På himlens anlet vandrar tung en tanke, en molnstod, kopparkantad, grå och vit, och snåren vrida sig, som själakranke på plågans bädd, i vinden hit och dit.

Som ögat blinkar, stridande med tåren, så lyser matt en ljungeld då och då ur skyarne, de dunkla ögonhåren, med dämpat svårmod höres dundret gå.

Hän över kärren mörkare det skymmer, i töcken sjunker horisontens rand, där himlen, grubblande på tungt bekymmer, lät tankspridd solen falla ur sin hand.