(Svenskt Porträttarkiv)

Liv

Bakgrund och studieår i Stockholm

Bror Adolf Beckman föddes 1832 i Stockholm. Föräldrarna var Johan Wilhelm Beckman och Brita Elisabet Fehrnström. Fadern var komminister i Klara församling, ledamot av prästståndet i riksdagen, författare och en framstående hymnolog. Hans insatser för svensk psalmforskning anses vara betydande.

Bror Adolf Beckman har inte varit föremål för en närmare personteckning och bilden av honom kan därför bara skapas utifrån spridda uppgifter. Uppväxten i Stockholm, familjens sociala ställning och faderns musikintresse borgar för att han fick en god utbildning där troligtvis också musik ingick. Uppgifter om sporadiska studier vid Kungl. Musikaliska akademiens undervisningsverk åren 1849 och 1858 föreligger. Redan tidigt utmärkte sig Beckman som en duktig solo- och kvartettsångare. Vid ett tillfälle skall han ha erbjudits anställning vid Stockholmsoperan, men han tvingades tacka nej då fadern motsatte sig denna bana.

Officer och musikspridare i Karlstad

Yrkesmässigt slog Beckman istället in på den socialt prestigefyllda officersbanan, vilket då också betraktades som betydelsefullt för kommande praktiska och administrativa värv. På 1860-talet lämnade han Stockholm och blev löjtnant (senare kapten) vid Värmlands fältjägarregemente i Karlstad. I och med detta blir bilden av Beckman mer detaljerad, då han beträdde offentliga positioner i staden och blev en uppskattad och väl ansedd person. Förutom verksamheten vid regementet knöts Beckman till Karlstads läroverk, där han blev lärare i gymnastik, teckning och tidvis även musik. Han utsågs också till stadens brandchef.

I musiklivet erövrade Beckman en central position. Han utnämndes till musikbefälhavare vid regementet och gjorde insatser för att sprida musikverksamheten där till karlstadsborna; bland annat tog han initiativ till byggandet av en musikestrad i stadsträdgården där mässingssextetter skulle kunna musicera under sommarmånaderna. Ett uppskattat inslag i stadens musikliv var regementets manskvartett där Beckman var en drivande kraft och själv sjöng första bas. 1870 erhöll han regementets taktpinne i silver för sina musikaliska insatser.

Beckman verkar ha velat vitalisera det offentliga kulturlivet i Karlstad (kanske med huvudstaden som förebild): han arrangerade konserter, startade Allmänna Sångföreningen 1871 och tog initiativet till byggandet av Karlstads teater. Den dåtida lokalpressen upplyser också om att Beckman var inblandad i instrumentaffärer och kunde anlitas för att ge fackmannamässiga råd vid köp av pianon och andra instrument. Han var också aktiv i de privata musikmiljöerna och ledde bland annat hantverksföreningens kör.

Till Kristinehamn och försäkringsbranschen

Beckman visade både konstnärligt och praktiskt anlag. I början av 1870-talet upplyser lokalpressen om att han börjat med försäkringsaffärer och 1875 lämnar han Karlstad och sin position där för en verksamhet som livförsäkringsinspektör i Kristinehamn. Orsaken till flytten är inte bekant, men i och med detta försvinner Bror Adolf Beckman åter från den musikhistoriska scenen. Hans eventuella musikaliska verksamhet i Kristinehamn är inte känd. Den omfattande korrespondens som finns bevarad mellan honom och sonen, tonsättaren Bror Beckman (1866−1929), kan troligtvis kasta ljus över denna senare period av hans liv, men också ge värdefulla upplysningar om hela hans musikaliska karriär.

Verk

Cirka 25 kompositioner av Bror Adolf Beckman är kända idag. Dessa utgörs huvudsakligen av sånger för en röst och piano, samt några mindre pianoverk. Uppgifter om att han skall ha komponerat körsånger och manskvartetter kan inte bekräftas med bevarade verk. Tre samlingar om sammanlagt 17 sånger samt två häften med två pianostycken var, publicerades under hans livstid − samtliga troligtvis under perioden i Karlstad.

Beckman är ett exempel på 1800-talets svenska ”landsortstonsättare” vilket inte enbart syftar på tonsättarens verksamhet på landsorten, utan också på att kompositionerna är anpassade till de musikaliska, sociala och estetiska förutsättningar som rådde i miljöerna utanför de större städerna. Beckmans verk är skrivna för amatörmusicerande, med enkel utformning av såväl sång- som pianostämma och upplagda enligt tidens musikaliska mallar. Stilistiskt är kompositionerna förankrade i en borgerlig klassisk musiktradition, men uppvisar också influenser från tidens folkliga musikyttringar.

Tonsättarens solosånger kan karaktäriseras som lyriska visor, där de idylliska och sentimentala uttrycken dominerar. Texterna är hämtade från tidens populära versförfattare, framför allt Elias Sehlstedt. Utformningen är enkel; den strofiska reprisformen dominerar och längden på en sångvers överstiger sällan tjugo takter. Sångstämmans melodik är det centrala. Pianots funktion är, med undantag av kortare ritorneller, rent ackompanjerande. Harmoniken håller sig inom det tidiga 1800-talets ramar. Stilistiskt anknyter sångerna till tidens dominerande strömning i Sverige: en i huvudsak tysk klassicistisk-romantisk tradition, där influenser från svensk folkvisa tillfört vissa inhemska stilelement. Men här finns också anklanger av tidens populära skillingtrycksvisor och dansmusik.

Vid sidan av sångerna publicerade Beckman två häften pianostycken om vardera två dansmelodier (polkor och en hambo-polkett). Dessa följer mallen för tidens populära dansmusik med 4−5 repriser (à 8 takter), där de två sista utgör en trio. Melodin är placerad i högerhanden, ackompanjemangsfigurerna i vänster. Musikaliskt anknyter de till samtidens centraleuropeiska dansmusik (Joseph Lanner, Hans-Christian Lumbye m.fl.), men här finns också, som i hambo-polketten, tydliga kopplingar till svensk folklig dansmusik.

Dan Olsson © 2015