Fyrhändig pianomusik utgjorde ett gängse inslag i 1800-talets vardagsrum och salonger – en umgängesform lika mycket som ett musikaliskt medium. I sina Gesellschafts-Quartette från 1850- och 1860-talen kombinerade Hermann Berens detta hemmusicerandets fyrhändiga piano med en violin och en cello till en ensemble som kan betraktas som en pianotrio med extra fyllig pianostämma. Det rör sig alltså om kvartetter där fyra musiker spelar på tre instrument. Benämningen "Gesellschafts-Quartett" för denna verktyp, som tycks sakna såväl föregångare som efterföljare, torde vara Berens egen uppfinning. På svenska används ibland översättningen "sällskapskvartetter", en term som fanns i svensk press även på Berens tid. Sättningen för fyrhändigt piano, violin och cello är ovanlig men förekom under 1800-talet stundom i salongsstycken och arrangemang av symfonier. I Berens fall rör det sig om storskaliga sonatkompositioner, formmässigt i linje med Beethovens, Schuberts och Mendelssohns fyrsatsiga pianotrior. Stilistiskt anknyter musiken till den samtida kretsen av Leipzig-tonsättare. Där finns drag som kan uppfattas som Mendelssohn- eller Schumann-artade, framförallt i de tre senare kvartetterna.

Gesellschafts-Quartett nr 2 Stämningsvärlden i Gesellschafts-Quartett nr 2 är den tyska romantikens. Inledningen i den första satsen skulle kunna ha varit skriven av Mendelssohn. Satsbyggnaden och verkets starka melodik genererar en tydlig framåtriktad energi. Här finns långa och välfokuserade utvecklingslinjer. Musiken känns sammanhållen samtidigt som den rymmer öronöppnande kontrasterande episoder, såsom den mystiska överledningen tillbaka till huvudtemat i Andante con moto-satsen (t. 47–56). Efter den rytmiska öppningen i finalen växer en passionerad passage fram som kulminerar i en unison fortissimomelodi i pianot och violinen (t. 44). Gesellschafts-Quartett nr 2 listades i Hofmeisters katalog över musikalier i juni 1856. Kompositionen trycktes alltså under den tid då tonsättaren var bosatt och verksam som militär musikdirektör i Örebro.

© Martin Edin, Levande musikarv