Liv

August Berwalds far och farbror hade kommit till Stockholm från Tyskland under den gustavianska tiden för att spela i Kungl. Hovkapellet. August fick tidigt undervisning i musik av sin far tillsammans med sin två år äldre bror Franz. Medan Franz redan i unga år började ägna sig åt komposition inriktade sig August framför allt på violinspel. Redan som 17-åring fick han anställning som violinist i Hovkapellet och kom att verka där hela sitt yrkesliv fram till 1860. 1832 blev han utnämnd till andre konsertmästare och 1838 till förste konsertmästare. Vid tre tillfällen gjorde han resor utomlands, bland annat 1853, då han besökte Paris och belönades med en guldmedalj av kejsarinnan Eugénie för en komposition han tillägnat henne.

Franz Berwald och kusinen Johan Fredrik Berwald anställdes också som violinister i Hovkapellet på 1810-talet. Framför allt Franz och August musicerade mycket tillsammans fram till slutet av 1820-talet, då Franz lämnade Sverige för studier utomlands. 1819 gjorde de båda bröderna en resa till Finland och gav konserter i Åbo, Helsingfors och Viborg. Under 1820-talet arrangerade de ett drygt tiotal konserter i Stockholm, ofta med bistånd av Hovkapellet. Vid konserterna framfördes bland annat verk av Franz med August som violinsolist, och ofta också violinkonserter av Louis Spohr och Giovanni Battista Viotti. En dubbelkonsert av Franz framfördes flera gånger och vid en konsert medverkade brödernas syster Carolina som en av de två violinsolisterna. Vid en konsert 1828 framfördes Augusts Thema med variationer och Rondoletto, med honom själv som solist. I samtida recensioner omnämndes Augusts violinspel i positiva ordalag.

Att vara konsertmästare i Hovkapellet var en viktig uppgift. Konsertmästarna hörde till de bäst avlönade musikerna i orkestern, men var också de som hade flest arbetsuppgifter. Förste konsertmästaren skulle dirigera orkestern när kapellmästaren var frånvarande samt vid behov spela solostämmor. Andre konsertmästaren skulle leda orkestern och spela solostämmor om både kapellmästare och förste konsertmästare var förhindrade. I rollen som konsertmästare hade August Berwald också möjlighet att ge regelrätta konserter. Under 1830- och 40-talen arrangerade han ett stort antal konserter, många gånger med verk av brodern Franz på programmet. Exempelvis kan nämnas en serie konserter säsongen 1842−43 då bland annat Franz septett framfördes och fick positiva mottaganden i pressen.

På 1840-talet var det också vanligt att Hovkapellet gav årliga konserter till förmån för sin egen pensionskassa. Det var ett tidstypiskt sätt att lösa pensionsfrågan för den egna yrkesgruppen. Vissa enskilda musiker kunde också få arrangera konserter till förmån enbart för dem själva. Konsertmästarna hörde till denna kategori och August Berwald kunde vid ett flertal tillfällen arrangera konserter där avkastningen skulle tillfalla honom själv.

Under 1850-talet var möjligheterna till högre musikutbildning i landet en viktig fråga. Musikaliska akademiens undervisningsverk fick från denna tid en fastare organisation. Fler lärare knöts till konservatoriet och undervisningen blev mer omfattande. August Berwald utsågs till konservatoriets chef (av samtiden benämnd ”inspektor”) 1864 och innehade den uppgiften till och med 1866, då han inte ville kandidera för omval. Han efterträddes av Oscar Byström, som vunnit valet över sina båda medkandidater Franz Berwald och Isidor Dannström.

Relationen till Franz och hans musik tycks ha varit betydelsefull för August Berwald hela livet. När de båda vistades i Sverige gav de gemensamma konserter och när Franz var utomlands uppförde August hans musik vid många konserter. 1862 föreslog August sin bror till posten som lärare i komposition vid konservatoriet, dock utan framgång. Båda bröderna blev dock invalda i konservatoriets lärarkollegium 1867 och ingick bland annat i en kommitté med uppgift att utarbeta en violinskola.

August Berwald invaldes i Kungl. Musikaliska akademien 1841. Riddare av Vasaorden 1861.

Verk

De verk av August Berwald som idag är kända är till allra största delen stycken för violin och orkester, samtliga bevarade i manuskript. Det är känt att August Berwald gjorde en stor donation till Musikaliska akademiens bibliotek i slutet av sin levnad. Det är möjligt att donationen också omfattade en del av hans egna verk. De bevarade verken har opusnummer, men listan är inte fullständig. Exempelvis finns ingen kännedom om verket som tillägnades den franska kejsarinnan. Bortsett från den ovan nämnda konserten då ett verk av August Berwald spelades finns heller inga kända framföranden av hans verk. Man får ändå förmoda att verken framförts vid de många konserter som Berwald anordnade under sin tid som konsertmästare och konsertarrangör.

Berwalds verk är skrivna i en klassisk stil, med en traditionell orkestersats där stråkarna bildar stomme och blåsarstämmorna till största delen har kompletterande insatser. I samtliga fall är verken skrivna för en solistisk violinstämma, som ackompanjeras av orkestern. Flertalet av verken har endast två satser. De har karaktär av lättillgänglig musik för lyssnaren, men med en solostämma som kräver en skicklig violinist för utförandet. Man kan tala om god salongsmusik, med avsikten att mer förnöja för stunden än att bygga upp en återkommande repertoar.

Exempel på verk av detta slag är Andante et Rondo Brillante op. 9, samt Concertino op. 15, med två satser, Allegro – Rondo brillante, som spelas attacca. Här ges stora möjligheter för violinisten att spela ut hela sitt register, inte minst i den andra satsens avslutande kadens, som spelas utan ackompanjemang av orkestern, med omfattande skallöpningar i höga lägen.

På liknande sätt har både opus 17 Introduction et Concert Allegro och opus 18 Introduction et Rondo Giocoso två satser, där en långsam inledande sats kontrasteras mot en snabb andra sats. En solistisk kadens är även i dessa stycken den musikaliska höjdpunkten.

Opus 16 Concert Militaire pour le violon är ett omfattande verk för symfoniorkester, i fyra satser (Allegro maestoso, Andante pastorale, Andante sostenuto, Rondo) i traditionell wienklassisk stil. Även här är grunden i stycket en solistisk violinstämma, som genomgående ackompanjeras av orkestern, utom i den solistiska kadensen i det avslutande rondot.

Berwald komponerade också skådespelsmusik, exempelvis till det romantiska skådespelet Rafael Sanzio, som gavs på Kungl. Teatern hösten 1850. Det var i allmänhet kapellmästarens uppgift att förse den musikdramatiska pjäsrepertoaren med önskade musikinslag, men det är möjligt att den uppgiften ibland också gick till konsertmästarna.

Betydelse

August Berwald kan i första hand ses som musiker, som också komponerade användbara stycken för sitt eget instrument och för den orkester han var medlem i. I en minnesruna vid Berwalds död betonade Musikaliska akademiens sekreterare J. P. Cronhamn hans betydelse som skicklig orkestermusiker. Augusts förmåga att styra orkestern framhölls också, liksom den betydelse han haft för Hovkapellet under nästan femtio år. Hans förankring i Stockholms musikliv visades också av att musikkonservatoriets elever utförde sorgmusiken vid hans begravning.

Karin Hallgren © 2015