Liv

Johan Fredrik Berwald hörde till en musikersläkt som ursprungligen kom från Tyskland, men som förgrenade sig till både Stockholm och S:t Petersburg. Kontakten med Stockholm etablerades dels av hans farbror, som kom till Stockholm på 1770-talet, dels av hans far, Georg Johan Abraham, som var en känd fagottvirtuos. Han kallades till Stockholm av den dåvarande kapellmästaren Johann Gottlieb Naumann inför invigningen av det nya operahuset 1782. Johan Fredrik Berwald uppträdde tidigt som violinist vid konserter både i Sverige och utomlands, där han turnerade tillsammans med fadern. Han omtalades vid flera tillfällen som ”underbarn”, inte minst i den tyska pressen. Under tiden i Stockholm undervisades Berwald i violinspel av Edouard Du Puy (en sångare och mycket skicklig violinist, verksam omväxlande i Stockholm och Köpenhamn från 1793 och framåt).

När fadern flyttade till S:t Petersburg i början av 1800-talet och blev anställd som musiker i hovkapellet där följde Berwald med. Han fick utbildning i violinspel av en av tidens skickligaste violinvirtuoser, Pierre Rode. 1808 lämnade Rode S:t Petersburg och Berwald fick då överta hans plats i hovkapellet, där han spelade 1808−12. Ett par år senare, 1814, erbjöds han en plats i hovkapellet i Stockholm av Du Puy, som några år tidigare tillträtt som kapellmästare. Berwald flyttade tillbaka till Stockholm och var sedan anställd vid Kungl. Hovkapellet resten av sitt yrkesliv. Under sina barn- och ungdomsår fick Berwald möjlighet att resa och att utbilda sig hos utmärkta lärare. Särskilt kontakten med Du Puy måste ha varit betydelsefull för honom. Det var Du Puy som 1814 engagerade honom som förste violinist i Hovkapellet, och där blev Berwald också konsertmästare från 1816. Det innebar att han fick dirigera de operor där Du Puy uppträdde som sångare. När Du Puy avled 1822 tillförordnades Berwald som kapellmästare, för att året därpå bli ordinarie. Berwald beviljades avsked från sin tjänst 1849. Han drabbades av sjukdom kort tid därefter och levde tillbakadraget tills han avled 1861.

Tjänsten som hovkapellmästare innebar att Berwald blev en betydelsefull person i Stockholms musikliv. Operan var en viktig institution. Musikerna i Hovkapellet fick ofta spela i andra sammanhang, eftersom det inte fanns så många professionella musiker. Föreningar som Harmoniska Sällskapet och Mazerska kvartettsällskapet etablerades i början av 1820-talet och här var Berwald aktiv som ledare och som violinist.

Verk

Instrumentalmusik till och med 1810-talet

Berwalds karriär som tonsättare började i mycket unga år. Redan som nioåring framträdde han som tonsättare vid en konsert i Stockholm, med en egen prisbelönt orkesteruvertyr. 1798 publicerades en symfoni i Ess-dur i Berlin. Tre satser i den fyrsatsiga symfonin hade skrivits av Berwald, medan en av satserna skrivits av Johan Wikmansson. I de tre satserna visar den unge Berwald god kunskap om den wienklassiska symfonistilens grundprinciper, även om han förståeligt nog inte hunnit utveckla en egen stil när det gäller tematik och harmonik.

Vid denna tid var det ovanligt att man skiljde mellan rollen som musiker och den som tonsättare. Istället var det regel att man skrev musik för de tillfällen där man själv deltog. Berwald fortsatte under resten av sitt liv att skriva musik för de olika sammanhang han verkade inom. Under 1810-talet komponerade han kammarmusikaliska verk, som sju stråkkvartetter samt stycken för violin och piano. Stråkkvartetterna uppvisar en wienklassisk stil både i val av formtyper som sonatform och menuett och i melodiken som till stora delar baseras på treklangsbrytningar. Melodin framförs av första stämman till ett ackompanjemang av de tre understämmorna. En av kvartetterna är dedicerad till Du Puy och trycktes 1822. Den uppvisar i huvudsak samma stil som övriga kvartetter, men här finns också en hänvisning till Berwalds tid i Ryssland genom de ryska melodier som är ett viktigt inslag i finalsatsen. Stråkkvartetterna kan ha framförts vid de kvartett-soiréer som Berwald anordnade från 1816 och framåt.

Tillfällighetsverk från 1820-tal till 1840-tal

Anställningen som ledare för Hovkapellet 1822 innebar förutom att leda orkestern också att komponera och arrangera musik till olika tillfällen. Operans starka koppling till hovet innebar att den ofta användes i samband med kungliga högtidligheter, som kröningar, bröllop och begravningar. En kröningskantat för drottning Desideria 1829 och en begravningskantat för Carl XIV Johan 1844 hör till den kategorin. En sorgmarsch och en solosång ur begravningskantaten arrangerades senare av Berwald för sång och piano. Marschen, i c-moll med genomgående punkterade rytmer och kraftfulla ackordupprepningar, har en tredelad form, med en trio i lättare stil mellan de båda omgivande delarna. Cavatinan är en solosång med lugn karaktär och långa melodilinjer i tretakt. Texten uttrycker frid över kungagraven och hyllar den dödes minne. Berwald har själv angett i noterna att cavatinan sjöngs 1844 av den då största stjärnan av dem alla, Jenny Lind.

