(Statens Musikverk) 

Uppväxt och utbildning

Wilhelm Bauck föddes 1808 i Göteborg och kom tidigt i kontakt med musiken genom det borgerliga hemmusicerandet. Familjen Bauck var välbeställd då fadern var grosshandlare. Wilhelms äldre systrar var framträdande salongsmusiker. Äldre systern Jeanna, gift Åkerman, var också tonsättare. I stadens offentliga musikliv kom han även tidigt i kontakt med både den franska operettmusiken och den tysk-österrikiska repertoaren där Mozart stod i centrum. Först i 12-årsåldern började han lära sig spela piano för salongsbruk, men studerade samtidigt på egen hand musikteori och komposition. Senare fick han även undervisning i harmonilära av violinisten Mathias Lundholm. Bauck påbörjade sin utbildning med sikte på att bli ämbetsman, men kom aldrig att inträda på den yrkesbanan. 1828 fick han en tjänst som organist i Engelska kyrkan i Göteborg, vilket för honom var det slutgiltiga steget från ämbetsmanna- till musikbanan. När han sedan 1830 flyttade till Stockholm, livnärde han sig som pianolärare och fortsatte samtidigt sina musikteoristudier för Edmund Passy. Bauck blev aldrig någon framstående musiker, men fortsatte verka som musiklärare resten av sitt liv. Han gjorde också en större utbildningsresa till bland annat Tyskland och Frankrike 1856.

Bauck vid Musikaliska akademien

År 1845 valdes Bauck in som ledamot i Musikaliska akademien och 1858 anställdes han vid akademiens undervisningsverk som lärare i ämnet ”Musikens historia och estetik”. I denna tjänst gav han regelbundna föreläsningar. Från början hölls föreläsningarna endast för akademiens elever, men ganska snart öppnades föredragen även för allmänheten. De hade en lättsam karaktär med klingande musikaliska illustrationer och fick snabbt en stor publik. Det var konservatoriets elever och lärare som framförde musiken vid föreläsningarna. Som komplement till föreläsningarna publicerade han 1862 sin Handbok i musikens historia från fornverlden intill nutiden som kom att tryckas i flera upplagor. Bauck fortsatte att hålla dessa föreläsningar under resten av sitt liv, men under mitten av 1870-talet stramades tyglarna åt och han hade inte längre samma frihet som han haft tidigare. En sak som inskränktes var framförandena av större musikverk, något som Bauck vände sig starkt emot. Utöver detta blev hans ämne inte längre obligatoriskt i direktörsexamen för militärmusiker. Bauck fortsatte att strida för ämnet mot ledningen vid konservatoriet ända till sina sista dagar.

Vid sidan av tjänsten som lärare vid konservatoriet var Bauck även bibliotekarie vid Musikaliska akademien från 1860 till sin död. Det var en tjänst som i och med hans anställning fick ett högre anseende än tidigare. Under denna period ökade bibliotekets bestånd kraftigt bland annat genom ett antal större donationer. Men Bauck var även starkt engagerad i samlingarnas tillväxt.

Förutom sin handbok i musikens historia gav Bauck även ut flera läroböcker i musikteori samt ett musiklexikon. Hans musikteoretiska läroböcker utgörs av två böcker i allmän musiklära som behandlar musiklärans elementa respektive grundläggande kompositions- och instrumentationslära, samt en lärobok i musiklärans första grunder som främst var avsedd som förstudiematerial inför inträdesprov till konservatoriet. Även hans musiklexikon var tänkt för musikstuderande och andra musikintresserade.

Musikkritiker

Mest framstående blev dock Bauck inom musikskriftställeriet och inom musikkritiken. 1842 fick han en fast position som musikrecensent på Aftonbladet (under signaturen − u −), där han arbetade till 1859. 1860 bytte han till Dagligt Allehanda och 1871 till Dagens Nyheter. Utöver verksamheten som musikrecensent i dagspressen var han också verksam inom flera viktiga musiktidskrifter, bland annat Ny tidning för musik 1853−57. Som kritiker var han en stark ivrare för den klassiska repertoaren och kritisk till den nyare musiken. Han recenserade bland annat operaföreställningar på Kungliga Teatern, konserter och nyutgiven musik, men skrev även längre debatterande artiklar m.m. Han gjorde själv ett urval bland sina längre kritiska artiklar och gav ut dem 1868 i boken Musik och teater: samlade kritiska uppsatser.

