Liv

Den biografiska informationen om Gustaf Brink är knapphändig. Han föddes i Klara församling i Stockholm där han studerade vid Musikkonservatoriet 1875−80, bl.a. piano för Hilda Thegerström (1838−1907) som han senare skulle tillägna sina 2 Etyder för piano. Två år senare, 1882, blev Brink själv vid 24 års ålder pianolärare och kollega till Thegerström vid Musikkonservatoriet och arbetade där fram till sin död 1904. Under de fem sista åren, 1899−1904, var han också lärare i harmonilära vid konservatoriet och under en kort tid pianolärare vid Operaskolan 1902−03.

1886 reste Brink till Paris för ”att idka studier för sin konst och samla material för sin lärareverksamhet i pianospelning”. Resan gav influens från fransk salongsmusik, något som återspeglas i den för tiden ovanligare harmoniken och det kontrapunktiska skrivsättet i flera av Brinks kompositioner. Han invaldes den 28 mars 1895 som ledamot nr 489 av Kungl. Musikaliska akademien. Brink avled vid endast 46 års ålder, och begravningshjälp från Musikaliska akademien antyder ett kärvt ekonomiskt läge för den efterlämnade änkan och dottern.

Pianisten 

Att döma av kompositioner och pedagogiska verk förefaller Gustaf Brink som pianist ha varit mer av kammarmusiker än virtuostyp. Hans konsertverksamhet tycks också ha varit begränsad. Han framträdde främst under 1880-talet vid kammarmusiksoaréer, ofta med violinisten Lars Zetterquist (1860−1946) och sångaren Oscar Lejdström (1858−1926). Bland verk som framfördes återfinns Franz Berwalds Trio i Ess-dur och Ludvig Normans Konsertstycke i F-dur tillsammans med den åtta år äldre vännen Richard Andersson, med vilken han också spelade Niels W. Gades Aarsbilleder för damkör, soli och piano fyra händer. Enligt tidens konvention framförde Brink också Edvard Griegs pianokonsert och Camille Saint-Saëns Danse macabre i version för två flyglar. Bland soloverken återfanns Beethovens pianosonat op. 101, en ballad av Chopin, en Liszt-parafras och smärre stycken av Carl Philipp Emanuel Bach och Felix Mendelssohn.

Pedagogen 

Gustaf Brinks mer modesta teknik återspeglas i hans pedagogiska utgivning. De 50 progressiva etyderna i två häften ansluter sig till förromantikens figurationsverk à la Czerny mer än till Liszt-skolans tekniska övningar. De två etyderna som tillägnades Hilda Thegerström är mer melodiska karaktärsstycken än virtuosstycken som tränar ett tekniskt handgrepp. Brinks bearbetningar av svenska folkvisor är också främst skrivna för hemmen och inte av den konsertsalsmässiga typ som kännetecknar Richard Anderssons transkriptioner. Även Brinks sångtranskriptioner är av anspråkslös art. Bland dessa återfinns sånger av bland andra Ludvig Norman och Emil Sjögren, tonsättare som anger den stilistiska ram inom vilken Brink rörde sig.

Tonsättaren och verken

Gustaf Brinks produktion som tonsättare är begränsad. Det rör sig om ett dussintal publicerade originalverk för piano utan angivande av opusnummer. Till det yttre formatet är det fråga om kortare genrestycken med en speltid om högst fem minuter. Även om de sinsemellan är olika till karaktär ansluter de sig till både namn och utformning till tidens karaktärsstycken. Här återfinns titlar som mazurka, polonaise, valse, ballade och barcarole.

Titlarna till trots är det dock inte Chopins (eller en Robert Schumanns eller Felix Mendelssohns) musikaliska värld som stått som förebild. Som i så mycken annan musik kring förra sekelskiftet är det ett franskt inflytande som nu gör sig gällande i svenskt musikliv. I Brinks fall är det främst elegant salongsmusik i Benjamin Godards, Jules Massenets eller Camille Saint-Saëns efterföljd.

Om Brinks kompositioner inte är så tekniskt avancerade kännetecknas de dock av en rad musikaliskt subtila drag. Pianosatsen är ofta polyfon och genomskinlig, stundtals i en tvåstämmig satsfaktur där kontrasten mellan melodi och ackompanjemang suddats ut och ackompanjemanget fått en melodisk karaktär. Harmoniken pendlar mellan salongsmässig sötma och en mer avancerad, kromatiskt glidande karaktär (t.ex. i den intermezzo-liknande Romans eller Valse-Arabesk) eller abrupta växlingar till olika tonarter som i Rêverie ur Deux morceaux. Även ett slaviskt vemod kan dyka upp som kan föra tankarna till Tjajkovskij som i Deux nocturnes.

Det lilla formatet till trots är även formgestaltningen intressant. Brink undviker ofta enkla återkomster och exakta upprepningar och bygger in variations- och överraskningselement. Stycket Ballade har visserligen föga med Chopins dramatiska ballader att göra men har ändå en berättande karaktär med en recitativisk inledning, retoriska pauser och kontrasterande episoder i en sonatformsliknande struktur.

De eleganta trycken visar att det fanns en stor efterfrågan på just på denna typ av musik. Flera verk bevarade i Musik- och teaterbiblioteket har dedikation till tidens stora kvinnliga pianist Thora Hwass (1861−1918) vilket gör det troligt att Brinks kompositioner också spreds via konsertestraden.

Bertil Wikman © 2015