Förutom genom nyskrivna kompositioner var det också vanligt att man högtidlighöll till exempel ett kungligt bröllop med en särskild operauppsättning. För att knyta an till den aktuella händelsen ålåg det Operans ansvariga att skriva en prolog, som framfördes före själva operan. Med text och anslående musik hyllades kungahuset, som i prologen till operan Vestalen av Spontini, framförd i samband med bröllopet mellan kronprins Oscar och Josephina i juni 1823. Den nyskrivna prologen består av ett recitativ och en aria. I recitativet talas om den förestående föreningen och anknytningar görs till nordisk mytologi. Den efterföljande arian hyllar paret och framhåller hur deras framtida söner kommer att föra det kungliga arvet vidare till kommande generationer. Texten framförs till en lugn och rytmiskt regelbunden melodi, där sångerskan i strofernas avslutning ges möjlighet att briljera med skallöpningar i snabba notvärden.

Även i det mindre formatet gavs olika typer av föreställningar i samband med högtidsdagar i den kungliga familjen. Ett par sådana stycken med musik av Berwald finns bevarade: ett recitativ och en aria med hyllningstext till Gustav III:s syster Sophia Albertina, framförd i januari 1824. Arian har en visartad karaktär, med tydlig periodisk uppbyggnad och en harmonik uppbyggd på tonika och dominant. Den har fem strofer, som framförs omväxlande av solist och kör. Liknande melodier förekommer i epilogen till Födelsedagen, som uppfördes i samband med kronprins Carls födelse 1826. Texten uttrycker glädje över den nye kronprinsens födelse och framhåller hans relation till tidigare svenska kungaätter.

I två verk från 1843, framförda i samband med firandet av Karl XIV Johans 25-åriga regeringsjubileum, visas tidens intresse för vad man uppfattade som folklig musik. Ett National-Divertissement samt En majdag i Värend bygger på ett urval folkliga melodier. I sammanlagt sjutton korta, strofiska musiknummer i En majdag i Värend framträder bondflickor och bondpojkar, klockarfar och storbonde för att hylla sin kung. Även här var det Berwalds uppgift att arrangera melodierna för orkester. Sångerna gavs också ut i tryck med pianoackompanjemang, för den växande gruppen av inte minst unga kvinnor som musicerade i hemmens salonger.

Teatermusik

På Operan gavs också en stor andel talpjäser, som helt enligt tidens praxis innehöll många musikinslag. Det var kapellmästarens uppgift att förse pjäserna med musik, och av Berwald finns musik till omkring 25 pjäser. Några verk från 1840-talet är särskilt intressanta som tidstypiska exempel på intresset för att skildra borgerligt vardagsliv på scenen samt för att gestalta den svenska nationen med hjälp av folkmusik från olika delar av landet.

Läkaren av August Blanche, från 1845, skildrar realistiska, samtida händelser. I pjäsen ingår många kända melodier med ny text, till exempel studentkörer, folkmelodier och melodier ur aktuella franska sångspel. Endast någon enstaka sång har nyskriven melodi av Berwald, vars uppgift annars alltså inskränkte sig till att arrangera melodierna för orkester.

Verk för musikföreningar

Berwald var också en viktig aktör i flera av Stockholms musikföreningar. Här fungerade han framför allt som ledare, men det finns också kompositioner för dessa ändamål.

Harmoniska Sällskapet grundades 1820 och bestod av ca 120 amatörer som sjöng i kören, samt av professionella musiker, många anställda vid Hovkapellet. För Harmoniska Sällskapet skrev Berwald ett antal mindre körstycken. Frimurarlogen i Stockholm gav sedan början av 1800-talet årligen en långfredagskonsert, ofta i samarbete med Harmoniska Sällskapet. Den ekonomiska behållningen gick till det barnhem som drevs i Frimurarnas regi. På programmet stod ofta oratorier som Skapelsen av Joseph Haydn. För Frimurarna komponerade Berwald Sex stycken gamla Frimurarsånger, två sånger med marschkaraktär samt en högtidsmarsch.

Karakteristik

Berwalds musik var i första hand skriven för att användas vid speciella tillfällen. Det var inte alltid relevant att skilja mellan en egen komposition eller ett arrangemang av en befintlig melodi. Huvudsaken var att musiken fungerade i en given situation. I ett sådant perspektiv var Berwald en viktig tonsättare under 1800-talets första hälft, både för de människor som upplevde musiken vid dessa tillfällen och för de institutioner och föreningar som spelade en så stor roll för framväxten av ett offentligt musikliv.

Karin Hallgren © 2014