Musikaliska verk

Som tonsättare komponerade Bauck i enlighet med sina ideal i klassicistisk anda, med tydlig inspiration från bland andra Joseph Haydn och Louis Spohr. Han skrev främst musik för piano, som ju var hans eget instrument, men komponerade också sånger och en del kammarmusik. En stor del av hans pianomusik var skriven för undervisningsbruk och gavs ut på flera olika förlag. Ett exempel på denna sida är hans Deux Sonates pour le Piano composées à l’usage des jeunes Amateurs et Elèves. Detta var två pianosonater komponerade för elever och amatörer, i tre satser. Dessa recenserades i det femte numret av Ny tidning för musik 1855, där recensenten beskriver verket på följande vis:

Såsom musikstycken tillfredsställa finalsatserna mest, minst deremot andantesatserna, särledes det i 1:sta sonaten, hvilket uppenbarligen icke är något andante, utan snarare både till innehåll och karakter en menuett, hvartill dock en trio saknas. Första satserna utmärka sig i allmänhet för konseqvent hållning, dock kan anmärkas de i den förekommande alltför beqväma öfvergångarne från 1:sta till 2:dra motiverne. Originalitet sökes här, liksom i instruktiva saker i allmänhet, förgäfves; dock äro motiverna alltigenom nobla, och det hela bär en stämpel af renbarhet och gedigenhet, hvilken är ämnad att gifva eleven begrepp om klassicitet.

Det är tydligt från denna recension att syftet med musiken i första hand var att undervisa eleverna i den klassiska stilen.

Det mest omfattande verket i Baucks produktion är hans stråkkvartett i G-dur som gavs ut av Musikaliska konstföreningen 1863. Kvartetten har fyra satser: Allegro con brio, Scherzo med trio, Andante (variationssats) och Rondo. Alla satser präglas av ett jämlikt förhållande mellan stämmorna och dialogartad stämföring. Den innehåller inte lika virtuosa partier som exempelvis Spohrs kvartetter av samma slag, utan har något enklare struktur. Kvartetten är troligen avsedd för amatörmusicerande, som så mycket annan liknande musik från den här tiden. Detta var även det enda verk för stråkkvartett, och det enda i lite större format, som Bauck gav ut. Utöver kvartetten skrev Bauck även fyra större fyrhändiga pianosatser i polyfon kvartettstil (till vilka stråkkvartetten i pianoarrangemang blev en femte). Han valde dock att inte publicera dessa då han, som han beskrev det i sin självbiografiska skiss, inte önskade ”utsätta dem för ovissa öden” utan hellre behöll dem inom hemmet bland sina vänner som inte skulle vara kritiska.

Hans sånger rör sig främst inom romansgenren och är stilistiskt ganska typiska för tiden och genren. Ett exempel är hans sång ”Snön”, som är en tonsättning av en dikt ur Teckningar ur hvardagslifvet av Fredrika Bremer, tillägnad författarinnan. Sångstämman har det övervägande melodiska ansvaret medan ackompanjemanget till stor del utgörs av brutna ackord. Pianostämman har dock även en introduktion, ett mellanspel och ett avlutande parti vilka är mer melodiska. Det är tydligt att denna sång liksom hans övriga sånger är skrivna för hemmusicerande. Detta syns även genom vilka han valde att dedicera exempelvis sångsamlingar till. Två sångsamlingar var exempelvis tillägnade hans systrar, som alltså båda var musiker.

Det var inte främst som tonsättare som Bauck gjorde sig känd och han hade själv en mycket ödmjuk inställning till sitt skapande. Trots det bör han och hans musik inte förbigås eftersom han i sin samtid var en mycket central person inom det svenska musiklivet.

Anne Reese © 2013