Den misskände spelmannen

Han kom i regn och rusk,
han såg ut som en slusk,
ty hans byxor voro våta och hans rock, ack ja!
Från hans bruna lädersäck
flöt en dunkel vattenbäck,
när han ställde den vid dörren och om natthärbärge ba'.

Men då gnall det i en vrå:
"Ja, det är nu en gång så,
allt pack skall äta på den stackars bonn', ack ja!
Gack i boden till min dräng,
för där står en ledig säng,
och en knippa långhalm kan du ifrån foderskullen ta."

Mörk var vandringsmannens blick,
när han vände sig och gick.
När han grep sin säck vid dörr'n, så lät det klang, ack ja!
Men då ropte bonden: "Stopp!
Har du fejla, så spel opp
din kvällsvard kan du tjäna, i fall du gnider bra."

Och den första låt han strök,
det var trummor, skott och rök,
det var blåa led och blänkande gevär, ack ja!
Bondens anlet' sken och brann,
"det var värst så du går an
som i beväringsåren mitt arma blod spratt sta!"

Men den andra strofen sang
som de helga klockors klang,
som en sommarpsalm bland björkdoft i Guds hus, ack ja!
Då från spisen from och rörd
vart värdinnans stämma hörd:
"den bästa säng i huset skall sådan spelman ha!"

Och den tredje takt han drog,
det var fågelspel i skog,
det var par om par i dans och älskogslust, ack ja!
Då sprang husets dotter opp
och om halsen honom lopp
ty vackra flickors kyssar ska glada spelmän ha!

Men bonden satt vid bord,
och han talte milda ord:
"Kom tag ett glas, jag älskar spel och sång, ack ja!
Och samma smak har mor",
blygt och tyst sad' mön: "jag tror
när du är borta främling, blir aldrig mer jag gla'!"

Men den unge spelman log,
när det fyllda glas han tog.
"Jag är väl ej den buse som Ni trott, ack nej!
Jag är lärd till orgelnist,
och mitt namn är Apelkvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolovar jag dej."

[Bergström har varit något fri i förhållande till originaltexten, så som den återges Wahlström & Widstrands utgåva av Karlfeldts Samlade Dikter 1981, men här återges Bergströms version av texten.]