Liv

Bakgrund

Per Brant var född i Roslagen, där han enligt dopboken för Esterna församling döptes till Petrus den 27 december 1714. Om hans barnaår vet vi ganska lite, men i en meritförteckning från 1760 skriver Brant att han idkat studier vid ”Kongl. Academien i Upsala [...] uti Tyska, Fransyska och Italienska språken” innan han med sina föräldrar flyttade till Stockholm 1727. Förhoppningen var att studierna skulle leda till en anställning i kanslikollegium. Så blev nu inte fallet, utan istället engagerades han som ”Extra-Ordinarius” i Kungl. Hovkapellet utan lön. Inkomst skaffade han sig genom notkopiering och senare (1733) som sekreterare hos den ryska envoyén Michail Bestuzjev-Rjumin.

Vid Hovkapellet

Först 1737 fick Brant ordinarie tjänst som hovkapellist med full lön, 400 daler silvermynt, efter att i två år ha varit vikarie med halv lön. Ett år senare utsågs Brant till konsertmästare, en titel som inte använts tidigare. 1745 blev han utnämnd till hovkapellmästare och från 1758 till förste hovkapellmästare, en tjänst han innehade till sin död. Som musiker var Per Brant enligt samtida vittnen ingen virtuos och utmärkte sig inte som solist. Men han hade en genomträngande ton och ”tydlig” stråkföring och var erkänt skicklig att ”föra en orchester”.

Enligt Per Brant själv skall han redan 1728 ha arrangerat privata konserter med en orkester sammansatt av musiker från Hovkapellet och amatörer. Detta är sannolikt en skönmålning; det var snarare Johan Helmich Roman, Hovkapellets musikaliska ledare, som stod bakom dessa konserter. Men den blott 15 år gamle Brant hjälpte säkert sin lärare och mentor med arrangemangen. Flera offentliga konserter gavs i Stockholm under 1730-talet och Brant deltog i den ”Musikaliska akademi” som arrangerade abonnemangskonserter 1738−39. Han tycks ha övertagit ansvaret för denna konsertverksamhet 1740, fram till drottning Ulrika Eleonoras död i november 1741. Under sorgeåret 1742 spelades inga konserter, långt framskridna planer fanns dock på en ny konsertserie från 1743, men den förbjöds, ovisst varför.

Avsaknaden av kompetenta, inhemska musiker hade fått Roman att lägga fram planer på ett ”seminarium musicum”. Brant hade, liksom Roman, många privatelever, och klagade ofta över bristen på utbildade musiker; för att kunna ge konserter var man helt beroende av att förstärka Hovkapellet med amatörer. Brant konkretiserade därför 1744 Romans planer på en musikutbildning i en memorial till direktören för Hovkapellet, Carl Gustav Düben, som gav sitt stöd till förslaget. Tanken var att finansiera undervisningen med lotterimedel, men den ansökan om detta som skickades till Kungl. Maj:t avslogs och planen på en undervisningsanstalt kunde därför inte förverkligas. Professionella musiker och amatörer fick därför som tidigare antingen utbilda sig privat eller söka sig till utlandet.

Personlig utsatthet

Per Brant var en flitig skribent. Det finns ett antal klagoskrivelser från Brants hand till Kungl. Maj:t − oftast handlar de om hans omfattande verksamhet och hur orättvist han hade behandlats framför allt lönemässigt. Flera tiggarbrev, men även tackbrev finns bevarade bland annat till bröder i Frimurarlogen, där han inträtt 1751 och fungerade som ceremonimästare. Brant saknade inte stilistisk talang och hans skrivelser är därför ofta välformulerade, om än något skrytsamma. Han skrev även poesi och verkar enligt Ingmar Bengtsson ha varit ”hemmastadd i tidens verstekniska konventioner”.

Per Brant hade under hela sitt yrkesverksamma liv svårt att klara sin ekonomi, trots en hög lön från hovstaten och biinkomster som kopist, lärare och musiker. För att kunna betala sina gäldenärer fick han sälja sin fastighet. Trots det fortsatte ständigt antalet skuldförbindelser att öka under 1760-talet. Det hela fick ett tragiskt slut, endast fyra dagar före sin död blev Brant tvungen att inlämna en personlig konkursansökan till Rådhusrätten.  

Verk

Det finns inga samtida källor som namnger några kompositioner skrivna av Brant. I några få verk från hans hand står hans namn, men man får komma ihåg att Brant var en flitigt använt notkopist, det är därför svårt att veta om det är fråga om originalverk, arrangemang eller avskrifter.

Ingmar Bengtsson har i allt hittat 19 kompositioner som tycks kunna knytas till Per Brants namn: sju instrumentalverk och tolv vokalverk. Bland instrumentalverken finns tre sinfonior och en flöjtsonat. Vokalverken består i huvudsak av solosånger med generalbas, men där ingår även en kantat och musiken till ett herdespel av Olof von Dalin.

Bengtsson har efter en noggrann genomgång av källorna för de olika verken kommit fram till att endast en solosång, ”Hon på blomsterbädden” är en originalkomposition av Brant. För de övriga verken är källäget ofullständigt, oklart eller motsägelsefullt. Av de tre sinfoniorna knutna till Brants namn är det numera fastställt att den i B-dur är skriven av Antonio Brioschi. Symfonin i G-dur kallar Bengtsson ”ett amatörarbete”, medan d-mollsymfonin är ”gedigen” med ”konstnärliga kvaliteter”. Det finns dock inga säkra bevis för att Brant är upphovsmannen till någon av dem. Flöjtsonaten, däremot, som har vissa likheter med Romans stil, kan vara skriven av en Romanelev och med tanke på att den har påskriften ”Dell Sgnr Brant Svedeze” är det möjligt att vi här har ett verk av Brant.

Vokalmusiken visar sig ha lika osäker proveniens som instrumentalmusiken, men Bengtsson framhåller att både texten och musiken till nyårskantaten Kom Svea-Land, Cantata vid nyåret 1754 − en hyllning till kungaparet − mycket väl kan vara skriven av Brant. Musiken till Dalins herdespel är ett kompilat som Brant som orkesterledare sannolikt delvis sammanställt och arrangerat, bland annat finns flera referenser till verk av Georg Friedrich Händel i Sinfonian.

Veslemøy Heintz © 2016