Liv

Uppgifterna om Hanna Broomans liv före 1847, då hon tillträdde en tjänst som lärare vid Kungl. Teaterns elevskola, är få. Hennes fosterfar, sångaren Jan Erik Brooman, dog när hon var 14 år och ingenting är känt om hennes familjeförhållanden efter det. Det är sannolikt att hon arbetade som lärare i språk och piano redan innan tjänstgöringen vid Kungl. Teatern. Vid elevskolan antogs vid denna tid också många barn från enkla förhållanden, som utöver utbildning för scenen också skulle få undervisning i allmänna ämnen. Hanna Brooman undervisade därför i språk, kristendom och historia samt i viss mån också i pianospelning. Hon tycks ha varit en uppskattad lärare och i många sammanhang framhålls hennes välvilliga inställning och engagemang för de unga eleverna.

Parallellt med arbetet vid Kungl. Teatern bedrev Brooman privatundervisning i språk, sång och piano. Under sommarmånaderna, när möjligheterna till försörjning som lärare vid en institution inte fanns, undervisade Brooman i enskilda familjer. De många annonserna om privatundervisning under sommaren, som hon kontinuerligt publicerade i dagspressen, antyder att det var mödosamt att försörja sig som ensamstående lärarinna i Stockholm vid den här tiden. Mot slutet av sitt liv sökte hon också ”plats som värdinna hos en enkling, der barn finnas”.

När Kungl. Teatern firade 100-årsjubileum 1882 belönades artister och tjänstemän vid de kungliga teatrarna med medaljer för förtjänstfulla insatser. Hanna Brooman uppmärksammades dock inte vid detta tillfälle, något som kommenterades i pressen. En insändare framhöll särskilt hennes outtröttliga arbete med att lära de unga eleverna grundläggande kunskaper på ett kärleksfullt och nitiskt sätt. Några av eleverna blev senare framstående artister, som Mathilda Ebeling, Louise Michaëli och Mina Gelhaar. Påföljande år tilldelades Brooman en kunglig medalj för sin långa tjänstgöringstid och året därpå fick hon pension från den kungliga kassan och lämnade därmed sin tjänst.

Hon avled 1887 och vid jordfästningen i S:t Jakobs kyrka deltog sångare från Kungl. Teatern med musik.

Verk

Det finns inga kända uppgifter om Hanna Broomans eventuella musikutbildning. Bevarade verk är samtliga sånger med pianoackompanjemang. Sångerna är strofiska, med en pianostämma som har en sångstödjande funktion. Det förekommer ingen texttolkning i musiken och inte heller några mer omfattande för- eller mellanspel. Sångerna är typiska för den omfattande samtida repertoar som var avsedd för musicerande av amatörer i hemmen.

Brooman tonsatte dikter som var flitigt spridda i samtiden, av författare som Anders Abraham Grafström och Erik Johan Stagnelius. Den mest kända sången är ”Norrlänningens hemlängtan”, en tonsättning av en dikt från 1833 av Elias Sehlstedt. Broomans tonsättning publicerades 1839 och kom därefter i flera olika utgåvor. Sången är ett bra exempel på den underhållningsrepertoar som förekom vid mitten av 1800-talet. Att den var mycket populär under lång tid framgår bland annat av att den publicerades i samlingen Sjung! 200 äldre och nyare omtyckta sånger vid piano. Samlade av J.P. Cronhamn. Första delen som utgavs 1873. Samlingen innehåller 100 sånger med tonsättningar av samtida kända svenska tonsättare som Johan Erik Nordblom, Adolf Fredrik Lindblad, Gunnar Wennerberg, Isidor Dannström, Jacob Axel Josephson och Andreas Randel. Den är en bland många samtida samlingar som spreds i stor omfattning till den borgerliga publiken.

Brooman bearbetade också pjästexten till Herr och fru Tapperman, en komedi med sång i 2 akter av franskt ursprung. Den uppfördes på Djurgårdsteatern under sommaren 1848 och gavs vid ett par senare tillfällen på Södra Teatern och Ladugårdslandsteatern. Musiken var skriven av Isidor Dannström och bearbetad av Johan Wilhelm Söderman. Det är oklart om Broomans insats bestod i en översättning av pjäsen från franskan eller om det rör sig om någon annan form av bearbetning.

Karin Hallgren © 2016