger med förslagsnoter, ibland med mer pianistisk utformning. I harmoniken är Broström som mest avancerad sett utifrån genrens perspektiv: modulationer, kromatik och mediantik är ofta förekommande men även kromatisk parallellföring av ackord.

Manuskript

Vid sidan av de tryckta noterna finns ett trettiotal kompositioner i manuskript och autografer i Musik- och teaterbiblioteket. Samma genrer som i de tryckta kompositionerna återkommer här. Trots ibland identiska titlar är i dessa fall inget av manuskripten gemensamt med de tryckta verken. I manuskripten förekommer ofta ändringar av titlar och ett och samma stycke kan existera under olika namn.

I samlingen ingår framförallt flera större valser med nämnda svitstruktur. Här märks kanske framför allt valsen ”Con amore” som sin titel till trots inte är identisk med den tryckta kompositionen med samma namn. Bland manuskripten återfinns också en fin liten samling med åtta lätta melodiska pianostycken ”På lediga stunder” som antyder en eventuell pedagogisk verksamhet.

I Knut Bondes memoriam står att läsa: ”Sedermera har många kompositioner utkommit, men de vackraste lämnade hon aldrig ut”. Det till formatet tyngsta av dessa icke publicerade alster är klaverutdraget till kantaten ”Columbus” för manskör med soli och orkester. Handlingen rör Christoffer Columbus upptäckt av Amerika 1492: i den första, något operamässiga delen härskar oron över att varken nå det nya landet eller möjlighet att återvända hem, ett missmod delat av Columbus och hans besättning. Första delen avslutas med att utkiken ropar ’land’ och den glädje och förtröstan som då sprids hos besättningen återspeglas i den andra delens mer kantatliknande hyllning till Columbus.

Bertil Wikman © 2016