Fridolins dårskap

Knappt leker mört, knappt hoppar lax,
knappt blåses vintern ut,
då står du röd som fordomdags
och glimögd vid din knut.
Vid idealens spruckenhet
och känslans skämda vin,
hvar får din själ sin druckenhet,
du gamle Fridolin?

Hvad bryr det dig att vifvor le
att näfvans kind är täck?
Har du ännu en krans att ge
du många kvinnors gäck?
Hvad suckar blandas af ditt bröst
med djupa skogars hvin?
Fins än, till svar, en mänsklig röst,
som suckar Fridolin?

Du går med knäsid gångjärnsrock
och hög och fejad hatt,
du drager balsam i din lock
och bär en skön kravatt.
Ack, på de unga narrars stig
där vällukt sväfvar fin,
att jag ännu skall möta dig,
du gamle Fridolin!

Gå hem och gnid ditt fåralår,
som hänger på din vägg
och sjung om våra tomma år
och sälla dryckers drägg.
Gjut dubbelt öl på flisorna
af sargad violin
och gjut i aftonvisorna
ditt svårmod, Fridolin!