(Svenskt Porträttarkiv)

Herman Berens föddes i Stockholm den 17 november 1862. Han var son till Hermann Berens (1826−1880) och Hedvig Matilda Brauner (1829−1887). Hans far var en central gestalt inom Stockholms musikliv och verksam som bland annat tonsättare, dirigent (Mindre teatern och Kungl. Teatern) och lärare i komposition och instrumentation vid Kungl. Musikkonservatoriet. Det är rimligt att anta att Berens fick sin tidigaste musikaliska utbildning åtminstone delvis av fadern. Sin högre musikutbildning fick han vid konservatoriet, där han studerade mellan 1880 och 1883.

Sångaren

Efter avslutade konservatoriestudier engagerades han hösten 1884 som sångare vid Tivoliteaterns operasällskap i Kristiania (Oslo). Kristianias Tivoli var ett nöjesområde som var byggt för att efterlikna Tivoli i Köpenhamn och hade bland annat en teater där gästande sällskap och artister spelade. Operan drevs sedan 1883 av operasångerskan Olefine Moe tillsammans med författarinnan Mathilda Lundström. De hade båda tidigare varit verksamma i Stockholm. Moe var född i Bergen, men utbildades i Stockholm av Fredrika Stenhammar och var anställd bland annat vid både Kungl. Teatern och Mindre teatern. Kapellmästare vid Tivoliteaterns opera var den då endast 19 år gamle Hjalmar Meissner, också han stockholmare. Debut på denna scen gjorde Berens som Max i Adolphe Adams opera Alphyddan. Andra roller som han sjöng vid denna scen var exempelvis Figaro i W.A. Mozarts Figaros bröllop, Valentin i Charles Gounods Faust och Laertes i Ambroise Thomas Mignon. Detta operasällskap lades ner 1886 på grund av ekonomiska bekymmer.

Berens hade dock redan efter ett år vid Tivolioperan gått över till Fröbergska teatersällskapet, också där som sångare, tillsammans med andra från Tivoliteatern. Detta sällskap hade grundats 1877 av Carl Johan Fröberg som tidigare varit lärare vid Kungl. Teaterns elevskolor samt repetitör vid Operan men togs 1884 över av hans son Mauritz Fröberg som tidigare varit skådespelare i sällskapet. Sällskapet utgjordes av en grupp unga skådespelare och sångare (både kvinnliga och manliga) som reste runt om i Sverige och övriga Norden.

Kapellmästaren och tonsättaren

Efter en kortare tid i Fröbergska teatersällskapet gick Herman Berens vidare i sin karriär men bytte riktning från sångare till kapellmästare. Mellan 1886 och 1895 verkade han som kapellmästare vid både Södra teatern och Vasateatern. Då Vasateatern grundades 1886 föll ledningen på August Berndt, som tidigare varit knuten till Tivoliteatern, och Berens fick anställning som kapellmästare och blev därmed den musikaliska ledaren. Berndt valde dock redan under vårsäsongen 1887 att säga upp sig och samtidigt gick Berens över till Södra teatern där han fick samma position.

Vid Södra teatern stannade Berens två år. Under sin tid som kapellmästare fick han möjlighet att utvecklas som tonsättare och skrev en hel del musik för teaterscenen. Han komponerade bland annat musik till Frans Hedbergs sagospel Hin och smålänningen och Pierre Newskys drama De landsförvista. Musiken till Hin och smålänningen är ganska ambitiöst skriven för orkester (flöjt, oboe [piston], klarinett, trumpet, trombon, timpani och femstämmigt stråk) men består huvudsakligen av ackompanjemang till handlingen utöver några korta enklare sångnummer.

Förutom musik till en rad talpjäser skrev han även några operetter, bland annat I ungdomens vår som hade premiär på Södra teatern den 26 mars 1889. Operetten har en akt och är baserad på en fri översättning av en fransk komedi av Ernst Wallmark. Verket blev väl mottaget av publiken och uppmärksammades även av musikkritiker i pressen. I en recension i Svenska Dagbladet (29/3 1889) lyfts musiken fram som ett lyckat försök inom sin genre med stilistisk inspiration från både Wien och Paris även om recensenten anser att den, vad gäller den musikaliska stilen och framförandet, inte riktigt nådde upp till den ”lätthet och ledighet” som behövdes för framförandet av dialogen (vilket dock av recensenten förklaras av tonsättarens nordiska härkomst). Recensenten lyfter fram Berens orkestrering som något särskilt förtjänstfullt. Liksom en del av hans tidigare teatermusik är denna operett ambitiöst orkestrerad för orkester med samma besättning som till Hin och smålänningen.

År 1889 togs Vasateatern över av August Warberg och Emil Strömberg, och Berens valde då att gå tillbaka till sin position som kapellmästare där och lämnade Södra teatern. Redan första säsongen tillbaka vid Vasateatern sattes ytterligare en originalkomposition av Berens upp. Det var hans operett Prinsessa för en dag som hade premiär den 27 mars 1890. Detta var en mycket mer omfattande uppsättning i tre akter, men var även den en fri bearbetning av ett franskt original, också nu av Wallmark. Åter visar Berens prov på god stil och repertoarkännedom, men kanske inte på originalitet. Verket fick bra respons från publiken och framfördes 19 gånger under våren innan uppsättningen lades ner. Att verket var en framgång markeras även av att Berens fick det utgivet i arrangemang för sång och piano på Hirschs förlag samma år. Berens kom att stanna vid Vasateatern fram till 1895, med undantag för en säsong då han gjorde en utbildningsresa till Leipzig (troligen 1890 till 1891). Efter 1895 anslöt han sig till ett operettsällskap i Danmark där han arbetade i två år.

Tiden vid Kungl. Teatern

År 1897 återvände Berens till Stockholm och blev ledare för Stockholms allmänna sångförening, en stor manskör som grundats av August Jahnke 1862 och som finns ännu idag. Han hade den funktionen fram till 1904. Samma år engagerades han också vid Kungl. Teatern, där han kom att stanna och inneha olika positioner fram till 1924. Det var som repetitör han först anställdes och hans uppgift var att arbeta tillsammans med sångarna i inövningen av deras roller. Han ackompanjerade sångarna på piano under repetitionerna och fick därigenom stor repertoarkännedom. Kombinationen av dirigentkunskap och repertoarkännedom gjorde att han även kunde vikariera som kapellmästare på operan. Hans tjänst utökades med tiden till att också innefatta en som biträdande kapellmästare. Mellan 1908 och 1910 var han även anställd som ordinarie kapellmästare, för att senare gå tillbaka till sin gamla tjänst.

Herman Berens valdes 1921 in som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Under flera år var han suppleant i akademiens styrelse och deltog även i tonsättarstipendiekommittén. Mot slutet av sitt liv hade Berens problem med hälsan och hans död den 5 juli 1928 kom därmed inte som en överraskning.

Tonsättningarnas betydelse

Herman Berens tonsättarverksamhet präglas främst av hans sceniska verk och hans teatermusik. Den sceniska musiken är mycket varierad och sträcker sig från raka sångmelodier med enkelt ackordackompanjemang till utarbetade orkestersatser med inarbetade ljudeffekter. Stilistiskt håller den sig väl inom framförallt komiska genrer med inspiration från både fransk och tysk stil.

Utöver den sceniska musiken har Berens även lämnat efter sig en del kammarmusik bland annat i form av enklare pianostycken. Därtill finns även några större orkesterstycken, bland annat en festmarsch.

Anne Reese © 2015